As 10 parábolas mais importantes de Jesus
Jesus ensinou lições profundas por meio de parábolas, histórias curtas e simbólicas que comunicam verdades espirituais. Cada parábola tem um significado especial e atemporal, revelando o caráter de Deus e ensinando como viver como cristãos. Aqui estão 10 das parábolas mais marcantes e suas lições:
1. Parábola do Semeador (Mateus 13:3-9)
Maniyere il ay keewo jewron hank’o ett keewo dek’t b́tuwi, «Hambe! Goshts iko shook shookosh b́ keshi. B́shookoro shook ik iko werindats b́ fed’ere kafwots waat bomeyi. K’osh shookonwere shawi aalok dats t’orats fed’b́wtsi, datsmanatsowere shawi ayo bíaaltsotse dashan wokeratse b́tesh, mansh shookman manoor bos’b́wtsi. Wotowa eree aawo b́keshtsok’own shoolb́wtsi, s’ap’onowere b́ deshawotse shuuk' b́wtsi. K’osh shookonúwere angitsi t’ugi taalots fe’d’bwtsi, angitsi t’ugmanotswere eent́ maayi bos' man guuk’dek’t ooribok’ri. K’osh shookonwere datsi sheengatse fed’at bos’t ay shuwo b́ shuwi, iko balo, iko keez úbo, ikonwere shaash shuwo b́’imi. Shishet waaz detstso shiye!»
A parábola do semeador fala sobre a receptividade das pessoas à Palavra de Deus. Cada tipo de solo representa diferentes maneiras de receber e aplicar o Evangelho em nossas vidas. Somente um coração fértil e comprometido pode dar frutos espirituais abundantes.
2. O Bom Samaritano (Lucas 10:25-37)
Maac' k’ewets Semari dats asho
Ik aaw Muse nemo daniyf iko Iyesusok b́weyi, bín fadosh geeyat «Danifono! dúre dúri kasho daatsosh eeg k’alo taash geyfa?» ett bíaati. Iyesuswere «Nemotse guut’etso eebi? n nababor bítse aak’owe n t’iwintsi?» bí et.
Ashmanwere «Nemonmo ‹Doonzo Izar Izewernehe n maac’i s’eenon, n kashok’o, ni ang s’eenon, n nib s’eenon, shune,› ando mank’owa k’osh asho n tokok’o wosh de’er shune» etfe bí et.
Iyesuswere «Arikon aniyirne, eshe nee man k’aluwe! dúre dúri kashone daatsitune» bí eti.
Muse nemo daniyfonmó b́ tooko kááw asho woshosh geyat́, «Wotowa eré t mashmó kone bí?» ett bíaati.
Iyesuswere hank’o ett bísh bíaaniy, «Ash iko Iyerusalemitse kesht Iyariko maants oot’t bí’amfere weerindatse bik’fwots daatsdek’t b́ taho bí’atse kishdek’t, jot' isht k’irosh kasho b́ k’as’fere juuk’rat k’az boami. Kahhini iko dingatoń werind mann bí’amfera b́ teshi, jot' dek’t juuk’rets ashman b́ bek’tsok’on eegor bísh b́k’alrawon ashman nad’t k’azbiami. Mank’o Lewawiyo werindmann b́ beshefera b́tesh, bíwere ashman b́ bek’tsok’on eegor bísh b́ k’alrawon k’osh werindon beshat k’azbí’am. Semriya eteets dats ashonmó man weeron b́ beshefere ashman maants wáát, bín b́ bek’tsok’on bísh maac’o b́ k’ewi, B́maand t’int zeyitonat weyiniwon dutsets biro b́ gaawmanats b́ kuut’i, tahonowere bíats s’as’dek’t tipb́k’ri, maniye il b́ took dazats bezdek’t ib ibuwots k’eef mook dek' bíami, manoknowere sheengshdek’t b́ duguní. Yatsok’on git dinariwotsi kishdek’t ibi k’ey maa man doonzsh imt ‹Ashaan sheengshde dugunowe, k’osh gizo nkishiyalowere ti aanor neesh dashetwe,› bí eti.
