8 För av nåden [på grund av Guds oförtjänta favör och välvilja] är ni frälsta (räddade, befriade, helade, bevarade) genom tro (trofasthet, förtröstan), och detta inte av (utifrån/utav) er själva – Guds gåva är det (presenten/offergåvan är från Gud) [både nåden (gr. charis) och gåvan (gr. doron) står i bestämd form] – 9 inte av (utifrån) gärningar [goda handlingar; eget arbete och slit], så att ingen ska [kunna] berömma sig (ta åt sig äran; ståta och bli högfärdig).

4 Men Gud – som är rik på barmhärtighet (full av medkänsla; överflödande i nåd) (gr. eleos) på grund av sin stora (obegränsade) kärlek som han älskade oss [så mycket] med, 5 fast vi var [andligt] döda genom [våra] överträdelser (snedsteg, felsteg) – gjorde oss levande tillsammans med den Smorde (Messias, Kristus). Av nåd (gr. charis) är ni frälsta!

[Gud älskar oss med en kärlek (gr. agape) som är osjälvisk, utgivande och rättfärdig och han ger sina barn av samma liv som uppväckte Jesus från de döda. På grund av Guds godhet och favör (som inte kan förtjänas), är vi räddade (befriade, helade och bevarade till ett evigt liv med honom). De grekiska verbformerna uttrycker en fullbordad handling "ni är som har blivit frälsta", se även vers 8.]

23 Alla har ju syndat (missat målet) och saknar (går miste om) härligheten från Gud (Guds härlighet) [1 Kung 8:46; Pred 7:20; Jes 64:6], 24 och [alla som tror, se vers 22] blir [nu] rättfärdiggjorda (förklaras rättfärdiga) av hans nåd (välvilja, godhet, favör), [helt] fritt (utan att ha förtjänat det), genom den återlösning (befrielse, förlossning, räddning, återupprättelse) som finns i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. [Han har friköpt dem genom att helt och fullt lösa dem från deras skuld.]

[Det grekiska ordet för att synda, hamartano, härstammar troligen från a-meros (ingen del) och innebär "att vara utan del i" eller "att missa målet". I antiken användes det för att beskriva när en bågskytt missade att träffa sitt mål. Konsekvensen blev då att man inte heller kunde ta del av segerpriset. Ord som därför mycket väl beskriver synd är missgärning och misstag.]

15 Överträdelsen (syndafallet) kan inte jämföras med den fria gåvan (gr. charisma). [Adams fall är oproportionerligt litet i jämförelse med Guds stora nåd.]

För om de många [alla] dog genom en endas överträdelse (synd; snedsteg, fall),

hur mycket mer har inte Guds nåd och den fria gåvan,

genom en man, Jesus den Smorde (Messias, Kristus),

på ett överflödande sätt kommit till många.

21 För på samma sätt som synden har regerat (utövat konungsligt envälde) över döden,

så kan nu nåden regera (Guds kraft utöva konungsligt envälde) och ge evigt liv,

genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus),

vår Herre.

14 Synden ska inte vara herre över er, för ni står inte under lagen utan under nåden [Guds favör och kraft].

[Nåden är inte något som slätar ut synd. Nåden är en Guds kraft som ger frihet att tjäna Herren. Paulus illustrerar nu detta genom ett exempel där en slav tillhör sin herre. Frihet handlar om vilken herre vi väljer att ha över oss.]

15 Hur är det då? Ska vi synda lite nu och då [verbet indikerar inte ett vanemässigt beteende utan enstaka tillfällen], eftersom vi inte står under lagen [lagiskhet] utan under nåden?

Absolut inte!

9 Han är den som frälst (befriat, räddat, helat, bevarat, upprättat) oss med en helig kallelse [som leder till helighet, ett liv avskilt till tjänst för Honom].

[kiasmens centrum:]

Inte på grund av våra gärningar,

utan efter hans beslut och nåd,

som gavs till oss i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus redan före tidens början,

11 Guds nåd (kraft, favör) har uppenbarats till frälsning för alla människor. 12 Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tidsålder som nu är,

13 Därför [utifrån grunden i frälsningen, se vers 1-12], efter att ha tagit bort allt som hindrar ert sinne att tänka rätt [ordagrant: "efter att ha bundit upp kläderna", för att vara redo att röra sig framåt obehindrat, se Luk 12:35], var samlade (nyktra, alerta i sinnet, ha självkontroll). Sätt ert hopp helt och fullt (utan att tvivla) till den nåd (gåva, kraft) som kommer över er när Jesus den Smorde (Messias, Kristus) är uppenbarad.

