13 Då sa Gud (Elohim) till Noa:

"Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant ’slutet på allt kött är här’], för på grund av dem är jorden fylld av laglöshet (våld, terror – hebr. chamas). Betänk (hebr. hen), nu ska jag förgöra [döma] dem tillsammans med jorden.

14 Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika kamrar (nästen, boningar – hebr. qen), och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå.

[Verbet täck och substantivet täckning har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i 3 Mos 17:11. Arken är en fin skuggbild av Jesus. Den blev tätad så att syndaflodens vatten inte trängde in, på samma sätt som Jesu blod ’tätar’ från domen mot synden.]

15 Så ska du bygga den:

300 alnar [156 meter] lång,

50 alnar [26 meter] bred och

30 alnar [15,6 meter] hög.

16 Gör ett tak (hebr. tsohar) till båten och lämna ett utrymme på

en aln [0,52 meter] mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].

Sätt en dörr till arken på ena sidan.

Inred arken så den får

en undervåning,

en mellanvåning

och en övervåning.

[Ett ovanligt ord för tak används här, det liknar ’mitt på dagen’, och kan beskriva ett välvt tak som skyddar från regn och sol. En del översätter med ’fönster’, men det är ett annat ord i 1 Mos 8:6. Inte heller används det vanliga ordet för ett ’platt’ tak.]

[ Kort eller lång aln?

Ordet för aln (hebr. ammah) härstammar från ordet för mor (hebr. imma). Man skulle kunna översätta ’modern till alla mått’, vilket är ett lämpligt namn för ett av de äldsta måtten. Som det brukar vara med antika mått utgår de från kroppen. En aln motsvarar längden på en mans underarm – avståndet mellan armbågen och långfingret. Enheten användes redan tidigt i historien hos sumererna i Mesopotamien och sedan i Egypten och Israel. Det användes i Romarriket och fanns i Sverige på medeltiden fram till slutet på 1800-talet, då det metriska systemet infördes efter franska revolutionen. I de antika kulturerna finns alnen i två varianter:

   • en vanlig kort aln (44-45 cm)

   • en kunglig lång aln (50-52 cm)

Det äldsta arkeologiska fyndet av en aln är en måttstock från staden Nippur i Sumer (nuvarande Irak). Den dateras till 2650 f.Kr. och mäter 51,85 cm. Detta mått motsvarar den längre kungliga alnen som också användes för pyramiderna i Egypten. Forskare kommer fram till olika resultat, men troligast är ändå att alnen som Noa använde sig av är det längre, äldre måttet av alnen. Den fullskaliga modellen av Noas ark i Kentucky i USA som blev klar 2016 använder detta längre mått (51,8 cm), medan holländaren Huibers modell från 2012 använder det kortare (44,45 cm). Arkens dimensioner med den kortare alnen är 133 x 22 x 13 meter.]

1 Herren (Jahveh) sa till Noa (hebr. Noach): "Gå till arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).

7 Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se 1 Pet 3:20.] 8 Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken 9 kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa. 10 Det närmade sig sju dagar innan flodens vatten kom över jorden.

16 De kom, hane och hona av alla slags djur, så som Gud (Elohim) hade befallt Noa. Sedan stängde Herren (Jahveh) igen [dörren] om honom.

[Jorden och vattnet växlas i beskrivningen.]

17 Floden [regnet som öste ner, se vers 12] varade i 40 dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden. 18 Vattnet steg högt över jorden, och arken drev (ordagrant "vandrade") på vattnet. [I den ordagranna lydelsen finns en profetisk föraning som pekar på Jesus som också vandrade på vattnet, se Matt 14:25. Jesus är arken som försonar och "tätar" mot synd och går på vattnet, se också Job 9:8.]

23 Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.

3 Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat. [Efter att ha ökat i 150 dagar, se 1 Mos 7:24.] 4 På 17:e dagen i 7:e månaden [tishri – sept/okt] blev arken vilande (hebr. noach – snarlikt Noas namn Noach) på Araratbergen.

[Datumet är väldigt exakt återgivet. Den 7:e månaden är den viktigaste månaden med alla de tre hösthögtiderna. Den 17:e dagen är mitt i lövhyddohögtiden (hebr. sukkah) som firas 15:e-22:a tishri. Platsen är mer vagt beskriven, berg står i plural, men syftar på bergsområdet i gränstrakten av Turkiet och Armenien.]

6 Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken, 7 och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. 8 Sedan släppte han ut en duva (hebr. jonah) för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 9 Men duvan fann ingen viloplats för sin fot, så hon kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog henne till sig – in i arken.

10 Noa väntade ytterligare sju dagar, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. 11 Och duvan kom tillbaka till honom när det led mot kväll [strax innan skymningen]. Och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod (insåg) Noa: Vattnet hade verkligen [äntligen] sjunkit undan från jorden.

12 Han väntade ytterligare sju dagar, sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.

13 Och det hände, i det 601:a året [1 + 600 år; av Noas livsdagar], i den första månaden, på den första [dagen], att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får nu se med Noas ögon]: Marken hade torkat upp!

15 Då talade Gud till Noa genom att säga:

16 [Det är dags!] "Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. 17 Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."

8 Och Gud (Elohim) sa till Noa och hans söner: 9 "Se, jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande, 10 och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er. 11 Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."

13 Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.

7 I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda sin familj, sedan han fått en gudomlig varning om det som ännu inte kunde ses [1 Mos 6:13-22]. Genom denna tro dömde han världen [för dess otro] och fick själv ta del av (ärva) rättfärdigheten som kommer från tro (att vara trofast).

[Abraham lämnade staden Ur i Mesopotamien. Stycket balanseras av hans ättlingars uttåg ur Egypten, se vers 20-28.]

20 Det var för dem som inte lydde (vägrade tro) för länge sedan i Noas dagar [som budskapet predikades], när Gud tålmodigt väntade medan arken byggdes. Några få, för att vara exakt: åtta personer, räddades i arken genom vatten.

[Ämnet i vers 19-21 skiftar från Jesu död, till Noas tid och sedan tillbaka till dopet i vatten på Petrus tid. Det går att tolka texten på olika sätt. I kommentarerna här antas att det var Noa som predikade frälsningen till de människor som levde då, inte att Jesus predikade till döda andar. I så fall skulle det finnas en andra chans att ta emot Jesus, vilket inte nämns någonstans i Bibeln.]

21 Efter denna förebild [vattnet i syndafloden] frälser nu dopet också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts, utan är ett rent samvetes bekännelse (en garanti om tillhörighet) till Gud genom uppståndelsen av Jesus den Smorde (Messias, Kristus), 22 han som har stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida sedan änglar, furstar och makter blivit underställda honom.

37 Som det var i Noas dagar, så ska det vara vid Människosonens återkomst. 38 Dagarna före floden levde människorna precis som vanligt [fullt upptagna med sina liv], de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, 39 de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så ska Människosonens ankomst vara.

40 Då ska två män vara ute på fältet (åkern) [sysselsatta med arbete utomhus – vakta boskap, plöja, så eller skörda],

en tas med och en lämnas kvar.

41 Två kvinnor ska mala på en handkvarn,

en tas med och en lämnas kvar.