10 Gud (Elohim), ser vår sköld [bildligt, vår ledare],

se på din smordes ansikte [din smorde kung, David, se 1 Sam 16:12].

4 Ett [en sak] har jag begärt av Herren (Jahveh),

[bara] detta söker jag (längtar jag efter):

att få bo i Herrens (Jahvehs) hus

i alla mina livsdagar,

skåda (se; intensivt betrakta) Herrens (Jahvehs) ljuvlighet (välbehag, nåd)

och reflektera [urskiljande begrunda; betraktande söka svar] i hans tempel.

[När David skrev denna psalm var templet ännu inte byggt. Det uppfördes senare under hans son Salomos första regeringstid, se 1 Kung 6:1, 37-38. David var dock den som fick föra arken till Jerusalem, se 1 Krön 16:1; 2 Sam 6. I tabernaklet, och även senare i templet, fanns arken med nådastolen där Guds närvaro och helighet vilade. Samtidigt är Bibeln tydlig med att Gud inte bor i mänskligt byggda hus, se 1 Kung 8:27. Davids längtan är att få omgärdas och präglas av Guds närvaro och helighet, se vers 13 och Ps 28:2; 65:5; 84:5; 134:1. Ordet för ljuvlighet är hebr. noam som har en innebörd av nåd – där dess fullhet, välvillighet och välbehag betonas i kombination med favör. Det är här första gången det används, av totalt sju gånger i GT. I vers 4-6 används fyra synonymer: hus, tempel, hydda och boning.]

4 våra synder överväldigar mig (är för tunga att bära),

men du förlåter våra upproriska handlingar (överträdelser).

1 En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]

Av (för) David.

______

Jag gladdes, när man sa till mig:

"Låt oss gå upp till Herrens (Jahvehs) hus"

6 Ja [ja, så är det verkligen, se 2 Kor 1:20-21], din godhet och nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed)

ska förfölja (energiskt följa; fortsätta att oavbrutet jaga) mig varje dag (alla dagar) i mitt liv.

Jag vill återvända till (återupprättad vill jag bo i) Herrens (Jahvehs) hus

alla mina dagar (ordagrant: "till dagars längd").

[Versen inleds på hebreiska med ach som betyder ja, sannerligen, endast eller bara. David, som genom hela sitt liv upplevt Herrens godhet och nåd, är förvissad om att Herren ska fortsätta att följa honom. Detta förstärks ytterligare genom att ordet som normalt används för att jaga, förfölja och rusa efter någon används. Det är inte hans fiender som har tagit upp jakten på honom (Ps 7:6; 31:16; 143:3), utan bara den gode herdens godhet och nåd som inte släpper honom ur sikte (Joh 10:11). Ordet för att återvända, shov (som också används i vers 3 och översätts med vederkvicker), har en rik innebörd och talar här om någon som gång på gång kommer till templet för att tillbe i Herrens hus. Prepositionen bet gör att det ordagrant blir "och återvända i huset Herrens". På Davids tid syftade "Herrens hus" på tabernaklet (2 Sam 6:12, 17) medan nästa generation förknippade termen med Salomos tempel (2 Krön 5:1). Även om man inte rent fysiskt bodde i templet (som leviterna gjorde under tjänstgöringen), kan det ändå betyda att det var här man kände sig som hemma. En del lägger till en vokal och ser istället ordet jashav, något som översättarna av Septuaginta troligtvis gjort eftersom de skriver "att slå sig ner/bosätta sig". Betydelsen blir då densamma som i Ps 27:4, dvs. att ha sitt hjärtas hemvist och boning hos Herren i templet.]

8 De rättfärdiga ska se det och frukta (Herren),

de ska skratta åt honom.

9 Jag har blivit en främling för mina bröder,

som en främling för min mors söner.

12 Jesus gick till templet [nästa dag] och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor. 13 Han sa till dem:

"Det står skrivet:

’Mitt hus ska kallas ett bönens hus.’ [Jes 56:7]

Men ni har gjort det till

’ett rövarnäste’." [Jer 7:11]

[Det religiösa ledarskapet hade rånat folket på flera plan. Dels rent ekonomiskt med stora mellanskillnader för att växla pengar och köpa offerdjur, men också andligt genom att inte leda människor till en personlig relation med Gud.]

