Como era a cidade de Corinto no tempo de Paulo

A cidade de Corinto nos dias de Paulo

Posição estratégica e os dois portos

A riqueza de Corinto vinha da geografia. A cidade controlava dois portos importantes separados por poucos quilômetros de terra: Lequeu, voltado para o mar Jônio a oeste (em direção à Itália), e Cencreia, voltado para o mar Egeu a leste (em direção à Ásia Menor).

Para evitar a perigosa rota naval ao sul do Peloponeso, mercadores descarregavam suas cargas em um porto e as transportavam por terra até o outro por meio de uma via pavimentada (diolkos), ou até mesmo arrastavam navios menores sobre trilhos de madeira. Esse tráfego incessante gerava volumosa arrecadação de tributos, além de movimentar pousadas, oficinas, armazéns e serviços locais.

Cultura, religião e costumes

A vida em Corinto era marcada pela pluralidade e pela busca de prestígio social:

Os Jogos Ístmicos: a cada dois anos, a região sediava uma das maiores competições esportivas do mundo greco-romano, superada apenas pelas Olimpíadas. O evento atraía multidões de atletas e espectadores, servindo de pano de fundo para as metáforas de Paulo sobre corrida e coroa incorruptível.
Religião e templos: a cidade abrigava santuários dedicados a deuses gregos e romanos, como Apolo e Asclépio (deus da cura), além do culto imperial a Roma e a César. No cume da Acrocorinto erguia-se o antigo santuário de Afrodite.
Ambiente moral: cidades portuárias costumavam concentrar tavernas, prostituição e vida boêmia. O termo grego korinthiazesthai ("viver como coríntio") era usado na época como sinônimo pejorativo de licenciosidade e vida desregrada.

A chegada de Paulo e o trabalho na cidade

Paulo permaneceu em Corinto por dezoito meses entre os anos 50 e 52 d.C. Ao chegar, associou-se a Áquila e Priscila, casal de judeus cristãos recém-chegados de Roma que dividia com ele o ofício de fabricar tendas de couro. O apóstolo debatia semanalmente na sinagoga local até transferir as reuniões para a casa de Tício Justo, vizinha à sinagoga, onde Crispo, o líder da congregação judaica, creu no evangelho com toda a família.

A comunidade cristã que se formou ali refletia o perfil da cidade: era composta por judeus e gentios, escravos e pessoas de posses (como Erasto, tesoureiro da cidade), mas em sua maioria pessoas de origem simples.

Passagens bíblicas sobre Corinto

1 Sedan lämnade Paulus Aten och kom till Korint.

[Korint ligger knappt 8 mil väster om Aten. Vandringen längs med Egeiska havet tog två dagar. Detta är Paulus första, av tre besök. Han kommer hit omkring 50 e.Kr. och stannar 1,5 år, se vers 11. Under denna period skriver han två brev till församlingen i Thessalonike. Dessa brev är bland de tidigaste breven i Nya testamentet.

Korint var huvudort i provinsen Achaia i södra Grekland. Läget på det Korintiska näset, med förbindelsen mellan två hav, gjorde den till en naturlig handelsstad mellan öst och väst med 50 000 invånare. Några kilometer norrut låg hamnstaden Lechaion och i söder hamnstaden Kenkrea i Saroniska bukten, se Apg 18:18; Rom 16:1. Varor lossades och lastades mellan hamnarna. Många ledare har drömt om en kanal. Drygt femton år efter Paulus besök här tog Nero personligen det första spadtaget 67 e.Kr. Till arbetet sattes 6 000 judiska fångar från upproren i Judeen. Projektet lades ned vid hans död. Först 1893 blev kanalen en verklighet, men den var trång och farlig och blev aldrig den succé man hoppats på.]

2 I Korint träffade Paulus en jude vid namn Aquila, född i Pontus [en romersk provins vid Svarta havet], och hans hustru Priscilla. [Hennes mer formella namn var "Prisca", se Rom 16:3.] Paret hade nyligen kommit från Italien, eftersom [den fjärde romerske kejsaren] Claudius [regerade 41-54 e.Kr.] hade befallt att alla judar skulle lämna Rom.

