Não desista!

28 Vet du inte (är du inte väl införstådd med)?

Har du inte hört?

Herren (Jahveh) är en evig Gud (Elohim),

skapare av hela världen (jordens ändar).

Han blir inte trött eller utmattad,

hans förstånd är outrannsakligt (omöjligt att till fullo utforska).

29 Han [blir inte trött, se vers 28, istället är det han som] ger den trötte (fysiskt utmattade; utslitne) kraft

och för den maktlöse (den utan livskrafter; den som saknar vigör och reproducerande, livsalstrande förmågor)

förökar (multiplicerar) han styrkan.

[Det är Herren som ger kraften som behövs för att utföra uppdraget, se även 2 Kor 12:9-10; Fil 4:13. Följande exempel visar dock att ren mänsklig fysisk styrka inte räcker i långa loppet:]

30 Även unga pojkar kan bli trötta och behöva vila,

unga män (ordagrant: utvalda, dvs. "de starkaste" – elitsoldater) kan stappla och falla.

31 Men de som [uthålligt] väntar (hoppas) på Herren (Jahveh)

ska förnya sin styrka ("glida fram" – fortsätta med kraft):

De ska lyfta på vingar (höja vingen/fjädern)

som örnar.

De ska springa (rusa fram)

utan att bli trötta (dra efter andan; flämta).

De ska vandra (fortsätta, gå)

utan att mattas (tappa modet; segna ner; svimma).

[Örnen symboliserar styrka och frihet. Den flyger på hög höjd och har perspektivseende. Uttrycket "förnya sin styrka" kan syfta på den process då örnen ruggar sin fjäderdräkt – nya fjädrar växer ut och den blir ung på nytt, se Ps 103:5. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter "utan att mattas" med "utan att hungra".]

19 För folket i Sion som bor i Jerusalem ska inte gråta mer, han ska sannerligen visa nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot er, när han hör ropet av er röst ska han svara er.

1 Nu säger Herren (Jahveh),

han som har skapat dig, Jakob,

han som har format dig, Israel:

"Frukta inte, för jag har återköpt dig [från fångenskapen].

Jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.

2 När du korsar (går) genom (ordagrant: igenom i) vattnen är jag med dig,

och strömmarna dränker dig inte [ska inte överskölja eller föra bort dig].

När du går genom eld bränner den dig inte (ska du inte bli svedd),

och flamman antänder dig inte (ska inte förtära/bränna/skada dig).

[Versen inleds med konjunktionen ki som översätts eftersom, för eller när. I denna vers fungerar ki som en bekräftelse på att du kan gå igenom svårigheter just därför att han är med. Det första exemplet med vatten och strömmar innebär att man korsar eller passerar genom ett vadställe eller en liknande övergång. Här kan läsaren associera till hur israeliterna korsade Vasshavet och Jordanfloden (2 Mos 14:21-22; Jos 3:4). Det sista exemplet uppfyllde Daniels tre vänner bokstavligen (Dan 3:25-27), men profetian har utan tvekan också en bredare betydelse om Guds beskydd i svåra omständigheter. Frågan är inte om vi möter dem utan när. Se även Ps 66:12; 138:7.]

3 För jag är Herren (Jahveh) din Gud (Elohim),

Israels Helige, din Frälsare.

Jag gav Egypten [till Babylon] som lösen (betalning) för dig,

Kush [nuvarande Etiopien/Sudan] och Seva [en provins i Etiopien, troligtvis inte samma som Saba] i utbyte för dig [för att du skulle bli fri].

12 Jag vet (har sett/förstått) hur man lever enkelt (gr. tapeinoo) [i förödmjukande låg standard].

Jag vet (har sett/förstått) hur det är att leva i överflöd (ordagrant: att överflöda) –

genom allt, och genom alla (i allt och i alla) omständigheter har jag lärt mig (blivit invigd i) hemligheten –

att vara mätt

eller hungrig (att hungra),

att ha överflöd (att överflöda)

eller lida brist (gr. hustereo).

