10 versículos sobre coragem na Bíblia

Tredje uppmaningen

9 Har jag inte befallt dig [nu, se vers 6 och 7, men även tidigare genom Moses ord, se 5 Mos 31:6, 7, 23]:

Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)!

Var inte förskräckt (rädd, uppskrämd) och var inte förfärad (bestört, modfälld, nedslagen),

för Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) är med dig vart du än går [överallt i det du gör].

[Mod är förmågan att övervinna sin fruktan och göra något man egentligen är rädd för. Fruktan förlamar medan frimodighet för med sig initiativförmåga och handlingskraft. I 4 Mos 27:16-23 utsåg Gud Josua till Moses efterträdare. Josua var en andefylld man som redan tidigare uppvisat mod (4 Mos 14:6-9), men Gud instruerade ändå Mose att styrka Josua i sitt uppdrag, se 5 Mos 1:38; 3:28. Även strax innan Mose avslutade sina jordiska dagar ingöt han mod i hela Israels folk och speciellt i Josua, se 5 Mos 31:6, 7, 23. Nu uppmanar Herren återigen Josua att vara stark och frimodig genom att stå fast och följa Guds undervisning. Styrkt av Herren befaller Josua Israels folk att göra sig redo för intåget i löfteslandet, se vers 16-18. Gud styrker och ingjuter mod hos dem som han kallar! Denna viktiga livserfarenhet förmedlar Josua även senare i sina uppmaningar till folket, se Jos 10:25; 23:6.]

13 För jag, Herren (Jahveh) din Gud (Elohim),

som håller (upprätthåller, styrker) din högra hand (ordagrant: din högra),

säger till dig: "Frukta inte (var aldrig någonsin rädd),

jag hjälper dig".

6 [Mose uppmanar nu folket:]

Var starka (fasta, säkra, tappra)

och frimodiga (ståndaktiga, alerta, modiga)!

Var inte rädda [det hebreiska ordet jare kan även användas om att frukta Herren, dvs. att vörda och respektera honom]

eller förskräckta (rädda, uppskrämda) för dem [era fiender],

för Herren (Jahveh), din Gud (Elohim),

går själv (han är den som går) med dig [Israel].

Han ska inte lämna dig (svika dig; låta dig sjunka)

eller överge (lämna; släppa taget om) dig [Heb 13:5].

14 Vänta på (sätt ditt hopp till; bind dig samman med) Herren (Jahveh)

– var stark (övervinn)!

Då ska han ge ditt hjärta frimodighet (inge mod och styrka i ditt hjärta)

– ja, vänta på Herren (Jahveh).

[Psalmen avslutas med tre imperativ som formar en kiasm (vänta på – var stark – vänta på). Uppmaningarna, som både är en vädjan och ett tecken på förtröstan, riktar sig först och främst till psalmisten själv. Mod och frimodighet följer på styrkan som ges när han "knyter sig samman" med Herren genom att fokusera på honom. Det är samma ord som Gud upprepade gånger talar till Josua innan israeliterna ska inta det utlovade landet, se Jos 1:6, 7, 9, 18. Ordvalet "de levandes land" i versen innan förstärker denna koppling, se vers 13. Genom att återupprepa qavah betonar David vikten av att aldrig sluta hoppas på Herren (Jahveh). Det hebreiska ordet är rikt och kan även innebära att tvinna sig samman som en tråd – en bild på en aktiv väntan där den som riktar sig mot Gud blir sammanflätad med honom.]

7 För Gud gav oss inte (har inte gett oss) modlöshetens (feghetens, försagdhetens, osäkerhetens, skygghetens, uppskrämdhetens, rädslans) ande,

utan kraftens (förmågans, möjlighetens)

och kärlekens

och det sunda (välbalanserade) sinnets [Ande].

[Istället för modlöshet ger Guds Ande kraft, kärlek och ett klartänkt sinne. Guds osjälviska, utgivande och rättfärdiga kärlek (gr. agape) står i centrum av de tre sista substantiven i genitiv. Det första är grekiskans dynamis som beskriver hur nådegåvan har "sprängkraft". Det sista, sophronismos (som bara förekommer här i NT), härrör från sozo (att frälsa, befria, hela och bevara) och phren (insikt och urskillningsförmåga). Det handlar om ett varsamt och kontrollerat sinne som är utrustat med rationellt tänkande och gott omdöme. Ett sinne som i varje situation har förmågan att se helheten – den större bilden – från Guds perspektiv, och då även hans vilja att just frälsa, befria och hela (gr. sozo). Självbehärskning och urskiljningsförmåga behövs också för att kunna undervisa och tillrättavisa på ett frimodigt och lämpligt sätt, se 2 Tim 4:2.]

6 Herren (Jahveh) är för mig (vid min sida), jag fruktar inte. [Rom 8:31]

vad kan människor (ordagrant "Adam", en människa) göra mig? [Heb 13:6]

13 Vaka (håll er vakna), stå fasta i tron, uppträd (agera) som [fullvuxna modiga] män – var starka!

Uppmaning till alla

24 Älska Herren (Jahveh), alla ni hans trogna (fromma, lojala) följare!

Herren (Jahveh) bevarar de trogna,

men han lönar (kompenserar) i fullt mått den högmodige (arrogante).

[Även om betydelsen är att Gud kommer straffa den högmodige är texten svår att översätta exakt. Lönar är hebreiska salem som har samma rot som ordet shalom. Det handlar om att Gud gör något fullständigt och helt. Sedan följer hebreiska al-jeter som kan betyda "fullt mått" eller "med en bågsträng" och då blir betydelsen "med exakthet", som en pil på en bågsträng skjuts iväg och träffar sitt mål. En annan möjlig betydelse är att det väntar en "belöning" i proportion till deras högmod.]

Överge inte undervisningen

1 Den onde flyr även när ingen förföljer honom,

men de rättfärdiga är oförskräckta (frimodiga) som lejon.

4 Även om jag vandrar (om jag än skulle vandra)

genom dödsskuggans dal (i den mörkaste ravin),

så fruktar jag inget (kommer jag inte att vara rädd för något) ont.

För du är med mig. [Detta är psalmens centrum, och dess viktigaste budskap – Gud är med oavsett yttre omständigheter!]

Din käpp [kortare klubba för att försvara fåren]

och din stav [längre herdestav för att leda fåren, men även för att dra tillbaka ett får på väg åt fel håll]

de tröstar mig [de får min sorg att vända till hoppfullt mod].

[Det hebreiska ordet för att trösta, nacham, härstammar ljudmässigt från en kraftig utandning som ger uttryck för sorg, medlidande och tröst. Det har en rik innebörd i sina olika verbformer, alltifrån att bli tröstad till att trösta, och inrymmer själva skeendet däremellan. Samma rot finns i Nahums och Nehemjas namn, dessa profeter vars namn och tjänst – som är sammanlänkade – också målar bilden av att trösta i sorgen och ingjuta hopp och mod.

I denna psalm förstärks det kiastiska mönstret av att subjektet i temat växlar korsvis. I vers 2 ser David sig själv ur ett fårs perspektiv där herden leder honom till spirande betesmarker och lugna vatten. I vers 5 släcker han sin törst (med en bägare fylld till brädden) vid ett dukat bord. Även hebreiskans placering av verb och substantiv växlar mellan vers 2 och 5. Samma mänskliga perspektiv på Herrens ledning finns i vers 3-4, men övergår i vers 4c återigen till att ha ett fårs perspektiv.]