O natal e o cumprimento das profecias bíblicas 

14 Därför ska Herren (Adonai) själv ge er ett tecken: Se, jungfrun (den unga ogifta kvinnan – hebr. almah) [som ännu inte varit med någon man] ska bli havande och föda en son, och [hon] ska ge honom namnet Immanuel (Gud med oss).

[I den hebreiska tankevärlden har profetior flera uppfyllelser. I sin samtid syftar detta ord på att en ung kvinna ska få en son, och innan pojken blivit mer än 2-3 år gammal kommer fienderna att ha besegrats av Assyrien. Inom judendomen blev denna vers också en profetia om kung Hiskias födelse, och även om en framtida Messias. Matteus kopplar denna profetia tydligt till Jesus och citerar Septuaginta (den grekiska översättningen av GT) som använder gr. parthenos som betyder oskuld, se Matt 1:23.]

23 "Se, jungfrun [den unga, ogifta kvinnan – som ännu inte varit med någon man; gr. parthenos]

ska bli havande (ordagrant: ’bära/ha i livmoder’) och föda (gr. tikto) en son,

och de ska ge honom namnet Emmanuel." [Jes 7:14]

Vilket översatt [utifrån hebreiskans immanu el, se Jes 8:10] blir: "Gud med oss" [Matt 28:20].

[Ordagrant är sista frasen: meth hemon ho Theos – Med oss Guden. Den som är Gud finns härefter hos oss. Grekiskans preposition meth indikerar även en förändring som sker som ett resultat av något. Matteus citerar från den grekiska översättningen Septuaginta där hebreiska ordet för ung kvinna (hebr. almah) är översatt med parthenos som betyder en jungfru som inte varit med någon man.

Sammanhanget i Jesaja handlar om ett barn som skulle födas under kung Achas styre (735-715 f.Kr.) och innan pojken blivit mer än 2-3 år gammal skulle fienderna ha besegrats av Assyrien, se Jes 7:12, 16. I den hebreiska tankevärlden har profetior flera uppfyllelser. Inom judendomen tolkades denna profetia tidigt att den handlade om en framtida Messias.]

2 Men du Betlehem, Efratah,

du är så liten (oansenlig) bland Juda släkter (tusenden)

[grupper på tusen personer som Israel var indelat i].

från dig ska det [trots det] komma

en som ska härska i Israel.

Hans ursprung är före tiden,

från evighetens dagar.

[Det finns två Betlehem i Israel, ett i Sebulons land i norr, och ett i söder strax utanför Jerusalem i regionen Efrata. Det profetiska ordet är så fullkomligt att det 700 år innan det inträffar förutsäger att Jesus ska födas i den södra byn Betlehem som var så obetydlig att den inte fanns med i Josuas uppräkning av städer, se Jos 15:33-60.]

15 Så säger Herren (Jahveh):

En röst (ett rop) hörs i Rama [betyder: "höjd"; kan även syfta på Betlehem],

sorgesång (klagan) och bitter gråt,

Rakel gråter över sina söner,

hon vägrar att låta sig tröstas över sina söner,

för de är (finns) inte (hennes barn är borta). [Matt 2:18]

[Rama ligger 8 km norr om Jerusalem där enligt en tidig tradition också Rakel är begravd, se 1 Sam 10:2 (en annan tradition placerar graven just norr om Betlehem, se 1 Mos 35:19). Rakel, som var gift med Jakob, var länge barnlös men fick till sist två barn, Josef och Benjamin. Hennes barnbarn, Efraim och Manasse, är de stora norra israeliska stammarna. Jeremia använder nu en metaforisk bild över hur hon gråter över sina älskade "barn" som hade blivit tillfångatagna och bortförda till Assyrien 722 f.Kr.]

18 "Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel grät för sina barn och vägrade att bli tröstad, eftersom de inte längre fanns till."

[I Josuas uppräkning av städer var Betlehem så obetydlig att den inte ens nämndes, se Jos 18-19. Arkeologer uppskattar att Betlehem på Jesu tid hade omkring 300 invånare. Gjorda beräkningar (utifrån uppskattningen av antal födslar och barnadödlighet) visar att det då var ca 6 pojkar under två år i Betlehem med omnejd som berördes av dödsdomen. I jämförelse med andra händelser var denna inte någon som skulle noterats av samtida historiker. Det finns dock en utombiblisk referens. Den latinska författaren Macrobius skriver i sitt verk Saturnalia: "När kejsar Augustus hörde berättas hur Herodes hade dödat pojkarna under två år i Syrien, och även låtit döda sin egen son, sa han: ’Det är bättre att vara Herodes gris än hans son’."

Herodes var känd för sina stora byggnadsprojekt av vilka Masada, Herodium, Caesarea Maritima och templet i Jerusalem är de mest framstående. Dock är han också ökänd för sin misstänksamhet och grymhet. Han lät döda tre av sina söner, och till och med sin hustru Mariamne. Den judiske historikern Josefus skriver att när Herodes låg på sin dödsbädd i Jeriko blev han orolig för att ingen skulle sörja honom. Han lät därför samla alla inflytelserika judiska ledare i landet på Jerikos hästkapplöpningsbana och gav soldaterna order att döda alla där när han själv dog. På så vis ville han säkerställa att det blev landssorg vid hans död, även om det inte var för honom. Lyckligtvis avblåste hans syster Salome (Salome I) denna galna order efter hans död. Ironiskt nog dog Herodes under den judiska glädjehögtiden purim.]