28 Efter detta visste Jesus att allt nu (redan) var fullbordat. För att Skriften skulle uppfyllas, sa han: "Jag är törstig." [Ps 22:16; Ps 69:22.] 29 Ett kärl fullt med surt vin stod där [ett billigt ättikvin som antagligen tillhörde soldaterna som korsfäste Jesus], och de fäste en svamp indränkt i det sura vinet runt en isopstjälk [ca 0,5 m lång stjälk] och förde den till hans mun. [Ett knippe av isop användes när påskalammets blod ströks på dörrposten, se 2 Mos 12:22. Tidigare hade Jesus nekat att ta emot vin blandat med galla/myrra för att lindra smärtan, se Matt 27:34; Mark 15:23.] 30 När nu Jesus [därför, se vers 28] hade tagit emot det sura vinet sa han: "Det är fullbordat [priset är helt och fullt betalt, för att aldrig mer behöva betalas]!" Sedan böjde han ner huvudet och gav upp andan [överlämnade sin ande].

[Dödsorsaken vid korsfästning är kvävning. Kroppen hamnar i ett sådant läge att offret ständigt måste pressa sig upp för att hämta luft, vilket leder till utmattning och kvävning.]

23 När nu soldaterna hade korsfäst Jesus, tog de hans kläder [ytter- och innerplagg] och delade dem i fyra delar, en del för varje soldat. De tog också hans tunika (långt skjortliknande underklädesplagg). Den hade inga sömmar utan var vävd i ett stycke uppifrån och ner.

[Här används två olika grekiska ord för kläder. Det första ordet är himation och är det vanliga generella ordet för kläder. Det andra är chiton och beskriver tunikan som var ett underplagg. Pluralformen av himation innefattar både tunikan och manteln som var ytterplagget och i detta fall även sandaler, bälte och kanske en sjal för huvudet. Tunikan fångade soldaternas uppmärksamhet eftersom den var vävd i ett stycke. I normala fall var den sydd, men detta var den mer exklusiva sorten som var vävd i ett stycke.]

24 Så de sa till varandra: "Låt oss inte dela den utan kasta lott om vem som får den." Detta skedde för att Skriften skulle fullbordas: "De delade mina kläder mellan sig, och kastade lott om min klädnad." [En profetia från Ps 22:19.] Så soldaterna gjorde detta.

25 Vid Jesu kors stod [följande kvinnor]: hans mor [Maria], hans mors syster [troligtvis Salome, Sebedeus fru, Jakobs och Johannes mor], Maria, Klopas fru, och Maria från Magdala. 26 När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade [Johannes], sa han till sin mor: "Kära kvinna, se [här är] din son." 27 Sedan sa han till lärjungen: "Se, [här är] din mor." Från den stunden tog lärjungen henne in till sitt hem. [Johannes tog hand om och försörjde Jesu mor.]

33 Och när de kom till platsen som kallades Skallen [Dödskallen eller Huvudskallen; gr. Kranion; hebr. Golgata; lat. Calvaria] korsfäste de honom och förbrytarna där, den ene till höger och den andre till vänster.

34 Men Jesus sa [verbformen indikerar att Jesus säger detta upprepade gånger]: "Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör." När de [soldaterna] sedan delade upp hans kläder mellan sig, kastade de lott om dem [Ps 22:19]. 35 Och folket hade stått [där] och betraktande sett på. Ledarna [medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna] hånade honom då och sa till och med: "Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat) [från döden], nu får han hjälpa sig själv, om han [detta] är Guds Smorde (Messias), den Utvalde." 36 Soldaterna gjorde sig också lustiga över (retades med) honom och erbjöd surt vin [billigt vin som soldaterna brukade dricka, som också användes för att lindra smärta, se Ords 31:6] 37 och sa: "Om du är judarnas kung, så hjälp (rädda) dig själv."

38 Det fanns också ett anslag [kallades "titulus" och innehöll den dömdes namn och vilket brott han begått] ovanför honom [skrivet på hebreiska, latin och grekiska, se Joh 19:20. Det angav grunden för domen, och var också avsett att håna judarna]:

"Detta är [Jesus från Nasaret]

judarnas konung."

[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Matt 27:37, Mark 15:26 och Joh 19:19. De hebreiska begynnelsebokstäverna bildar tetragrammet JHVH. Kanske anledningen till varför de judiska ledarna ville ändra texten, se Joh 19:20-22.]

