2 Min hjälp kommer från Herren (Jahveh),

som har gjort himlar och jord.

[Hebreiskan använder alltid den duala formen på himmel, shamajim. När både "himlar och jord" nämns presenteras Gud som hela universums Skapare, se 1 Mos 1:1. Här används ordet asah för att göra, se 1 Mos 1:7; 2:18.]

1 Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Av (för) Korachs söner. En sång för alamot.

[Det hebreiska ordet alamot betyder jungfrur och syftar antagligen på en musikstil. Kanske är psalmen skriven för att sjungas av en flickkör. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter "till dolda ting", och har även tillägget "För ändens tid" i inledningen, samma fras som inleder många psalmer.]

______

4 Gud (Elohim), hör min bön,

lyssna på (ge ditt öra till) orden från min mun.

39 Men frälsningen (segern) för de rättfärdiga kommer från Herren (Jahveh),

han är deras värn (tillflykt, beskydd, försvar) i tider av brist (torka, nöd).

40 Och Herren (Jahveh) hjälper dem och befriar dem,

räddar dem från de gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla) och frälser dem,

eftersom de tar sin tillflykt i honom.

[Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet "frälsning" börjar nästan med denna bokstav. Det har ett prefix "vav" som binder ihop med föregående vers, se vers 10-11. Huvudordet är det ovanliga tesua som börjar på tav. Genom hela psalmen har det funnits en förväntan på frälsning, och nu för första gången nämns den. Som sista punkten är det en lämplig signatur som avslutar detta akrostiska mönster i denna psalm. Vi anar också hur denna frälsning finns i Jesu hebreiska namn Jeshua.]

22 Överge (lämna) mig inte Herre (Jahveh),

min Gud (Elohim), var inte långt borta (stanna inte borta) från mig.

9 Hjälp oss, vår frälsnings Gud (Elohim),

för ditt namns ära,

rädda (ryck bort; lyft upp) oss och sona våra synder

för ditt namns skull.

6 Välsignad (lovad) vare Herren (Jahveh),

för han hör (har hört – och kommer att höra) mina böners ljud [enträgna, ödmjuka vädjanden om nåd och hjälp].

7 Herren (Jahveh) är min styrka (starkhet)

och min sköld,

mitt hjärta förtröstar [har alltid litat] på honom

och jag får [har alltid fått] hjälp.

Därför jublar mitt hjärta,

och med min sång vill jag tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] honom.

17 Om inte Herren (Jahveh) hade varit min hjälp,

skulle min själ snart ha bott i tystnaden (graven).

13 För jag, Herren (Jahveh) din Gud (Elohim),

som håller (upprätthåller, styrker) din högra hand (ordagrant: din högra),

säger till dig: "Frukta inte (var aldrig någonsin rädd),

jag hjälper dig".

36 Du gav mig din frälsnings sköld,

din villighet att böja dig ned (din ödmjukhet) har gjort mig stor (har styrkt mig).

28 Kom till mig alla [ni] som arbetar hårt [ständigt sliter] och är tyngda (har betungats) [under lasten av pålagda bördor och religiösa plikter], så ska jag (kommer jag att) ge er vila (ro, vederkvickelse). [Det grekiska ordet anapauo kan med sin innebörd och sin pågående aktiva verbform översättas: ’kommer jag alltid ge vila/en välförtjänt paus’. Jesus citerar 2 Mos 33:14, i Guds närvaro och vilja finns vila.]

16 Jag ska be (fråga; innerligt och ivrigt begära) [utifrån positionen till] Fadern och han ska ge er en annan (likadan) Hjälpare (Advokat, Rådgivare – gr. parakletos), så att han [kan syfta både på Fadern och Anden] kan vara med er för alltid (i tidsåldern) –

26 På samma sätt [som både skapelsen och vi suckar, se vers 22-23] hjälper (undsätter) ju också Anden oss [när han går med och stöttar precis där det behövs] i vår svaghet (bräcklighet, skörhet). För vi vet inte (har inte vetat) exakt vad vi borde be om (hur vi lämpligast bör be). Men Anden själv [träder in och] ber (går i förbön; vädjar, medlar) för oss med outsägliga suckar [som inga ord kan uttrycka]. 27 Och han som [ständigt] rannsakar (ser igenom; undersöker, utforskar) hjärtan, han vet (förstår, ser, känner till; är medveten om) vad Andens tanke är (vad Anden menar), för han vädjar (går i förbön; vädjar, medlar) [ber och manar ständigt gott] för de heliga så som Gud vill [ordagrant: "enligt Gud" – i harmoni med Guds vilja].

[Hjälper, gr. synantilambanomai används bara här och i Luk 10:40 (där Marta vädjar om sin syster Marias hjälp). Det sammansatta ordet beskriver bokstavligen någon som tillsammans (gr. sun) – på andra sidan (gr. anti) – tar tag (gr. lambano). Verbformen är medium vilket också förstärker att Anden inte tar över, utan erbjuder oss en hjälpande hand mitt i vår svaghet. Det grekiska ordet för svaghet omfattar även vår förgängliga kropp och följdverkningarna av sjukdom, se vers 20. Frasen "träder in som vår förebedjare" är i grundtexten det grekiska ordet hupererentugchano. Det används bara här i NT och betyder att Anden "över" och "mer än" – hjälper oss att träffa målet!]

5 Förtrösta på (luta dig mot; lita på) Herren (Jahveh) av hela ditt hjärta,

och förlita (stöd) dig inte på ditt eget förstånd (din egen kompetens/bedömningsförmåga).

6 På alla dina vägar [på din färd genom livet]

– erkänn (bli intimt förtrogen med; sök lära känna) honom

så ska han jämna (räta ut)

dina stigar [dina välkända, upptrampade gångvägar].

[Verbet för att jämna (hebr. jashar) har betydelsen att räta ut, dvs. det leder till att något blir rätt och välbehagligt.]

7 när ni kastat all er oro (ängslan; varje bekymmer) på honom – för han har omsorg om (han bryr sig om det som rör) er. [Ps 55:23]

[Ordet för oro, gr. merimna används om världsliga bekymmer som kväver ordet som såningsmannen sår, se Matt 13:22. Verben "ödmjuka" och "kastat" i vers 6 och 7 hör ihop. Vi ödmjukar oss inför Gud genom att kasta våra bekymmer på honom. Att själv försöka bära sin börda är snarare falsk ödmjukhet, vilket inför Gud är högmod. Det grekiska verbet epiripto förekommer förutom här bara i Luk 19:35 där det står att man "kastade" sina mantlar på åsnan som Jesus sedan satt på när han red in i Jerusalem, redo att offras. När vi kastat det som tynger och splittrar oss på Jesus tar han det hela vägen till korsets fullbordade verk. "Kasta" står båda gångerna i tempusformen aorist, något som uttrycker en punktuell, dvs. enstaka och ögonblicklig handling. Har vi en gång kastat all självcentrerad oro på Herren så behöver vi inte ta tillbaka den och kasta den på nytt! Genom att vi ödmjukar oss kommer Gud, när tiden är inne, att leda oss vidare till den position han har tänkt för oss i sitt rike (vers 6), se även Jak 4:10.]