8 Herren (Jahveh) är barmhärtig (ger oändlig nåd; är förlåtande, känner medlidande) och nådefull,

sen till vrede och stor i (överflödande rik på) nåd (kärlek, omsorg) [han är trofast och trogen sina löften].

[Denna vers innehåller tre olika ord som alla betyder nåd, med lite skilda aspekter.]

9 Herren dröjer inte (är inte sen) med [att uppfylla] löftet [om sin återkomst/ankomst, se vers 4] som några menar [enligt vissa människors förståelse av vad som menas med långsamhet och att dröja]. I stället är han tålmodig (mild; sen till vrede) mot er, eftersom han inte vill [inte har en inställning] att någon ska gå förlorad, utan [vill] att alla ska [få tid att] omvända sig (förändra sitt tänkesätt; ordagrant: att alla når fram till att bereda plats för eftertanke).

8 [Nu kommer svaret på frågan i vers 4, om varför Herren dröjer:] Men en sak får ni inte glömma, mina älskade [ignorera inte detta faktum], att för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag [Ps 90:4].

13 Riv sönder ert hjärta,

inte [bara] era kläder,

och vänd om till Herren (Jahveh) er Gud (Elohim),

för han är nådig och barmhärtig,

sen till vrede och stor i (överflödande av) nåd (omsorgsfull kärlek) –

och han avstår från (sorg-tröstar – hebr. nacham) det onda.

[Citat från 2 Mos 34:6, efter händelserna med guldkalven.]

16 Jag mötte förbarmande (medlidande), och det för att den Smorde (Messias, Kristus) Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod mot mig som den förste, ett exempel för [att uppmuntra] dem som ska komma till tro på honom och vinna evigt liv.

18 Därför ska Herren (Jahveh) dröja,

så att han kan visa nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot er,

och därför ska han bli upphöjd,

så att han kan ge gränslös nåd (oändlig barmhärtighet – hebr. rachamim) till er,

för en rättvis Gud (Elohim) är Herren (Jahveh),

lyckliga (saliga) är alla de som väntar på honom.

14 Vänta på (sätt ditt hopp till; bind dig samman med) Herren (Jahveh)

– var stark (övervinn)!

Då ska han ge ditt hjärta frimodighet (inge mod och styrka i ditt hjärta)

– ja, vänta på Herren (Jahveh).

[Psalmen avslutas med tre imperativ som formar en kiasm (vänta på – var stark – vänta på). Uppmaningarna, som både är en vädjan och ett tecken på förtröstan, riktar sig först och främst till psalmisten själv. Mod och frimodighet följer på styrkan som ges när han "knyter sig samman" med Herren genom att fokusera på honom. Det är samma ord som Gud upprepade gånger talar till Josua innan israeliterna ska inta det utlovade landet, se Jos 1:6, 7, 9, 18. Ordvalet "de levandes land" i versen innan förstärker denna koppling, se vers 13. Genom att återupprepa qavah betonar David vikten av att aldrig sluta hoppas på Herren (Jahveh). Det hebreiska ordet är rikt och kan även innebära att tvinna sig samman som en tråd – en bild på en aktiv väntan där den som riktar sig mot Gud blir sammanflätad med honom.]

7 Var stilla inför (vila i) Herren,

vänta tålmodigt på honom.

Bli inte upprörd (irritera dig inte, låt dig inte upptändas av vrede) över den som har [skenbar] framgång,

en människa som utför (verkar lyckas med) onda planer.

[Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – dalet. Tecknet avbildar en dörr. Bokstaven representerar att kunna fatta beslut och välja rätt väg. Ordet "Var stilla" börjar med denna bokstav och förstärker hur viktigt det är att inte rusa i väg för kortsiktiga vinster, utan vila i Gud i alla beslut vi tar. Här finns också en koppling till vers 1 att inte uppröra sig över de ondas kortvariga framgång.]