«Eshe, keez ashaanotsitse, biik’tswotsn togeyat dihts ashmansh b́ mashi bísh wottso aawi arefa neesha?»
Muse nemo daiyfonwere, «Bísh maac' k’ewat bín tep’tsmaniye,» ett bí’aaniy.
Iyesuswere «Eshe amee, neewor mank’o k’alwe!» bí eti.
Essa parábola nos ensina sobre o amor ao próximo, independentemente de raça ou religião. O samaritano ajudou um desconhecido, mostrando que a verdadeira fé se revela no amor ao próximo.
3. A Ovelha Perdida (Lucas 15:4-7)
«Ititse bal mereer detstso baluwotsitse ik mereero b́ shirotse b́t’afiyal bal bodosh ik shapo bodootse k’ay k’raŕ t’aftsman b́ datsfetso gee amawo kone? Daats b́dek’oro gene’úwefetsr b́mangrats kurde’er aani b́weti. B́mook waa b́bodtsok’on b́ jaguwotsnat b́ giyuwotsn iknon s’ede’er ‹T mereer t’aftso daats t dek’tsotse geneúwere itwere geneúwore!› etetuwe. Naandre eto boosh geyiraw balosh ik shap ash shengwotsiyere naandre etetu moorrfints ash iko jangosh darotse gene’úwo wotituwe etiruwe.»
Deus é como o pastor que busca incessantemente uma ovelha perdida. Essa parábola revela o amor incansável de Deus pelos pecadores, celebrando a alegria no céu quando alguém se arrepende.
4. O Filho Pródigo (Lucas 15:11-32)
T’aft daatsets na’o
Manats dabt Iyesus hank’owa bíet, «Ash iko git nanauwotsi detsfe b́tesh, Muk’efo b́ nihsh ‹Tniho, n gaalotse kayide’er t bano taash ime› bí et. Mann niho b́gaalo b́ nana' gituwotssh kayibk’r. Muk' aawoniye okoon muk’efo b́ gizo ko’idek’t wok datso k’azbimi, dats manatsnowere b́ giz jamo dats mec’ron bad’i b́k’ri. B́giz jamono ishb́bazihakon datsmanatse kup' wotts k’ak’o b́kindtsotse kic’ats dihbutsi. Mansh datsmanatsi ashuwotsitse ikok t’iin b́ de’e ashmanwere gúrits jinosh bín gedb́dek’i. Gúritswots bomeyiruwatse k’oro maar bín b́ maac’o s’entsdek’osh b́tewunfo b́teshi, ernmó manoor bish imetuwo aali. Manoor na’man dartsi b́ woto t’iwintsdek’t hank’o bíet, ‹T nih gale keeweyat finiru guutsuwots misho boworfetsosh maarr booe’re orefuwots ambtsno! taa eshe hanoke k’ak’one t k’iriri, Tuur t nihok amŕ, tnih ababo, Ik’onat neen shinatse naandre, Haniye hakon n naayi err segeyosh boratse, ernmó guutsuwotsitsi ikok’o taash k’aluwe erna.› Mansh tuut niho maants bíami. B́nihuwere wokoon b́befere b́ naayi bek’b́k’ri, maac’o k’ewatnuwere b́maants b́wos’i matdek’tnuwere b́ joobi. Na’onuwere, ‹T nih ababo, Ik’onat nshinatse naandre, haniye hakon nnaayi eteyar segeyosh bodk taanaliye› bí eti. B́nihmó b́ guutsuwotsi s’eegdek’t hank’o bíeti, ‹Káári amr jamotse k’ants taho de’ewaar bísh takuwere! b́ jabotso k’ubelo, b́ tufotso c’aamo gerere! K’otsts minz úro de’ewar shuhere! móóne! gene’one! T naayhań k’irtniye b́teshi, hamb́ and kashon fa’ee, t’aftniye b́teshi, daatsere› geneonowere dek’et bo tuwi. Manoor na’a eenfo tarots amtni b́tesh, aanat b́waafere mook b́t’intsok’on duubonat k’afi k’aro shish b́k’ri, B́guutsuwotsitsi iko s’eegdek’t Eebi b́naroni? Ett bíaati. B́ guutsonuwere ‹Ni eshuye aanat b́ watsotsne, nnih jeenon b́ datstsosh k’otsts minz wúro bísh b́shuki› bí et.