10 Men all nåds Gud – han som har kallat er till sin eviga härlighet i den Smorde (Messias, Kristus) sedan ni en kort tid har lidit – ska själv

upprätta (fullt ut rätta till, återställa; fullkomna, fullända),

stödja (grundligt plantera; stötta, stabilisera),

styrka ("funktionsförstärka")

[för att få rörlighet och kunna uträtta något på det mest effektiva sättet] och

befästa (stadfästa; lägga en fast grund i) er.

[Fyra verb beskriver hur Gud ger styrka och fasthet i tron. Upprätta (gr. katartizo) används i Matt 4:21 för att beskriva hur trasiga nät lagas. Ordet för att stödja är detsamma som i återgivningen av Jesu personliga uppmaning till Petrus – något som här också uppfylls, se Luk 22:31-32.]

8 Herren (Jahveh) är barmhärtig (ger oändlig nåd; är förlåtande, känner medlidande) och nådefull,

sen till vrede och stor i (överflödande rik på) nåd (kärlek, omsorg) [han är trofast och trogen sina löften].

[Denna vers innehåller tre olika ord som alla betyder nåd, med lite skilda aspekter.]

6 Ja [ja, så är det verkligen, se 2 Kor 1:20-21], din godhet och nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed)

ska förfölja (energiskt följa; fortsätta att oavbrutet jaga) mig varje dag (alla dagar) i mitt liv.

Jag vill återvända till (återupprättad vill jag bo i) Herrens (Jahvehs) hus

alla mina dagar (ordagrant: "till dagars längd").

[Versen inleds på hebreiska med ach som betyder ja, sannerligen, endast eller bara. David, som genom hela sitt liv upplevt Herrens godhet och nåd, är förvissad om att Herren ska fortsätta att följa honom. Detta förstärks ytterligare genom att ordet som normalt används för att jaga, förfölja och rusa efter någon används. Det är inte hans fiender som har tagit upp jakten på honom (Ps 7:6; 31:16; 143:3), utan bara den gode herdens godhet och nåd som inte släpper honom ur sikte (Joh 10:11). Ordet för att återvända, shov (som också används i vers 3 och översätts med vederkvicker), har en rik innebörd och talar här om någon som gång på gång kommer till templet för att tillbe i Herrens hus. Prepositionen bet gör att det ordagrant blir "och återvända i huset Herrens". På Davids tid syftade "Herrens hus" på tabernaklet (2 Sam 6:12, 17) medan nästa generation förknippade termen med Salomos tempel (2 Krön 5:1). Även om man inte rent fysiskt bodde i templet (som leviterna gjorde under tjänstgöringen), kan det ändå betyda att det var här man kände sig som hemma. En del lägger till en vokal och ser istället ordet jashav, något som översättarna av Septuaginta troligtvis gjort eftersom de skriver "att slå sig ner/bosätta sig". Betydelsen blir då densamma som i Ps 27:4, dvs. att ha sitt hjärtas hemvist och boning hos Herren i templet.]

17 Låt din nåd (ditt välbehag, din favör), Herre (Adonai), vår Gud (Elohim), komma över oss.

Upprätta över oss våra händers arbete,

ja, våra händers arbete, må du upprätta det.

[Om inte Gud är med oss i vårt arbete, arbetar vi fåfängt och förgäves.]

1 En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]

______

Ur djupen [vattendjupen; metafor för en situation med oöverstigliga problem]

ropar jag (höjer jag min röst i bön) till dig, Herre (Jahveh).

2 Herre (Adonai), hör min röst,

låt dina öron höra mina böners ljud [enträgna, ödmjuka vädjanden om nåd och hjälp].

24 Må Herren (Jahveh) välsigna dig

och bevara (beskydda) dig.