39 Den ene av förbrytarna som hängde där [stämde in i cynismen och] smädade honom och sa upprepade gånger: "Är inte du den Smorde (Messias)? Hjälp (rädda) då dig själv och oss."

40 Men den andre [brottslingen] tillrättavisade honom: "Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? 41 Vi får vad vi förtjänar eftersom vi har begått brott, men den här mannen har inte gjort något ont alls."

42 Sedan sa han till Jesus: "Herre, tänk på mig när du kommer till ditt rike." [Andra manuskript har "kommer med ditt rike".]

43 Jesus svarade: "Sannerligen (Amen), säger jag dig [jag lovar dig med säkerhet], i dag ska du vara med mig i paradiset."

[Gr. paradeisos har persiskt ursprung och beskriver en anlagd trädgård eller park. Det är en rofylld och glädjerik plats och används i den grekiska översättningen av Gamla testamentet om Edens lustgård, se 1 Mos 2:8. Ordet används tre gånger i Nya testamentet. I 2 Kor 12:4 beskriver det den "tredje himlen", och i Upp 2:7 syftar det på det återupprättade Edens lustgård. Brottslingens omvändelse i livets sista ögonblick gör att han kan se fram emot en evighet tillsammans med Jesus.]

33 Vid sjätte timmen (mitt på dagen) kom ett mörker över hela landet som varade [i tre timmar] fram till den nionde timmen (tretiden på eftermiddagen). 34 Vid nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst [och citerade Ps 22:1 på arameiska, men med vissa hebreiska drag]:

"Eloi, Eloi, lema sabaktani?" Det betyder:

"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"

51 Och se – då brast templets förhänge itu [förlåten i templet rämnade och delades i två delar], uppifrån och ända ner. Jorden [marken] skakade och klipporna rämnade (brast, delades). 52 Gravarna öppnades och många kroppar av de heliga som insomnat väcktes (restes) upp [till liv]. 53 När de sedan gick (kom) ut ur gravarna kom (gick) de efter hans uppståndelse in i den heliga staden [Jerusalem] och visade sig [uppenbarande sig personligen] för många.

[Förhänget, även kallad förlåten, avskilde den allra heligaste delen av templet, se Heb 9:3. Att den revs itu uppifrån visar att det var Gud som öppnade vägen för människan till gemenskap med honom. Förlåten var vävd i ett stycke och broderad med blå och purpurröda färgtoner, se 2 Mos 26:30-33. Den judiska historieskrivaren Josefus beskriver tyget som magnifikt och hur mönstret och färgerna blev som en bild av universum. De exakta dimensionerna på förlåten är inte kända, men den bör ha haft samma mått som Salomos tempel, vars ytterbredd var 10 meter, se 1 Kung 6:2. Herodes den store ökade höjden, så draperiet kan haft en storlek på omkring 9 x 15 meter. Enligt tidig judisk tradition var tjockleken en decimeter. Även om just det måttet troligen är en överdrift, var draperiet enormt och kunde omöjligt ha rivits isär av mänsklig hand. Att förlåten brast måste ha gjort djupt intryck på prästerna i templet. Det är intressant att i den judiska skriften Talmud nämns flera oförklarliga händelser i templet 40 år innan det förstördes 70 e.Kr.]

54 När den romerska officeren (centurionen) och de som höll vakt med honom såg jordbävningen och det som hände, blev de helt skräckslagna och sa: "Detta var verkligen Guds Son!" [Den militära graden centurion betecknar en officer som har åttio soldater under sig, och det var han som förde befälet vid Golgata.]

5 Han blev genomborrad (sargad) [Ps 22:17] för våra överträdelser [vår öppna rebelliskhet mot Gud],

krossad (nedtyngd) för våra synder (missgärningar, skulder).

Straffet [som vi rättmätigt förtjänar] lades på honom

för att vi skulle få frid (fred; fullständig harmoni; helhet på alla områden – hebr. shalom)

och genom hans sår [sargade kropp]

är (blir) vi helade (läkta, friska) [har både kroppslig och själslig bot kommit till oss].

6 Alla har vi gått (vi gick alla) vilse som får,

var och en [av oss] har gått (gick; vände sig till) sin egen väg.

Herren (Jahveh) lät all vår synd (missgärning, orättfärdighet, skuld) [hela vårt straff] läggas på (möta/drabba) honom.