«Eshu eenonuwere ay dek’t fayat, ‹Moots kindratse› bí eti. Mansh niho úratse kesht b́kindituwok’o b́ k’oni, B́naymo nihosh hank’o ett bíaaniy, ‹Hamb ambts dúrosh neesh finere, ni’aalotse hank’o borawu shapi danaktane, ernmo taa ttohuwotsnton bín t geneúwituwok’o eyish buk’ul iko dab im danakne! N na’anmó n gizo Woteraw máátsuwotsnton bad’ik’rat bíaanor k’otsts minzi úro bísh nshuki.› B́ nihwere hank’wa bíet, ‹T naayo, neye úni aawo taantoniye n fa’oniye, t detsts jamoniye nike. Nieshu hanmo k’irtni b́ teshi, and aaniy kashon b́ daatseyi, t’aft b́ teshtsotse, and daatsere, mansh ayide’er gene’o noosh geyife.› »
A parábola do filho pródigo fala sobre o perdão e o amor incondicional de Deus por Seus filhos, mesmo quando se desviam.
5. A Pérola de Grande Valor (Mateus 13:45-46)
Aaninwere Iyesus hnk’owa bíet, «Dari mengstu ink’u geyiru jaaktsoniye biariye, Jaaktsmanwere ayidek’t mangts ink’uwo b́ daatstsok’on amt b́ detsts jamo kemk’rat ink’uman kewb́dek’i.»
Jesus ensina que o Reino de Deus é o bem mais precioso e devemos estar dispostos a renunciar tudo para possuí-lo.
6. O Fariseu e o Publicano (Lucas 18:9-14)
Feresawiya eteefonat t’ilish ko’ifon ariyetso
Manats dabt Iyesus Ik' shuntsok’on beyiruwots noone etfetst it’fetst koshuwotsi gac’iru ashuwotssh aryidek’t man b́keewu. «Git ashuwots Ik' k’onosh, Ik’i moo maants bo am. Iko ferisawiya eteyiruwo b́ wotor ikonmó t’ilish ko’ika b́tesh.
«Ferisawiya eteyiruman b́nibotse hank’o ett Ik’o b́ k’on, ‹Ik’ono! taa k’osh ashuwotskok’o bik’tsi, weral fintso, widetso wot tk’aztsosh neesh udo boree, bitsnor t’ilish ko’ifank’o wototk’aztsotse neen udere. Taa ik gawiyotse git aawo s’oomiruwe, t daatsiru jamotse tatslo kishdek’at imiruwe.›
«T’ilish ko’ifmanmo wokoon need’dek’t́, daromaand kááwdek' s’ilosh dab shatfetstni b́tesh, ernmó b́ kishon b́ gero k’is’fetst, ‹Ik’ono! taa morretsk tane taash maac’o k’ewowe!› bí etiri, Ik’i shinatse kaawu wotat b́ gal antso eshe t’ilsh ko’ifmaniye bako ferisawiya eteyirumaniyaliye etiruwe itsha, b́ tooko damb detsiru jamoniye dash oot’etwe, b́ tooko dashan detsirwonmo dambaan keshetuwe.»
Essa parábola nos lembra que Deus valoriza um coração humilde e arrependido, em contraste com a arrogância espiritual. O publicano, ao reconhecer seus pecados, foi justificado diante de Deus.