3 Ge akt (lyssna uppmärksamt)

på mitt rop på hjälp,

min kung och min Gud (Elohim),

för det är till dig

jag vädjar (faller ner på mina knän, förtröstar på att du för min talan – hebr. palal).

[Psalmens tre första verb står i imperativ där psalmisten önskar att Gud ska lyssna, förstå och ge akt på psalmistens rop på hjälp. Det fjärde verbet vädjar (hebr. palal) bryter mönstret och förstärker förtröstan på att Gud hör bön och kommer gripa in. Ordet är ovanligt och har betydelsen att falla ner, be och att vädja inför en auktoritet att skipa rättvisa, se Ps 106:30; Luk 18:1-5.]

25 Men om vi hoppas (har en förväntan) på det vi inte ser, så väntar vi [oförtrutet och välkomnande] i uthållighet (ståndaktighet) [även om vi prövas].

[Detta stycke ramas in av Andens hjälp och bön (vers 26) och Jesu vädjan för oss, se vers 34. Centralt finns Jesus som den förstfödde, se vers 29b.]

12 [samtidigt som ni ständigt] gläder er i hoppet [det hopp som ger en förväntan och en framtidstro],

[alltid] är uthålliga i lidandet (förföljelsen, prövningen),

[och målmedvetet fortsätter att vara] ihärdiga i bönen [i orubblig styrka utan att ge upp].

14 Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla (tysta, döva; hålla er lugna; ta intryck)."

[Ordet stilla (hebr. charesh) har mer än en innebörd. Gud ville att israeliterna skulle stanna upp och vara tysta – dvs. upphöra med sina förskräckta rop och sitt uttalade missnöje, se vers 10, 11 och 12. De skulle vara likt dövstumma som bara skulle bevittna Guds ingripande – hur han skulle ta hand om den egyptiska armén som närmade sig. Grundordet har också betydelsen att gravera in eller plöja någonting, och i detta sammanhang handlar det om att låta hjärtat bli märkt av Guds frid och låta vetskapen om hans ingripande sjunka djupt in – mitt i och trots omständigheterna.]

4 Kärleken [den osjälviska, utgivande och rättfärdiga] är

tålmodig ("den sträcker sig långt"; är långlivad, fördragsam, överseende) och

mild (vänlig; visar hjälpsamhet; agerar i godhet) – [sådan är]

kärleken.

Inte avundsjuk (missunnsam; har inte en iver att tävla, jämföra; kokar inte av ilska) –

[sådan är] kärleken.

Den skryter inte (upphöjer inte sig själv; smickrar inte) [förskönar och överdriver inte].

Den är inte uppblåst (visar sig inte stolt; uppträder inte arrogant).

5 Den agerar inte opassande (osmakligt, utmanande, oförskämt).

Den söker inte sitt eget (är inte självisk).

[Insisterar inte på sin väg och sina rättigheter – kiasmens centrum.]

Den brusar inte upp (blir inte irriterad och ilsken; är inte lättstött och överkänslig).

Den kommer inte ihåg (gr. logizomai) det onda (för inte loggbok över den oförrätt och orättvisa den fått utstå).

9 Och låt oss inte tröttna på att [vi borde inte vara så dåliga på att alltid] göra gott, för när tiden är inne (i sinom tid) [gr. kairo ideo, dvs. i vars och ens egen unika tid och när rätt säsong/tillfälle kommer] får vi skörda om vi inte ger upp (ger efter, släpper taget) [slutar att göra gott].