[I hebreiskan står ordagrant: var och en har gått till sitt eget ansikte, vilket motsvarar uttrycket att gå dit näsan pekar. Den exakta lydelsen av den sista strofen är: JHVH har i honom placerat (låtit komma emellan) all vår synd. Synd (hebr. avon), som här står i singular (jfr vers 5), innefattar även alla överträdelser (hebr. pesha), dvs. lagbrott och brist på förmåga att leva upp till Torah – Guds undervisning med alla budord förmedlade genom Mose.]

[Nu följer tre verser som tematiskt hör ihop med vers 1-3. Där förklarades mysteriet med rotskottet, här används bilden av ett lamm som är tyst på väg till slakt. Jesus argumenterade inte mot sina opponenter, se Apg 8:32; Matt 26:63; Mark 14:61; Joh 19:9; 1 Pet 2:23]

7 Han blev pinad (nedtyngd) och han ödmjukade sig,

han öppnade inte sin mun,

som ett lamm som leds iväg till att slaktas

och som ett får som är tyst framför den som klipper det,

han öppnade inte sin mun.

16 Min styrka har torkat upp som en lerskärva,

min tunga fastnar i gommen.

Du har fört mig till dödens stoft (jag är döende).

17 Ja, hundar [symboliskt för icke-judar – romerska soldater korsfäste Jesus]

omger (tränger in) mig.

En hop onda män (en grupp av illvilliga våldsmän)

omringar mig,

de har genomborrat (spetsat – hebr. kaaro) mina händer och fötter.

[I judiska biblar står det: "mina händer och fötter är som ett lejons händer och fötter." Dessa bygger på den masoretiska texten som sammanställdes på 1000-­talet e.Kr. Skrivarna ändrade en bokstav så betydelsen blev "som ett lejon" (hebr. kaari – כארי) istället för "genomborra" (hebr. kaaro – כארו). Det är en liten skillnad där sista bokstaven vav, som är ett långt streck, kortades ned till att bli bokstaven jod som är ett kort streck. Dock har Septuaginta, den grekiska översättningen av den hebreiska texten översatt med "genomborra". Den översättningen blev klar 132 f.Kr. och ligger närmare de ursprungliga texterna. Detta bekräftades 1997 när Psalm 22 från Dödahavsrullarna som hittats på 1950-talet publicerades. I denna hebreiska text från 200 f.Kr. används det hebreiska ordet "genomborra". Uttrycket "hundar" kan tala profetiskt om de romerska soldaterna som korsfäste Jesus. Soldater rekryterades från hela Romarriket, många soldater i Judeen på Jesu tid var från Samarien.]

18 Jag kan räkna alla mina ben [som pressas ut mot huden],

de ser på mig, de stirrar (i skadeglädje).

7 Men jag är en mask [som dör, färgas scharlakansröd], inte en människa,

hånad (förolämpad, skymfad) av människor, och föraktad av folket.

[Det finns olika ord för mask. Här används inte hebr. rimmah utan ordet toleah som både kan översättas med mask och en speciell blodröd färg. Första gången ordet används är i 2 Mos 16:20 när det på grund av israeliternas olydnad kom maskar i mannat. Ordet används också som en jämförelse för att beskriva människan som ett obetydligt litet kryp, se Job 25:5-6. Hälften av de 68 gånger ordet används i GT översätts det dock till scharlakansröd, purpurröd eller karmosinröd. Ett exempel är prästens klädnad som ska vara gjord av garn färgat i denna röda kulör, se 2 Mos 28:5. Färgämnet framställdes av en liten insekt, Kermes ilicis. På svenska kermeslus. Från det ordet kommer namnet karmosinröd. Av alla insektsbaserade färgämnen i antiken var denna den mest kostsamma och arbetskrävande att framställa. Under en kort tid på våren, i Mellanöstern, plockades eksköldlössen från ekträd som är dess värd. Efter att de hade torkats och sedan krossats framställdes det röda pulvret.

Kermeslusen har ett fascinerande liv som förstärker parallellen till Jesu korsfästelse. När det är dags att lägga ägg klättrar lusen frivilligt upp på en trädstam. Den lägger äggen under sin kropp. När äggen kläcks fungerar honans skal som ett skydd men också som näring. Hennes avkomma äter av hennes levande kropp, se Joh 6:55-58. När modern långsamt dör blir hennes kropp som en geléaktig vätska. Den färgar trädstammen blodröd, men även hennes ungar. De blir märkta av henne för resten av sina liv. Efter tre dagar förlorar den döda lusen sin röda färg och förvandlas till ett vitt vax som faller till marken som en snöflinga. Samma ord toleah används av Jesaja när han frågar sig om våra synder som är scharlakansröda (hebr. toleah) kan bli vita som snö, se Jes 1:18.]