25 Må Herren (Jahveh) låta sitt ansikte lysa över (mot) dig [komma med sin närvaro]

och visa dig sin nåd (välvilja; trösta dig och ge dig sin oförtjänta kärlek).

26 Må Herren (Jahveh) vända (upplyfta) sitt ansikte till dig

och ge dig frid (fred; fullständig harmoni; helhet – hebr. shalom).

______

18 Därför ska Herren (Jahveh) dröja,

så att han kan visa nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot er,

och därför ska han bli upphöjd,

så att han kan ge gränslös nåd (oändlig barmhärtighet – hebr. rachamim) till er,

för en rättvis Gud (Elohim) är Herren (Jahveh),

lyckliga (saliga) är alla de som väntar på honom.

21 Herren Jesu nåd (kraft, Guds oförtjänta favör) är med er alla (vare med alla).

[Uppenbarelseboken inleddes med en önskan om "nåd och frid" till dem som fick boken uppläst för sig, se Upp 1:4. Boken, och hela Bibeln, avslutas också med Herren Jesu nåd, något ovanligt för en apokalyps men vanligt i breven, se t.ex. Rom 16:20. Hälsningen om nåd riktades till de troende i församlingarna då, se vers 18, men även till troende i alla tider, se Upp 1:3.

På grekiska består versen av sju ord: e charis toy Kyrio Ieso meta panton. Ordagrant översatt ungefär: Nåden av Herren Jesus med allt/alla. Centralt står Herren, och på hans högra sida finns Jesus. Bibelns första vers 1 Mos 1:1 har också sju ord och slutar med allt (himlar och jord). I Bibelns första vers följs Gud (Elohim) av alef–tav (objektpartikeln et) på den högra sidan. Bibeln inleds med skapelsen av en perfekt jord, en flod, livets träd och syndafallet (1 Mos 1:1-3). I Bibelns sista kapitel följer en upprättelse i omvänd ordning (i ett kiastiskt mönster) Jesu seger över Satan, en livgivande flod och sist nåden som finns i Herren Jesus.]

25 Herren Jesu den Smordes (Kristi) nåd vare med er ande.

16 Låt oss därför (vi borde ju) med frimodighet [utan fruktan – öppet och rättframt i tillförsikt] närma oss nådens tron, för att få (så att vi får ta emot) barmhärtighet och finna nåd (favör) till hjälp i [precis] rätt tid.

[Nåden är den kraft som hjälper oss just i den stund då vi behöver den som mest.]

24 Men jag anser inte mitt liv vara värt något för mig själv, bara jag får fullborda mitt lopp och den uppgift jag fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium (det glada budskapet om Guds oförtjänta favör och kraft som finns tillgänglig).

16 För så (på samma sätt) älskade [så högt värdesatte] Gud världen

att han utgav sin ende Son (ordagrant: att han gav Sonen – den Enfödde),

för att var och en som tror (litar, förtröstar) på honom

inte ska gå under (inte skulle gå förlorad), utan ha (skulle äga) evigt liv.

14 [Jesus utlägger vers 12 om förlåtelsens avgörande betydelse:]

För om ni skulle förlåta människorna deras överträdelser (felsteg, förbrytelser – gr. paraptoma)

ska också er himmelske Fader förlåta er,

13 Den som gömmer (täcker över, döljer) sina synder har ingen framgång (lycka, välgång, ekonomisk välsignelse),

men den som bekänner och ångrar sina synder (lämnar dem) får nåd.

1 Hiskia sände ut bud till hela Israel och Juda och skrev också brev till Efraim och Manasse att de skulle komma till Herrens (Jahvehs) hus i Jerusalem för att fira Herrens, Israels Guds, påsk. 2 Kungen och hans furstar och hela församlingen i Jerusalem enades om att hålla påskhögtiden i 2:a månaden [ijar – april/maj]. 3 De kunde nämligen inte fira den genast, eftersom prästerna ännu inte hade helgat sig i tillräckligt antal och folket inte var samlat i Jerusalem. 4 Därför tycktes det kungen och hela församlingen rätt att göra på det sättet. 5 Och de beslöt att ropa ut i hela Israel, från Beer-Sheva ända till Dan, att man skulle komma och fira Herrens, Israels Guds, påsk i Jerusalem. De flesta hade nämligen inte firat den så som det var föreskrivet.