[Det gifta paret Aquila och Priscilla nämns alltid tillsammans, se Rom 16:3; 1 Kor 16:19; 2 Tim 4:19. Fyra av sex gånger nämns frun, Priscilla, först. De har nyligen kommit från Rom eftersom Claudius hade fördrivit alla judar därifrån. Antagligen är det samma händelse som den romerska historikern Suetonius omnämner, där judarna utvisas med anledning av oroligheter på grund av en viss "Chrestus", som är det latinska namnet för Kristus. Detta skedde i Claudius nionde regeringsår, dvs. någon gång mellan januari 49 och januari 50 e.Kr. Paulus kan därför inte ha kommit till Korint före 49 e.Kr.]

Paulus kom i kontakt med dem [besökte deras hem]. 3 Eftersom de arbetade inom samma bransch tog Paulus in hos dem och de arbetade tillsammans som tältmakare. [De arbetade med läder och tillverkade bl.a. tältdukar som resande använde inte bara för övernattning på land utan också som skydd mot solen och vinden på däck när man färdades till sjöss.]

[Det nämns inte att Paulus vittnar för Aquila och Priscilla, vilket antyder att de redan var kristna. Eftersom de reste i sitt yrke hade de troligen kommit till tro tidigare och fört evangeliet till Rom. Som ledare i församlingen kan de ansetts vara ansvariga för "tumultet kring Chrestus", vilket gjort att de blivit förvisade från Rom och kommit till Korint, en resa som tar tio dagar med båt.]

4 I synagogan samtalade Paulus (förde han en dialog) varje sabbat och övertygade (höll på att vinna över – gr. peitho) både judar och greker.

[Ordet "greker" här kan syfta på grekisktalande judar och proselyter (greker som konverterat till judendom i vuxen ålder), men det är också troligt att begreppet här också inkluderar gudfruktiga greker som deltog i den publika gudstjänsten. I vers 6 går Paulus till hedningarna, icke-judar helt utan judisk bakgrund, se även inledningen till Apg 15. Rent grammatiskt kan imperfektformen, som peitho står i, tolkas som att han försökte övertyga dem (men utan att lyckas). Utifrån sammanhanget var det en del judar som inte blev övertygade (vers 6), medan andra blev det (vers 8), så betydelsen är troligen att han försökte och en del blev övertygade och andra inte. Eftersom Herren själv säger att han har "mycket folk i den här staden" (vers 10), så översätter Kärnbibeln med att han övertygade, i betydelsen att de flesta också blev övertygade.]

5 När Silas och Timoteus kom ner från Makedonien [med medel från Filippi och Thessalonike, se 1 Thess 3:6; 2 Kor 11:8; Fil 4:15], började Paulus ägna sig helt åt att förkunna ordet [utan att behöva arbeta för sitt eget uppehälle som tältmakare, se vers 3]. Han vittnade för judarna att Jesus är den Smorde (Messias, Kristus), 6 men eftersom de ständigt var emot honom och hånade honom, skakade han av dammet från sina kläder och sa till dem: "Ert blod ska komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna."

[Eftersom Paulus senare går till judarna i Efesos på vägen hem, se vers 19, syftar detta uttalande på att han i Korint inte längre gick till judarna.]

7 Han gick därifrån och tog in hos Titius Justus, en man som vördade Gud och som hade ett hus alldeles intill synagogan. 8 Crispus, föreståndaren för synagogan, och hela hans familj kom till tro på Herren. [Paulus nämner honom i 1 Kor 1:14 som en av de få personer han själv döpte.] Även många andra korintier som lyssnade kom till tro och döptes.

[En av dessa var Erastus, som ansvarade för stadens finanser, se Rom 16:23. Hans namn har hittats på en samtida inskription som berättar att han med egna medel bekostade att stenlägga en gata nordost om teatern.