13 [Det var vår och] Judarnas påskhögtid (pesach) närmade sig. Jesus gick upp till Jerusalem. 14 I templet [tempelförgården] såg (upptäckte, fann) han dem som satt och sålde oxar, får och duvor, och andra som växlade valutor.

[De flesta romerska mynten hade en bild av kejsaren inpräntat. Dessa mynt ansågs inte rena och mot höga avgifter växlades de in till godkända judiska eller feniciska mynt utan avgudabilder.]

15 Då gjorde han en piska av repstumpar [antagligen från tömmar och tyglar från oxarna] och drev ut dem alla ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord. 16 Till dem som sålde duvor sa han: "Ta bort allt det här! Gör inte min Faders hus till en marknadsplats." 17 Hans lärjungar kom ihåg att det var skrivet [Ps 69:10]: "Jag förtärs av intensiv kärlek (iver, nitälskan, avundsjuka) för ditt hus."

19 Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud?

Ni tillhör inte er själva,

15 Men om jag dröjer vill jag att du ska veta hur man ska uppföra sig i Guds hus, som är

den levande Gudens församling,

sanningens pelare

och grundval.

6 Men den Smorde (Messias, Kristus) var trogen över Hans [sin egen Fars] hus [inte bara som en tjänare som Mose, utan] som en Son. Det är vi som nu är detta hus, om vi behåller (är uthålliga och håller fast vid) den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss (det vi fritt och glatt talar om).

[Nu följer den andra varningen av fem i detta brev. Till skillnad från den första varningen som handlade om att ouppmärksamt driva ifrån tron, se Heb 2:1-4, handlar denna om att inte medvetet förhärda sitt hjärta. Författaren tar israeliternas uttåg ur Egypten och deras ökenvandring som varnande exempel.

Israeliterna var fast i Egyptens slaveri, som är en bild på synden. På samma sätt som de blev befriade genom ett lamms blod, befriar Jesus – Guds Lamm – från syndens slaveri, se Kol 1:13-14. Det var inte Guds vilja att de skulle vara kvar i öknen, men när de kom fram till gränsen till Kanaans land började de tvivla på löftet, se 4 Mos 13-14. En vandring som kunde ta 11 dagar tog 40 år, och en hel generation dog i öknen utan att inta landet och komma in i vilan. Att korsa Jordanfloden och komma in i trons vila representerar för en kristen att få del av det andliga arvet i Jesus, se Ef 1:3, 11, 15-23. På samma sätt beskriver ökenvandringen en kristen som tvivlar på Guds löften.]

44 Våra förfäder hade vittnesbördets tält [tabernaklet, med arken] i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild (modell, exempel) Gud visat honom. 45 Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid. 46 Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud. 47 Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. [1 Kung 8:1-21] 48 Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten [Jesaja] säger [ju]:

49 Himlen är min tron

och jorden är min fotpall.

Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren,

eller vad för en plats där jag kan vila?

50 Har inte min hand gjort allt detta?

[Jes 66:1-2. Den retoriska frågan är hur en byggnad skulle kunna rymma Gud, som har skapat universum.]

[Fram till nu har Stefanos återberättat den judiska historien, men nu riktar han sig till Stora rådet, Sanhedrin. Hittills har han inkluderat sig själv när han sagt ’våra förfäder’, se vers 19, 38, 39, 44. Nu säger han ’era förfäder’. Det är lätt att hålla med om att avgudadyrkan var fel förr, men svårare att erkänna att det kan vara på samma sätt i dag i mitt liv.]

1 Så säger Herren (Jahveh):

Himlarna är min tron

och jorden min fotpall.

Var är huset som ni vill bygga till mig?

Och var är platsen som är min viloplats?

2 Alla dessa ting har min hand gjort

och så har alla dessa ting blivit till,

förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).

Men på denne vill jag se,

den som är ödmjuk och har en förkrossad (bruten, ångerfull) ande,

som darrar över mitt ord.

16 [Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sa: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte." 17 Han greps av fruktan och sa: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlarnas port."