5 Må nu uthållighetens och uppmuntrans (uppmaningens, tröstens) Gud hjälpa er att vara eniga med varandra i överensstämmelse med [ge er samma sinnesinställning, attityd, tänkesätt och förståelse som] den Smorde (Messias, Kristus) Jesus,

2 med all ödmjukhet

och mildhet (saktmod) [balanserad och kontrollerad styrka som är fri från hämndlystnad och bitterhet],

med tålamod,

så att ni [uthålligt och överseende] har fördrag med varandra i [utgivande och osjälvisk] kärlek,

12 Klä er därför som Guds utvalda, heliga (avskilda) och [högt] älskade i:

innerlig medkänsla (hjärtlig barmhärtighet; ordagrant: medkänslans inre organ) [invärtes sympatier],

vänlighet (godhet) [som mjukt och beredvilligt möter reella behov],

ödmjukhet (anspråkslöshet, måttfullhet, litenhet) [som har ett sansat perspektiv på sin egen ringa betydelse],

mildhet (saktmod) [som är en balanserad och kontrollerad styrka, fri från hämndlystnad och bitterhet],

[och] tålamod (långmodig uthållighet),

2 Predika ordet (gör budskapet allmänt känt),

var redo i tid och otid (oavsett omständigheter).

Förmana (överbevisa om synd och uppmana till omvändelse),

tillrättavisa skarpt (ge tydlig varning) och

uppmuntra (trösta, hjälp, inbjud) med

outtröttligt tålamod (balanserat temperament som har överseende när någon gör fel) och

undervisning (doktrin, tydliga instruktioner om hur man gör det rätta).

[I uppmuntran ingår att tålmodigt förklara och instruera om vad Bibeln säger i olika frågor. När någon förmanas eller tillrättavisas måste denne få reda på anledningen till detta, och bli uppmuntrad och få undervisning om hur han eller hon ska ändra sitt beteende. De tre verben förmana, tillrättavisa och uppmuntra har inte och-tecken mellan sig i grundtexten. Detta skrivsätt betonar att själva slutsatsen och anledningen kommer i vers 3-5.]

13 Men den som står fast fram till slutet ska bli frälst (räddad, befriad, helad, trygg, bevarad).

42 Var därför vaksamma, för ni vet inte vilken dag er Herre kommer.

[Här beskrivs två dåtida vanliga sysslor för män och kvinnor. Uttrycket ’en tas med och en lämnas kvar’ kan tolkas på två sätt. Handlar det om att ’tas med’ och räddas från domen, eller ’tas med’ till domen? Jesus har just tagit ett exempel från Noas dagar, där Noa räddas och de som är kvar döms, se vers 37-39. Det talar för att ’tas med’ är något positivt. Samtidigt är ordvalet i detta exempel att de ogudaktiga ’rycktes bort’ till domen, se vers 39. Hela stycket handlar om Jesu återkomst, se vers 27 och hur Jesus kommer att samla de utvalda från de fyra väderstrecken, se vers 31. I detta större sammanhang är det i så fall något positivt att vara kvar när Jesus kommer. Oavsett tolkning är huvudpoängen som Jesus vill lyfta fram att det krävs vaksamhet, något som återkommer i nästa exempel, se vers 43-44. Jesu återkomst kommer att ske oväntat, mitt under vardagliga sysslor. Det är en tydlig separation mellan de rättfärdiga och de orättfärdiga.]

32 Den som kontrollerar sitt temperament är bättre än en krigshjälte,

och den som kontrollerar sin [egen] ande är bättre än den som intar en hel stad.

29 Den som är sen till vrede har stor kunskap (insikt, förståelse),

men den som är hetlevrad exponerar sin dåraktighet och gör den ännu mer uppenbar.

11 [ingen]

Jag kommer snart (plötsligt, så fort det är möjligt). Fortsätt att hålla fast vid det du har så att ingen [djävulen] tar ifrån dig segerkransen.

5 Lovsjung (sjung och spela till) Herren (Jahveh), ni hans trogna följare,

tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] hans heliga hågkomst (omnämnande, minne – hebr. zecher) [heliga namn].

[Hur han räddat folket från slaveriet, gett dem undervisningen, fört dem in i landet, osv. Se även Ps 97:12; Luk 22:19; 1 Kor 11:24-26.]