Paulus talar inte så mycket om dopet, men vi ser hur det motsvarar den judiska omskärelsen och är ett tecken på att en person trätt in i den kristna gemenskapen.]

9 En natt sa Herren i en syn till Paulus: "Var inte rädd, utan tala och låt dig inte tystas! 10 Jag är med dig. Ingen ska röra dig eller skada dig, för jag har mycket folk här i staden." 11 Han stannade hos dem i ett år och sex månader och undervisade i Guds ord.(Apostlagärningarna 18:1-11)

O relato em Atos mostra o trabalho diário de Paulo ao lado de Priscila e Áquila, o sustento obtido pelo trabalho manual e o encorajamento de Deus em visão para que não temesse, pois havia ali "muito povo" a ser alcançado.

12 Samtidigt som Gallio var prokonsul över [den romerska provinsen] Achaia gick judarna till gemensamt angrepp mot Paulus. [Inskriptioner bekräftar att Gallio var ståthållare 51-52 e.Kr. Dessa händelser utspelade troligen sig i slutet på sommaren år 51 e.Kr.] Man förde honom till domstolen [Grekiska bema, som var en upphöjd plattform mitt på stadens centrala torg och marknadsplats, gr. agora.] 13 Man sa: "Denne man förleder människorna att tillbe Gud på ett sätt som är emot lagen." [Både Moses lag och romersk lag.]

14 Precis när Paulus skulle öppna sin mun och tala, sa Gallio till judarna: "Om det handlat om något brott eller ett ondskefullt illdåd skulle jag naturligtvis lyssna på er, judar. 15 Men eftersom detta är tvistefrågor om ord och namn och er egen lag får ni ta hand om det själva. Jag tänker inte (har ingen vilja) att bli en domare i sådana frågor." [Frågan gällde om Jesus verkligen var den Messias som Skrifterna talade om.]

16 Han [avslutade frågan och] skickade i väg dem. 17 Alla grep då synagogföreståndaren Sosthenes och misshandlade honom mitt framför domarsätet utan att Gallio brydde sig om det.

[Det har gått en tid sedan synagogföreståndaren Crispus hade kommit till tro, se vers 8. Hans efterträdare var Sosthenes, se vers 17. Det är inte helt klart vem "alla" som misshandlar Sosthenes syftar på. Troligast är att det är den grekiska ortsbefolkningen som ger sig på den judiska minoriteten i staden, men det kan också vara judarna som blir arga på Sosthenes för att han förlorade målet. Paulus omnämner en Sosthenes i sitt första brev till Korint (1 Kor 1:1), som han skriver ett par år senare från Efesos (1 Kor 16:8). Om det är samma person blev han en kristen efter denna händelse.](Apostlagärningarna 18:12-17)

Líderes da comunidade judaica levaram Paulo diante do tribunal (bema) de Júnio Ânio Gálio, procônsul da Acaia e irmão do filósofo Sêneca. Ao recusar julgar uma disputa de lei religiosa interna, Gálio estabeleceu uma distinção civil que permitiu ao cristianismo nascente continuar sua pregação sob a proteção da lei romana.

1 Från Paulus [vars namn betyder "liten"], genom Guds vilja apostel (sändebud, ambassadör) åt Jesus den Smorde (Messias, Kristus),

och brodern Sosthenes.

[Namnet Sosthenes betyder "befriare för sitt folk". Han fanns tillsammans med Paulus i Efesos när brevet skrevs och måste varit känd i församlingen i Korint. Kanske var han Paulus sekreterare som skrev ner det Paulus dikterade, fram till sista hälsningsfrasen som Paulus skrev själv, se 1 Kor 16:21. Han kan vara synagogföreståndaren med samma namn, som misshandlades inför landshövdingen Gallio när Paulus var i Korint första gången, se Apg 18:17.]

2 Till Guds församling (gr. ekklesia) som finns i Korint.

[Det enda som separerar församlingarna i Nya testamentet är geografisk placering. De troende på en ort, även om de träffades i olika hem, benämns alltid som en enhet.]