[Vers 11–12 ramas in av kontraster som handlar om att vara nöjd oavsett omständigheter. Ordningen på kontrasterna är först enkelt/överflöd (in mot centrum) för att sedan bli omvänd ordning mätt/hungrig och överflöd/brist. Paulus lånar ett verb och ett uttryck från dåtida initieringsriter av hedniska mysterier, nämligen gr. mueo som kommer från ordet för mysterium och hemlig lära/doktrin (gr. mysterion). Genom sina erfarenheter har han tränats, utbildats och blivit invigd i detta "mysterium" att kunna befinna sig i olika omständigheter och samtidigt bottna i en förnöjsamhet, förtröstan och tacksamhet till Herren som förser.]

13 Allt förmår jag (kan jag övervinna; klarar jag av) [har jag nödvändig kraft – omedelbar och tvingande styrka – att bemöta och besegra] i honom [den Smorde] som ger mig kraft (genom honom som styrker mig – gr. endynamounti me).

[Jesus både förökar styrkan och bemyndigar Paulus och ger honom auktoritet och fullmakt så att han kan klara av alla omständigheter, se vers 12. Det grekiska ordet för att förmå (ischuo) innebär att besegra och strida med omedelbar och tvingande styrka, se Jak 5:16.]

Ett evighetsperspektiv

16 Därför (genom detta) [se vers 7-15 om Paulus trosvisshet trots mycket svåra omständigheter] tappar vi inte modet (tröttnar vi inte; ger vi inte upp). Och även om vår yttre människa bryts ner (tynar bort), så förnyas vår inre människa dag för dag. 17 För vårt [nuvarande] tillfälliga (kortvariga), lätta lidande (betryck) bereder (producerar) åt oss – bortom all jämförelse – härlighetens eviga tyngd [som är långt mer överskridande].

[Paulus ger exempel på lidanden som fängelse och fysisk misshandel i 2 Kor 11:23-30. Detta var verkligen svåra lidanden. Att han här kallar lidandet lätt beror på hans inställning och förhållningssätt till det.]

18 Vi ser (fokuserar) inte [varken nu eller framöver] på det som syns [kan ses fysiskt], utan på det som inte syns. För det som syns är temporärt (förgängligt, kortvarigt; till en viss tid), men det som inte syns är evigt (de ting som inte syns är eviga).

35 Kasta inte bort (avfärda inte) er frimodighet (övertygelse, tillit, förtröstan), den ger stor belöning.

23 Låt oss [då] orubbligt [då borde vi utan att ändra läge eller position ständigt] hålla fast vid (gripa tag i; lägga beslag på; förankra, behålla; helt äga) hoppets bekännelse [så att vi inte förlorar den trosvissa förväntan (2 Kor 3:12) som gör att vi talar i enlighet med Guds vilja]

– för han som gav (tillkännagav) [det välgrundade] löftet är trofast (trogen, pålitlig).

24 Och [ja, eftersom vi nu har en sådan överstepräst, se vers 21] låt oss [då] ge akt [då borde vi ständigt och uppmärksamt tänka] på varandra,

så att vi motiverar (sporrar, eggar) till kärlek och goda (ärbara) gärningar

25 och inte lämnar (överger, försummar) församlingsgemenskapen (de egna sammankomsterna),

precis som några har för vana att göra (som är en sed för vissa),

utan i stället uppmuntrar (förmanar, tröstar) [varandra],

och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig [då Jesus kommer tillbaka för att döma världen].

[I vers 24 har grekiskan substantivet paroxusmos (provokation, uppvigling, tvist, motivation) som kommer från ett verb med innebörden att resa upp, väcka och skärpa. Det används i Apg 15:39 om en skarp konflikt, men har här betydelsen att stimulera, egga och provocera fram kärlek och goda gärningar. Församlingsgemenskapen, gr. episynagoge står i singular och beskriver en grupp som samlas för (ordagrant: samlas på/över, dvs. bygger på) ett bestämt syfte. Ordet kommer från verbet episynago (epi – på; synago – att samla ihop). I vers 22-24 påträffar vi tro, hopp och kärlek – "dessa tre" som utgör det bestående och oföränderliga, se även 1 Kor 13:13. De tre huvudverben i samma stycke finner vi i denna sammanfattning: "låt oss i tro gå fram inför tronen", "låt oss hålla fast vid hoppets bekännelse" och "låt oss tänka på varandra med kärlek". På grund av Jesu försoningsverk kan vi frimodigt närma oss Gud. Det är också viktigt att se att detta inte är frikopplat från mänskliga relationer. Kärleken till Gud måste återspeglas i kärleken till våra medsyskon, annars är den inte äkta.]