6 Ilbuden gav sig av med breven från kungen och hans furstar, och de drog genom hela Israel och Juda enligt kungens befallning. De sa:

"Ni Israels barn, vänd om till Herren (Jahveh), Abrahams, Isaks och Israels Gud. Då ska han vända om till den rest av er som har räddats från de assyriska kungarnas hand. 7 Och var inte som era fäder och bröder, som var trolösa mot Herren (Jahveh), sina fäders Gud, så att han utlämnade dem åt ödeläggelse, som ni själva har sett. 8 Var alltså nu inte hårdnackade som era fäder, utan räck Herren (Jahveh) er hand och kom till hans helgedom som han har helgat för evig tid, och tjäna Herren (Jahveh) er Gud (Elohim), så ska hans brinnande vrede vändas från er. 9 För om ni vänder om till Herren (Jahveh) ska era bröder och era barn finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna, så att de får vända tillbaka till detta land. Herren (Jahveh) er Gud (Elohim), är nådig och barmhärtig, och han ska inte vända sitt ansikte från er när ni vänder om till honom."

10 Ilbuden for från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon. Men man skrattade åt dem och hånade dem. 11 Men det fanns några i Asher, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem. 12 Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem alla ett enigt hjärta till att göra vad kungen och furstarna hade befallt i kraft av Herrens ord.

13 Mycket folk, en stor församling, kom samman i Jerusalem för att fira det osyrade brödets högtid i 2:a månaden [ijar – april/maj]. 14 De stod upp och röjde bort de altaren som fanns i Jerusalem. De tog också bort alla rökelsealtaren och kastade dem i Kidrons dal.

15 Och på 14:e dagen i 2:a månaden [ijar – april/maj] slaktade de påskalammet.

Prästerna och leviterna, som nu skämdes och därför hade helgat sig, förde vid högtiden fram brännoffer till Herrens (Jahvehs) hus. 16 De inställde sig till tjänstgöring på sina platser, så som det var föreskrivet för dem i gudsmannen Moses undervisning (hebr. Torah). Prästerna stänkte med blodet, som de hade tagit emot av leviterna. 17 Det fanns nämligen många i församlingen som inte hade helgat sig. Därför måste leviterna slakta påskalammen för alla som inte var rena så att de kunde helga dem åt Herren (Jahveh). 18 Det var en stor del av folket, många från Efraim och Manasse, Isaskar och Sebulon, som inte hade renat sig utan åt påskalammet på annat sätt än som var föreskrivet. Men Hiskia hade bett för dem och sagt: "Må Herren (Jahveh), den gode, förlåta var och en 19 som har vänt sitt hjärta till att söka Herren Gud, sina fäders Gud, även om han inte är ren efter helgedomens ordning." 20 Och Herren hörde Hiskia och helade folket.

21 De av Israels barn som befann sig i Jerusalem firade så det osyrade brödets högtid med stor glädje i sju dagar. Varje dag prisade leviterna och prästerna Herren med mäktigt ljudande instrument till Herrens ära.

22 Hiskia talade vänligt till alla de leviter som hade god insikt i Herrens (Jahvehs) tjänst. Och de åt av högtidsoffren under de sju dagarna, samtidigt som de offrade shalomoffer (gemenskapsoffer) och tackade Herren (Jahveh), sina fäders Gud (Elohim).

23 Hela församlingen enades om att fira högtid i ytterligare sju dagar, och man firade högtid med glädje också under de sju dagarna. 24 Hiskia, Juda kung, hade som offergåva gett församlingen 1 000 tjurar och 7 000 djur av småboskapen, och furstarna hade som offergåva gett 1 000 tjurar och 10 000 djur av småboskapen. Och ett stort antal präster helgade sig. 25 Hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna, och det gjorde också hela den församling som hade kommit från Israel, liksom de främlingar som hade kommit från Israels land eller som bodde i Juda. 26 Glädjen var stor i Jerusalem, för sedan Israels kung Salomos, Davids sons, tid hade inget liknande hänt i Jerusalem. 27 Prästerna och leviterna stod upp och välsignade folket, och deras röst blev hörd, och deras bön kom till hans heliga boning, till himlen.