7 var och en [ska så, dvs. ge] precis [så mycket] som han har bestämt (föreslagit; lagt fram) i sitt hjärta (ordagrant: i hjärtat), inte utav olust (motvilja) eller tvång [som något obligatoriskt],

för Gud älskar (föredrar) en glad (beredvillig, förnöjsam; välvilligt inställd) givare.

[Här citerar Paulus fritt från den andra delen av Ords 22:8 i den grekiska översättningen Septuaginta där det står: "Gud älskar en glad man och givare". Principen om sådd och skörd och om givandets välsignelser finns också i Ords 11:24-26 och i 5 Mos 15:7-11. Paulus sammanfattning av denna "lag" har ibland förminskats till en slug investeringsstrategi där man genom att ge mycket förväntar sig en större välsignelse tillbaka för att leva gott för egen del. Om det är drivkraften blir resultatet bara ännu djupare andlig fattigdom. Paulus gör klart att Gud vill se alla sina barns behov uppfyllda. Herren lönar generositet genom att möjliggöra för ännu mer generositet.]

8 Och Gud förmår (har ju kraft; är dessutom mäktig) att låta all nåd (varje slags favör) överflöda till [nå fram och vida omge] er, så att ni alltid i allt [vid varje tidpunkt och i varje omständighet] har nog (tillräcklig mängd – gr. autarkeia) av allt och kan överflöda till [skulle nå fram och vida omge] varje gott verk (varje god gärning). [Fil 4:11, 19]

[Inom stoisk livsfilosofi användes autarkeia i betydelsen att vara självförsörjande, och därigenom vara oberoende av andra människor. Paulus använder ordet i betydelsen att ha tillräckligt av allt för att också kunna ge vidare till andra (och på så sätt göra människor beroende av varandra). Detta förstärks av att verbet perisseuo – vars innebörd är att överflöda runtomkring – både står före och efter det grekiska ordet för tillräcklig mängd. Att adjektivet pas (all, allt, varje) förekommer fyra gånger i versen visar att Paulus verkligen vill betona att Gud i sin omsorg både kan och vill låta sitt överskott nå oss på alla sidor – detta så att det räcker mer än väl och blir över till att dela med sig av.]

10 Han [Gud] som ger säd till såningsmannen och bröd för att äta, ska också ge och mångdubbla (multiplicera) ditt förråd av utsäde [det du ger ifrån] och låta rättfärdighetens skörd växa [ge frukt som visar sig i godhet, vänlighet och givmildhet].

11 Då blir ni rika på allt och kan vara generösa i allt, och det väcker tacksamhet till Gud när vi överlämnar gåvan.

12 För om viljan (ivern, beslutsamheten) finns, så är gåvan välkommen (accepterad) utifrån de tillgångar någon har, inte utifrån vad han inte har.

[Paulus uppmanar till den generella principen om proportionellt givande; samtidigt prisar han makedonierna som offrat och gett över sin förmåga.]

38 Ge [gör det till en vana att vara generös],

så ska ni få (så ska man ge åt er).

Ett gott (generöst) mått, [väl] packat,

skakat och rågat (överflödande)

ska man lägga (ge) i er famn [mantel].

För med det mått ni mäter [brukar använda],

ska det [också] mätas upp åt er."

[På marknaden hälldes vetet i ett mått som man sedan skakade för att jämna till. Om försäljaren var generös fyllde han sedan på måttet ännu mer så att det flödade över. Köparen kunde använda sin "famn" (den övre delen av sin mantel) där det vida tyget naturligt formats som en urgröpt ficka med hjälp av bältet.]

[Ordet "liknelse" är ordagrant "att kasta vid sidan om". Nu följer fyra liknelser med praktiska exempel från vardagen för att belysa och förklara de andliga sanningar Jesus förmedlat.]

9 Ära Herren (Jahveh) med allt du äger,

ge honom den första (och bästa) delen av din skörd (inkomst). [2 Mos 23:19; 3 Mos 23:9-14; 4 Mos 18:4; 28:8; Mal 3:10-12]

27 Undanhåll inte gott (glädje, välgång, framgång)

till någon som har rätt till det [dess rättmätiga ägare],

när det står i din makt (kraft – hebr. el) att ge det.