8 Alla som ser mig förlöjligar mig,

de talar nedsättande, de skakar på huvudet [och säger]:

13 Ingen har större kärlek än denna [detta exempel på utgivande kärlek]: att man lägger ner (att någon skulle ge/offra) sitt liv för sina vänner. [Jes 53:10; Joh 10:11; Rom 5:7-8]

16 För så (på samma sätt) älskade [så högt värdesatte] Gud världen

att han utgav sin ende Son (ordagrant: att han gav Sonen – den Enfödde),

för att var och en som tror (litar, förtröstar) på honom

inte ska gå under (inte skulle gå förlorad), utan ha (skulle äga) evigt liv.

10 För om vi – medan vi var [Guds] fiender – blev försonade med Gud genom hans Sons död, ska vi – sedan vi blivit försonade – så mycket mer bli frälsta [räddade från straffdomen och få evigt liv] genom hans liv [hans uppståndelse].

16 Genom (i) detta har vi lärt känna (personligen fått vetskap om) kärleken [den som är rättfärdig, osjälvisk och utgivande]:

att han [Jesus] lade ner (gav upp) sitt liv (sig själv) för oss.

Därför är vi skyldiga att lägga ner våra liv för syskonen [bröderna och systrarna i tron] [Joh 15:12].

2 Han är försoningen (det fullständiga offret) för våra synder, och inte bara för våra utan för hela världens [synder].

[Det finns två ytterligheter i synsättet på synd som bemöts i detta stycke, se 1 Joh 1:8-2:2. För den som säger att han aldrig har syndat är Johannes tydlig med att "alla har ju syndat och saknar härligheten från Gud", se Rom 3:23. Samtidigt är brevet skrivet för att uppmana till att undvika att synda. Den rättfärdige kan falla sju gånger, men reser sig upp igen, se Ords 24:16. Det finns förlåtelse och rening för den som erkänner sina felsteg, se 1 Joh 1:9.]

[I vers 6 introduceras ordet förbli (gr. meno) för första gången i detta brev. Det används totalt 24 gånger i kapitel 2-4 och har betydelsen att stanna kvar, leva och bo. Tre fraser börjar med "Den som säger", se vers 4, 6, 9.]

8 ödmjukade (böjde) han sig och (när han) blev lydig intill (ända till) döden – ja, döden på ett kors.

9 Vi vet att den Smorde (Messias, Kristus) efter att ha uppväckts från de döda aldrig mer ska dö. Döden har inte längre någon makt (auktoritet) över honom. 10 För den död han dog var en död från synden en gång för alla, och det liv han lever, det lever han för Gud.

3 Bryr ni er inte om (ignorerar ni det faktum) att alla vi som har döpts in i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus också är döpta in i hans död? 4 Vi begravdes tillsammans med honom genom dopet till döden, för att också vi – på samma sätt som den Smorde (Messias, Kristus) uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet – ska vandra på ett nytt sätt (leva ett nytt liv med en högre kvalitet och standard).

27 På samma sätt som det är bestämt att alla människor ska dö (det väntar alla) [Rom 6:23] och sedan dömas, 28 så blev den Smorde (Messias, Kristus) offrad en gång för att bära mångas synder [Jes 53:12]. Han ska bli synlig (träda fram) en andra gång, inte för att bära synd utan för att frälsa (befria) dem som väntar på (längtar innerligt med förväntan efter) honom.

22 Män, israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blivit erkänd (auktoriserad) av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, precis som ni själva känt till. 23 Genom Guds förutbestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av laglösa [de romerska soldaterna som inte följde Moses undervisning] spikade ni upp honom och dödade honom.

24 Men Gud uppväckte honom, efter att ha lossat honom ur dödens smärta (födslovåndor), för det var omöjligt för döden att behålla (binda, fängsla) honom [eftersom han var syndfri].

11 Jag är den gode (genuine, ideale) herden [mönsterbilden av en äkta herde].

Den gode herden ger (lägger ner) sitt liv för fåren.

26 Så ofta ni äter detta bröd

och dricker denna bägare

förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.

[Nattvarden har fyra olika perspektiv. Det är en tillbakablick på vad Jesus gjort på korset, se vers 24-25. Samtidigt blickar den också framåt till den dag Jesus kommer tillbaka, se vers 26. Det finns även en aspekt av att se sig runtomkring och urskilja sina bröder och systrar i tron, se vers 29. I den processen ser vi också inåt och utvärderar oss själva, se vers 28.]