6 Utan tro är det omöjligt (kraftlöst, fruktlöst – gr. adunatos) att behaga [honom], för den som närmar sig Gud måste (behöver) tro att han existerar (är, finns) och att han belönar (ordagrant: blir en belönare åt) dem som hängivet söker (uthålligt och innerligt frågar efter) honom. [Jak 4:8]

[Om tro saknas, dvs. om vi inte är trofasta mot Gud och förtröstar på honom, uppstår problem – det grekiska ordet för omöjligt kan även översättas kraftlöst eller oförmöget. Det går alltså över huvud taget inte alls att glädja eller behaga honom. Gud vill att vi ska söka honom med en ivrig förväntan på hans godhet, se Jak 1:6-8.]

[Följande exempel handlar om vatten och hur Noas familj räddas undan domen. Stycket balanseras med berättelsen om hur israeliterna korsar Röda havet och räddas, se vers 29.]

12 För Guds ord (gr. logos) är levande och verksamt (aktivt, effektivt, kraftfullt – gr. energes) och skarpare [mer genomträngande och hjälper långt mer] än något tveeggat svärd. Det tränger till och med igenom så långt att det delar (skiljer, särar) [orsakar en separation av]

själ och ande,

både leder och märg [i plural: "märgmassor"],

och urskiljer (kritiskt granskar; urskiljande kan döma mellan) hjärtats

tankar (känslosamma överväganden; reflektioner)

och uppsåt (intentioner; moraliska insikter) [där idéer och uppfattningar föds].

[Grekiskans ordagranna innebörd av ett tveeggat svärd är "ett svärd med två mynningar/munnar/kanter" ("mynning" som i ordet "flodmynning" från grekiskans distomos; dis som betyder dubbel och stoma som betyder mun/mynning – används bl. a om kanten på något). Ordet som utgår från Guds mun utgör den ena sidan av svärdet och när vi med vår mun talar ut Guds ord utgör det den andra sidan. Versen har tre ordpar: själ/ande, leder/märg och hjärtats tankar/uppsåt. I centrum står det som har att göra med kroppens skelett – det är osynligt för ögat, men påverkar ändå hela kroppen. Ordningen i varje par visar att leden illustrerar själ och tankar och märgen i det inre ande och uppsåt. På samma sätt som leden är rörlig är själen ombytlig och de känslosamma tankarna föränderliga. Och liksom märgen producerar blodkroppar inuti den fasta benstommen och är källan till liv, se 3 Mos 17:11, så utgör människans ande hennes inre liv. En människas innersta inställning och djupa övertygelse föder hjärtats uppsåt.]

9 Och låt oss inte tröttna på att [vi borde inte vara så dåliga på att alltid] göra gott, för när tiden är inne (i sinom tid) [gr. kairo ideo, dvs. i vars och ens egen unika tid och när rätt säsong/tillfälle kommer] får vi skörda om vi inte ger upp (ger efter, släpper taget) [slutar att göra gott].

Kritik

11 [ingen]

Uppmaning

Jag kommer snart (plötsligt, så fort det är möjligt). Fortsätt att hålla fast vid det du har så att ingen [djävulen] tar ifrån dig segerkransen.

12 Här visar sig de heligas uthållighet (ståndaktighet) – de som håller fast vid Guds bud och tron på (är trofasta) Jesus."

Välsignad är den som består provet

12 Salig (lycklig, välsignad, avundsvärd) är den man som uthärdar [håller ut och inte vacklar under] prövningen (frestelsen), för när han har bestått provet [visat sig vara genuin och äkta] ska han få livets segerkrans [det eviga livet] som han [Herren] har lovat dem som älskar honom.

[Även Bergspredikan börjar med välsignelser, se Matt 5:3-12. Grekiska peirasmos har en bred betydelse av både prövning och frestelse. Den nyansskillnad som finns mellan de svenska orden finns inte i grekiskan. Bönen har en viktig roll både före ("för oss inte in i frestelse", se Matt 6:13) och under prövningen/frestelsen, se Jak 1:2.]

Psalm 46 – Gud är med oss!

1 Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Av (för) Korachs söner. En sång för alamot.