25 Den som välsignar (en generös själ; en givmild person)

blir framgångsrik (rikt mättad; även: smord, se Ps 23:5),

och den som vederkvicker andra (släcker andras törst; frikostigt vattnar andra),

ja, han blir [själv] översköljd (vattnad; rikligt välsignad med regn) [från ovan].

[Ordet "vederkvickt" (hebr. ravah) handlar om att fylla andras behov och släcka andras törst. "Översköljd" är i grundtexten det ovanligare ordet jara, som bara går att finna här och i profetboken Hosea, där det dels beskriver fysiskt höst- och vårregn som vattnar jorden, se Hos 6:3, men också används bildligt för Guds rättfärdighet som "regnar" över Israel, se Hos 10:12. Här i Ordspråksboken antyds en skillnad både i proportion och riktning. Den som frikostigt delar med sig av lite vatten från egen brunn till andra människor vill Gud kompensera med rikliga välsignelser från ovan, speciellt genom den så nödvändiga nederbörden. De två subjekten översätts "den", även om "själ" på hebreiska är i feminin form och det i grundtexten står "han som vederkvicker". Versen innehåller andliga principer som gäller alla människor.]

16 Gåvor öppnar vägen

och leder en människa inför inflytelserika (stora) män.

26 Han längtar ständigt efter (åtrår) det som inte är hans,

medan de rättfärdiga ger frikostigt utan att hålla tillbaka.

9 Öppna din mun, döm (hebr. shafat) rättfärdigt [regera med rättvisa],

försvara (plädera, vädja; håll rak kurs – hebr. din) för den betrycktes och fattiges talan.

10 För fullt tionde till förrådshuset, då ska det finnas mat i mitt hus. Pröva och testa mig sedan i detta, säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), om jag inte ska öppna himlens fönster för er [samma ord som i 1 Mos 7:11; 8:2 om syndafloden] och vräka ut välsignelser över er till dess att ingen saknar överflöd (alla har mer än nog; alla behov är fyllda med råge).

[Det hebreiska uttrycket ad bli dai är svårt att översätta men talar om något som är i så rikt mått att det inte finns några behov mer, så mycket mer att det inte går att mäta.]

2 "Därför, när du ger en gåva (allmosa – gr. eleemosune; när du av medkänsla vill utöva välgörenhet; ger till de fattiga), ska du inte basunera ut det så (just på det sätt) som de skenheliga (hycklarna) gör [dvs. de som låtsas och bara utför ett skådespel] i synagogorna och på gatorna för att bli uppmärksammade (lovordade, prisade) av människor. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön.

3 Nej, när du ger en gåva (allmosa) [när du i medkänsla utövar välgörenhet] – låt [då] inte din vänstra hand veta vad den högra gör, 4 [detta] så att din gåva (allmosa) får vara i det fördolda [att din medkänsla alltid får möjlighet att ske och verka invärtes i det hemliga – gr. kryptos]. Då ska din Fader, som ser [han som alltid är vaksam på vad som finns och sker] i det fördolda, [öppet] belöna (gottgöra) dig."

[Samma avslutande fras återkommer efter undervisningen om bön och fasta i vers 6 och snarlikt i vers 18. Vissa handskrifter har ytterligare några ord en to phanero (i det synliga) på alla dess tre ställen.]

8 Bota sjuka (svaga, kraftlösa), väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner. Fritt har ni fått, fritt ska ni ge (ge som gåva, fritt, utan att begära någon betalning eller gentjänst för det ni själva har fått som gåva).

21 Jesus svarade: "Vill du vara fullkomlig [och verkligen älska din nästa som dig själv som mannen hävdade att han gjorde, se vers 19], gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." [För en sådan yttre handling skulle det behövas en inre förvandling. Jesus visste var mannens hjärta och skatt fanns: i hans rikedom, se Matt 6:21.]