Ni som helgats (renats; blivit avskilda och separerade) [från ogudaktighet och insatta i helig tjänst] i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus [genom att vara förenade med honom], som är kallade att vara heliga [Guds folk] tillsammans med alla dem som åkallar (anropar; kallar på, vädjar till) [ärar] vår Herre Jesu den Smordes (Messias, Kristi) namn på varje plats – [både] deras och vår.

[Versen avslutas ordagrant "deras och vår", och kan antingen syfta på plats eller Herre. Oavsett vilket är tanken att korintierna inte är ensamma i tron på Jesus. Genom alla tider har människor försökt lägga beslag på namnet Jesus, se vers 12-13. Redan från början är Paulus tydlig med att Jesus inte är delad.]

3 Nåd (oförtjänt favör – gr. charis) till er,

och frid (harmoni, lycka, välgång – shalom)

från Gud, vår Fader

och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).

[Den vanliga judiska hälsningen var "frid till er", hebreiska shalom. Grekernas motsvarighet var "var hälsad", grekiska charis. Genom att kombinera dessa båda fraser identifierar sig Paulus både med greker och judar.]

[Paulus börjar med tacksägelse för korintierna. Den första versen och den sista, vers 9, bildar en ram som sammanfattar Paulus hela resonemang – Gud är den som håller samman dåtid, nutid och framtid. Paulus är diplomatisk, han kan inte tacka för deras "tro", se Rom 1:8, eller deras "gemensamma engagemang i evangeliet", se Fil 1:5, eller deras "tro och kärlek", se Kol 1:4, eller deras "tro, kärlek och hopp", se 1 Thess 1:3. I stället tackar han för Guds nåd och oförtjänta favör över dem!](1 Korintierbrevet 1:1-3)

Na saudação da primeira carta, Paulo lembra à comunidade de Corinto a sua identidade: um povo chamado para ser santo, contrastando com as práticas e os valores comuns da metrópole em que viviam.

Como o contexto de Corinto explica as cartas paulinas

A atmosfera urbana de Corinto explica boa parte dos conflitos tratados nas duas epístolas aos Coríntios:

Divisões e culto à personalidade: o apego à retórica e à sabedoria filosófica gerava partidos internos em torno de nomes como Paulo, Apolo e Pedro.
Processos jurídicos entre irmãos: o costume romano de buscar prestígio por meio de disputas em tribunais públicos era reproduzido dentro da igreja.
Carnes sacrificadas a ídolos: o mercado de carnes era abastecido por restos de sacrifícios pagãos, gerando escândalo entre cristãos de diferentes convicções.
A Ceia do Senhor: a disparidade entre ricos e pobres transparecia nos banquetes comunitários, onde os mais abastados comiam antes e deixavam os trabalhadores sem alimento.

A realidade de Corinto mostra que a pregação apostólica não operava em um vácuo espiritual: ela confrontava as estruturas econômicas, sociais e morais concretas de uma das cidades mais influentes do Império Romano.

Perguntas frequentes

Qual era a importância dos portos de Corinto para o comércio do mundo antigo? A cidade controlava os portos de Lequeu e Cencreia, permitindo o transporte rápido de cargas e barcos pelo istmo. Esse atalho evitava o contorno perigoso pelo sul do Peloponeso e tornava a cidade uma das rotas comerciais mais movimentadas entre Roma e o oriente.
Como a decisão do procônsul Gálio ajudou o ministério de Paulo? Ao declarar que a acusação contra Paulo se tratava de uma controvérsia religiosa e não de crime contra a lei romana, Gálio recusou intervir. Essa decisão serviu de precedente legal favorável para que o evangelho continuasse a ser pregado publicamente na província da Acaia.
Quais eram os principais desafios morais da igreja em Corinto? Os cristãos conviviam com a forte influência da prostituição ligada à vida portuária, banquetes em templos pagãos, litígios públicos por vaidade social e divisões internas alimentadas pela valorização da eloquência humana em detrimento do amor fraternal.