[Det hebreiska ordet alamot betyder jungfrur och syftar antagligen på en musikstil. Kanske är psalmen skriven för att sjungas av en flickkör. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter "till dolda ting", och har även tillägget "För ändens tid" i inledningen, samma fras som inleder många psalmer.]

______

22 Mjukare (halare) än smör var hans mun (tal),

ändå hade han krig i hjärtat –

hans ord [var]

lenare än olja,

ändå var de dragna svärd.

[Vers 22 formar en kiasm där hans ord står centralt och ramas in av två jämförelser.]

9 och han dömer (har dömt, och ska döma) världen (människorna på jorden) i rättfärdighet,

han fäller dom (råder, och ska döma) över folken med rättvisa.

[Utan en rättvis dom finns inte rättfärdighet, samma hebreiska rot för "fälla dom" finns i vers 5 där den översätts "rättssak". Användandet av det ordet är ännu en försäkran om att Gud kommer att föra psalmistens talan och döma rättvist.]

10 Och Herren (Jahveh) är ett försvarstorn (värn; en fästning, säker höjd) för den förtryckte,

ett försvarstorn (värn; en fästning, säker höjd) i tider av brist (torka, nöd).

Från sorg till glädje

5 De som sår

i tårar –

i jubel (höga triumferande glädjerop)

ska de skörda. [Matt 5:4]

6 Den som går ut [går fram och tillbaka] gråtande (under sorg),

bärande på sitt [dyrbara, sista] utsäde –

han ska [utan tvekan] återvända med jubel (höga triumferande glädjerop),

bärande på sina kärvar. [Han ska få bärga in en rikligt välsignad skörd!]

[Under sådden var man helt beroende av regn. Rädsla och oro för torka eller angrepp av skadedjur kunde göra att man sådde sin säd under gråt – särskilt om det varit ett dåligt år innan. Om utsädet var det sista man hade kvar, var man helt beroende av en god kommande skörd. Israels folk fick utstå svåra tider, men man väntade på att Guds löften skulle uppfyllas. Psalmisten är helt säker på att det kommer en tid av glädje och fröjderop.]

Uppmaning till alla

24 Älska Herren (Jahveh), alla ni hans trogna (fromma, lojala) följare!

Herren (Jahveh) bevarar de trogna,

men han lönar (kompenserar) i fullt mått den högmodige (arrogante).

[Även om betydelsen är att Gud kommer straffa den högmodige är texten svår att översätta exakt. Lönar är hebreiska salem som har samma rot som ordet shalom. Det handlar om att Gud gör något fullständigt och helt. Sedan följer hebreiska al-jeter som kan betyda "fullt mått" eller "med en bågsträng" och då blir betydelsen "med exakthet", som en pil på en bågsträng skjuts iväg och träffar sitt mål. En annan möjlig betydelse är att det väntar en "belöning" i proportion till deras högmod.]

נ – nun

105 Ditt ord (hebr. davar) är en lykta [oljelampa] för min fot [för mitt nästa steg]

och ett ljus på min stig (upptrampade gångväg).

ק – qof

18 Nära [tillgänglig] är Herren (Jahveh) – för alla som ropar till (åkallar) honom,

för alla som åkallar (har ropat och fortsätter att ropa till) honom i sanning (trofasthet, visshet, ärlighet, uppriktighet).

[Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. I denna vers börjar de hebreiska orden för "nära" och "ropar till" på denna bokstav och det förstärker vittnesbördet att Gud är nära dem som höjer sin röst i bön till honom.]

ר – resh

19 Han har sin glädje i att tillfredsställa dem

som [i vördnadsfull tillbedjan] fruktar honom. [Han ger dem som troget följer honom vad de begär.]

Han hör deras rop och räddar (frälser, befriar) dem.

[Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – resh. Tecknet avbildar framsidan av ett huvud. Här är det orden "har sin glädje i" som börjar på denna bokstav.]

33 Detta [allt detta] har jag sagt (talat till) er för att ni ska (så att ni kan) ha frid (fullständig harmoni) i mig. I världen får ni lida (ordagrant: har ni betryck), men var vid gott mod, jag har övervunnit (segrat över) världen." [Joh 14:27]

66 Som ett resultat av detta gick många av hans lärjungar tillbaka [till sina tidigare sysslor] och vandrade (levde, följde) inte längre med honom.