30 Åt var och en som ber dig – ge!

[Grekiskan har här liksom i vers 29 Jesu uppmaning sist i meningen. Ge åt alla som frågar eller begär något, men inte alltid allt de frågar efter, se 2 Thess 3:6-13; Fil 1:9-11; 1 Joh 4:1; 2 Joh 1:10-11.]

Och om någon tar [stjäl – ordagrant: lyfter/bär bort] det som är ditt,

[så] kräv det inte tillbaka [från honom]."

[Denna vers har kommit att kallas "den gyllene regeln", men Jesus var inte den förste att formulera en sådan tanke. De som lyssnade till Jesus måste ha känt till den store rabbinen Hillel som många år tidigare hade sammanfattat Mose undervisning med orden: "Gör inte mot din nästa vad du själv hatar. Detta är hela Torah – resten är kommentarer." Jesu uppmaning innehöll inte något förbud. Det är stor skillnad mellan att undvika att göra ont och att aktivt sätta sig in i en annan människas situation och göra gott! Den gyllene regeln tvingar oss att ställa frågan: "Hur skulle jag själv vilja bli bemött i min medmänniskas ställe?"]

4 Och ha din lust (njut och känn välbehag; var ömsint, mild och mjuk) i Herren (Jahveh) –

då ska han ge dig ditt hjärtas önskningar (böner, planer – hebr. mishalah).

[Den andra hebreiska bokstaven är: ב – bet. Tecknet avbildar ett tält eller ett hus. Bokstaven symboliserar den plats man bor på, eller dem som är i huset – familjen. Ordet "Förtrösta" börjar med bet och förstärker uppmaningen att sätta sin tilltro till Herren, han som låter den trofaste bo i landet, se även vers 9b. Det ovanliga hebreiska ordet anag – att ha sin lust, njuta och uppleva välbehag, återfinns även i vers 11b, där det tematiskt knyter an till vers 3-4. Det ovanliga ordet mishalah kommer från verbet fråga, be och önska (hebr. shaal), se även Ps 20:6.]

21 Den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) lånar och betalar inte tillbaka,

den rättfärdige visar nåd (oförtjänt kärlek; favör) och ger [känner sympati och lånar ut frikostigt, se vers 26].

[Verbformerna beskriver ett vanemässigt beteende.]

14 [David fortsätter i bönen:] "Men vem är jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana [stora] frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt. Det vi gett dig har vi ju fått ur din hand.

10 Och han sa till dem: "Gå och ät er bästa mat och drick ert sötaste vin. Och skicka gåvor av mat till dem som inte har något färdigt, för denna dag är helgad åt vår Gud. Var inte bedrövade, för glädje i Herren är er styrka."

3 Om jag skänker alla mina ägodelar till välgörenhet (för att ge mat åt de fattiga),

och även offrar min kropp för att brännas [som i förlängningen ärar mitt eget namn],

men saknar kärlek [som är osjälvisk och utgivande],

skulle jag inte vinna någonting.

[Få textavsnitt i Bibeln har ryckts så ur sitt sammanhang som följande fyra verser som ger Bibelns definition av kärlek. Stycket utgör kärnan i redogörelsen av de andliga gåvornas funktion i gudstjänsten och beskriver vad Guds osjälviska, utgivande och rättfärdiga kärlek (gr. agape) är och utför. Totalt finns femton verb som beskriver kärleken, men eftersom vers 6 berör "två sidor av samma mynt" och de två verben bygger på samma rot chario (andra verbet är sun chairo – glädja sig tillsammans) blir det totalt fjorton (7+7) ämnen som tas upp. Centralt i kiasmen finns sju negationer som lyfter fram vad kärlek inte är eller gör – men Paulus både börjar och avslutar med att beskriva kärlekens utmärkande kännetecken. Ordet kärlek förekommer tre gånger. De två första ramar in beskrivningen tålmodig och mild. Kärnbibeln översätter nära den grekiska ordföljden, för att visa på det kiastiska mönstret.]