67 Då sa Jesus till de tolv: "Vill inte ni också gå i väg?" 68 Simon Petrus svarade honom: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord [gr. rhema – plural; specifika ord levandegjorda av den helige Ande]. 69 Vi har trott och vetat (förstått) [både satt vår förtröstan till och haft personlig kännedom om] att du är Guds Helige."

18 Jag ska inte lämna er faderlösa (oskyddade, utan undervisning, hjälplösa), jag ska komma till er.

Uthållig bön ger resultat

7 "Be [fråga gång på gång], så ska det ges åt (tilldelas) er.

Sök [leta och undersök gång på gång], så ska ni finna.

Bulta [knacka gång på gång], så ska det öppnas för er.

8 För var och en som ber [och fortsätter att fråga], han får [tar villigt och aktivt emot],

och den som söker [och fortsätter att leta och undersöka], han finner [alltid mer],

och för den som bultar [och fortsätter att knacka] ska det öppnas (öppnas upp).

[Utifrån parallellstället i Lukas (Luk 11:5-13) vet vi att Jesus just har berättat en liknelse om hur självklart det är att en vän kommer att öppna dörren, även om du knackar på mitt i natten och frågar efter bröd. Vers 7–8 har vardera sex verb symmetriskt uppställda i tripletter. Den aktiva presensformen (fortsätt be, sök och bulta) visar att det handlar om uthållig bön. Passivformen i futurum (ska ges och ska öppnas) i vers 7 ramar in och indikerar att Gud är subjektet, dvs. han är den som kommer att ge bönesvar och han är den som kommer att öppna upp dörrar. Det förstärks av att sista verbet i vers 8 också är i passiv form. De grekiska orden för att finna och att öppna används i båda verserna, däremot skiljer sig orden åt i slutet på första strofen i varje vers: i vers 7 står ordet för att ge/tilldela (didomi), medan vers 8 har ordet för att få och ta emot (lambano). Verbformerna visar att det som blir givet (i passiv form) här uppmanas att villigt tas emot (i aktiv form). Se även Jak 4:8.]

28 Kom till mig alla [ni] som arbetar hårt [ständigt sliter] och är tyngda (har betungats) [under lasten av pålagda bördor och religiösa plikter], så ska jag (kommer jag att) ge er vila (ro, vederkvickelse). [Det grekiska ordet anapauo kan med sin innebörd och sin pågående aktiva verbform översättas: ’kommer jag alltid ge vila/en välförtjänt paus’. Jesus citerar 2 Mos 33:14, i Guds närvaro och vilja finns vila.] 29 Ta på er mitt ok och lär [er] av mig [bli mina lärjungar], för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni (kommer ni att) finna vila (ro, vederkvickelse) för era själar [Jer 6:16], 30 för mitt ok är milt (väl anpassat för sitt syfte; gott, behagligt; fyllt med glädje), och min börda (packning) är lätt."

[Ett ok var tillverkat av trä och lades över nackarna på två oxar som drog en plog eller vagn. Det var vanligt att man kopplade ihop en erfaren oxe med ett yngre djur. Oket symboliserar tjänande, lydnad och underkastelse. Jesus är den erfarne "dragaren" som tar den stora bördan på sig. Han är Mästaren som inbjuder oss att frivilligt och aktivt gå in under hans ok för att tjäna, lyda och underordna oss honom. Genom att koppla ihop oss med Jesus slipper vi slita och arbeta i egen kraft.]

26 Men Jesus såg på dem och sa [svarade sedan]: "För (nära intill; bland – gr. para) människor är detta omöjligt [mänsklig styrka kan inte frälsa, se vers 25], men för (nära intill; hos) Gud är allt möjligt (alla saker/ting möjliga)." [Den grekiska prepositionen para beskriver någon/något som är alldeles intill, hos, bland eller jämsides med. Se även Mark 10:27; Luk 1:37; 18:27.]

37 För ingenting är omöjligt för (nära intill – gr. para) Gud." [Ordagrant: för inget kommer att vara kraftlöst/impotent i närheten av varje Guds ord/löfte (gr. rhema). Inget ord som Gud uttalar är utan kraft! Samma uttryck finns i 1 Mos 18:14 riktat till Abraham angående Sarah.]

6 Och jag är övertygad om just detta, att han som har börjat (påbörjat, inlett) ett gott verk (arbete) i (inom; bland, hos) er, [också] ska (kommer att) fullborda (slutföra) det fram till den Smordes (Messias, Kristi) Jesu dag [då han kommer tillbaka]. [Joh 6:29]

17 Därför, om någon är i den Smorde (Messias, Kristus) – [är han/finns] en ny skapelse! Det gamla (de ting som var från början) [allt det som var förut] är förbi (borta; har passerat åt sidan). Se, något [helt] nytt har kommit (skett; nya ting har blivit till) [allt har blivit nytt]!

[Frasen "en ny skapelse" saknar pronomen i grekiskan och skulle därför både kunna syfta på det större eskatologiska skiftet efter Jesu död och uppståndelse (Jes 49:8) och på det personliga skiftet som sker när någon omvänder sig. De grekiska adjektiven (i plural) archaia (gamla, ursprungliga) och kaina (nya; tidigare okända) kan användas om människor, saker, tider, tillstånd och omständigheter. När en människa är "i den Smorde" innebär det att hon är född på nytt och iklädd Jesu rättfärdighet. Hennes ande har fått liv och gemenskap med Guds Ande, som för fram henne inför Fadern.]

En ny himmel och en ny jord

1 Sedan såg jag (och jag såg) en ny (bättre) himmel (sky) och en ny (bättre; helt ny sorts) jord,

för den första himlen och den första jorden var borta (försvann bort, passerade förbi) –

och havet fanns inte mer.

[Löftet om en ny himmel och en ny jord går i uppfyllelse, se Jes 65:17; 66:22; 2 Pet 3:13. Inom judendomen beskrivs sju himlar, men i Bibeln omnämns bara tre:

- Skyn och atmosfären närmast jorden, se 1 Mos 6:7.

- Rymden och universum med sol, måne och stjärnor, se Ps 8:4; Matt 24:29; Ef 6:12.

- Guds tron och boning, se 2 Kor 12:2; Apg 7:55-56; Heb 8:1

Havet och vattnen representerar ofta kaos och ondska, se Upp 13:1; 17:5. Frånvaro av havet talar om fred och trygghet. Dock kommer det finnas vatten och floder i den nya världen, se Upp 22:1. Eftersom det inte står "haven" utan "havet" i bestämd form, kan det också handla om ett specifikt hav – "Röda havet", se Jes 11:15-16; 51:10.]

2 Och jag såg den heliga staden – det nya (ett nytt) Jerusalem – komma ner från [ut ur] himlen från Gud, redo likt en brud som är smyckad för sin man.

[I vers 9 beskrivs nästa steg i bröllopet – bruden har blivit Lammets hustru.]

3 Och jag hörde en stark röst från tronen säga: "Se, Guds tabernakel står [är från och med nu] bland (hos) människorna. Han ska bo (tälta, "tabernakla") bland (hos) dem [Joh 1:14] och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara bland (hos) dem.

4 Och han ska torka (kommer att sudda) bort varje tår från deras ögon.

Och döden ska inte finnas mer [Jes 25:8; 1 Kor 15:54; Upp 7:17],

varken sorg eller klagorop [för någon som dött – 5 Mos 34:8; Jes 60:20; Matt 5:4; Jak 4:9],

inte heller ska [någon] smärta (plåga, förtvivlan, ångest, nöd, möda) finnas mer [Kol 4:13; Upp 16:10-11].

För det som förut var [de första tidsåldrarna och världsordningarna] är borta (försvann bort, passerade förbi)."

ט – tet

7 God är Herren (Jahveh),

ett värn (starkt skydd; en säker fästning) på nödens (olyckans) dag [i svårigheter] [Ps 37:39; 50:15].

[י – jod]

Och han känner (hebr. jada)

dem som tar sin tillflykt [sätter sitt hopp och sin förtröstan] till honom.

11 För jag – jag vet (känner till; är intimt förtrogen med) de tankar (nyskapande idéer; planer) jag tänker [ut] (planerar, beräknar, utarbetar; "väver samman") för er, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),

[nämligen] tankar av frid (fridens tankar; planer för välgång)

– inte [tankar och planer] av ondska (olycka, ofärd; av ondo) –

för att ge er en framtid och ett hopp!

[Endast Herren känner de syften han har – det gör inte de falska profeterna, se vers 8-9. Herren försäkrar att trots att de 70 åren av exil i Babylon måste fullbordas, se vers 10, så har han inte övergett sitt folk.]

7 Men var nu starka och låt inte modet falla, för ert arbete ska få sin lön."

11 Den [utgivande kärleken, se vers 9] gör att ni inte slappnar av i er iver

när ni brinnande i anden [hela tiden] tjänar Herren,

12 [samtidigt som ni ständigt] gläder er i hoppet [det hopp som ger en förväntan och en framtidstro],

[alltid] är uthålliga i lidandet (förföljelsen, prövningen),

[och målmedvetet fortsätter att vara] ihärdiga i bönen [i orubblig styrka utan att ge upp].

12 [samtidigt som ni ständigt] gläder er i hoppet [det hopp som ger en förväntan och en framtidstro],

[alltid] är uthålliga i lidandet (förföljelsen, prövningen),

[och målmedvetet fortsätter att vara] ihärdiga i bönen [i orubblig styrka utan att ge upp].

19 Ta inte rätten i egna händer (hämnas inte), mina älskade vänner, lämna i stället utrymme (vägen öppen) för straffdomen [Guds vrede mot synden]. För det står:

"Hämnden är min, jag ska straffa (ge en rättvis dom), säger Herren."

[5 Mos 32:35]

[Befriad från hämndbegär kan man i stället vara god mot sin fiende.]

17 Alltså (som slutsats av detta):

Tron (tilliten, förtröstan) kommer av det man hör (gr. akoe), [och] det man hör [förkunnelsen, redogörelsen, predikan] kommer genom den Smordes (Messias, Kristi) ord (gr. rhema – singular) [se vers 14].

[Akoe handlar rent fysiskt om att höra, men också om att verkligen lyssna på vad som sägs, se Matt 13:13. I Bibeln är detta djupt förknippat med att gensvara och lyda, se Rom 2:13; 10:16. Paulus förtydligar i detta brev Israels kallelse och lyfter även fram den frälsning som erbjuds hedningarna genom det judiska folket i Jesus, se kap. 9-11. I Israels trosbekännelse Shema Jisrael ("Hör, Israel"), finns samma koppling till att hörsamma och lystra till själva innehållet genom att gensvara, se 5 Mos 6:4-9; Mark 12:29.

I grekiskan finns två ord, logos och rhema, som båda översätts "ord". Logos kommer från verbet lego – "att tala/sammanfatta"; ett ord, en tanke, ett resonemang, ett budskap etc. och används också om Guds planritning och lära om allting. Ordet – Logos – är även Sonen personifierad, se Joh 1:1. Rhema kommer från verbet rheo – "att tala" och kan förklaras som Guds förkunnade ord, löfte, budskap etc. – av Anden riktat och levandegjort för den troende i syfte att skapa en fast övertygelse.]

28 Vi vet (har sett/insett; är förvissade om) att

för dem som älskar Gud [dvs. de som aktivt gör hans vilja och lyder hans bud, se Joh 14:15]

samverkar allt [låter Gud ständigt och aktivt allting samverka]

till det bästa,

för dem som är kallade [har gensvarat på hans kallelse]

efter hans beslut [gr. prothesis – enligt en plan som han i förväg lagt fram och berett efter sina syften].

[Denna vers formar en kiasm som ramas in av temat insikt – vår förståelse och Guds rådslut. I nästa nivå följer två villkor som inleds "för dem". Centralt står att allting (som i grekiskan står i plural) samverkar till det bästa. Här ingår även att lida för sin tro. Paulus har just talat om den här tidens lidanden (vers 18) och lite längre fram i sammanhanget räknar han upp dessa (vers 35-36), men också den överväldigande segern mitt i allt detta (vers 37-39). Vi kan bara älska Gud eftersom han först visade oss sin kärlek (1 Joh 4:19). Gud vill använda oss och våra omständigheter för sitt rikes utbredning (Fil 1:12). Denna vers säger inte att allt som händer är gott, men däremot att allt som händer i slutändan medverkar till ett gott resultat för dem som älskar Gud och har gensvarat på hans kallelse.]