7. Os Talentos (Mateus 25:14-30)
Ambaar boosh imets keez guutswotsi ariyetso
Iyesus hank’o ett k’osh jewron boosh b́ keew, «Manoor Ik’i mengstots kindi jango hank’owa b́ wotiti, k’osh dats amet ash iko b́ guutswotsi s’eegt b́ detstso boosh bímts naarok’owe bíari. Doonzo ik ikwotssh bo faltsok’o boosh b́ kayi, ikosh úuts meklityo, ikosh git meklityo, aani ikosh ik meklityo imt k’osh datso maants bí’ami. Úúts meklityo dek’tso manoor amt́ bín jaakt k’osh úuts meklityo b́ orshi. Git meklity dek’tso ando mank’o k’osho gitmeklityo oorshb́dek’i. Ik meklit dek’tsonmó amt́ datso ishdek’t b́ doonz gizo duukb́k’ri. Ay aawo b́beshiyak guuts manots doonz waat b́gizo guutsmanotsnton taano dek' b́twu. Úúts meklityo dek’tso b́ doonzok waat úuts meklityo t’intst ‹Doonzono! úuts mekilitiyo taash imrne b́ teshi, hambe! k’osh úts meklitiyo oorshre!› bí eti. B́ doonzuwere ‹Sheengo finrnee, nee dówónat amanets guutsono! múk' keewatse amanek wotat ndatsetsotse ay keewatse neen naashitwe, waakindr n doonz gene’úo kayde’e!› bí eti. Git meklitiyo dek’tso t’int ‹Doonzono git meklitiyo taash imrne b́teshi, hambe! k’osho git meklitiyo oorshre!› bíet. B́doonzwere ‹Sheenge! nee amanetsonat sheeng guutsono muk' keewatse amanek wotat ndatsetsosh ay keewatse neen naashitwe, wowe ndoonz gune’úo kayde’e› bíet. Ik meklitiyo dek’tsonwere t’int, ‹Doonzono! n shohawo k’es’etwo, n bad’irawoke kakuwit, maac’kup' asho nwottsok’oo danfee, Mansh shatat amaat ngizoo datso ishdek’at duuktk’ri, hambe ngizooni!› bíet. B́ doonzmó hank’o bíet, ‹Nee gondonat wih guutsono! t shohawoke t k’es’etwok’o t bad’irawoke t kakuwitwok’o n danka wotiyal, Tgizo bankiyots gerk’ro neen geyife b́teshi, taa t waatsok’on t gizo b́shuwonton tdek’ank’oni. Erere ambarman de’er tats mekliti detstsosh imere. Detsts ashosh dabeetwe bíkonu aytwe, deshaw ashoknomó b́detstso dab de’e wútsetuwe. Woteraw guutsanmó úratsi t’aluwo maants kishde juwore, manokno gash k’ashonat eepon wotitwe.›
Nesta história, Jesus ensina sobre a responsabilidade de usar bem os dons e recursos que Deus nos confiou. A fidelidade nas pequenas coisas abre portas para bênçãos maiores.
8. O Rico e Lázaro (Lucas 16:19-31)
Gaalets ashonat tugretso Alazarn
Manats dabt Iyesus hank’o etre, «Gizi shaawon keewets tahi biro tah dek’ts gaalets iko fa’e b́tesh, bíwere aaw aawon beyi sheengo b́befoni. Bíats jamó gaawu wottso Alazari eteetso t’oowo ando gaaletsman máá fengeshatse b́k’eefoni, T’owmanwere, gaaletsman mishi maratse fed’iru mishi fed’man moosh b́joolfo, kanwotswere waar b́ gawo bolep’efoni.
«Maniyehako t’owman k’irb́wutsi, melakiwotswere Abraham ganok dek’t boami, ando gaaletsman b́ k’irre dukeyi. Siolitsnowere b́ kic’efere, b́ tooko dambaan kááwdek’t́ b́s’ilfere Abrahamnat b́ ganoke fa’o Alazari wokoon b́k’b́k’ri. B́ k’áárono eenshdek’t hank’owa bíet, ‹Niho Abrahamo! oona neesha! taash maac’o keewowe! taw lalwanitsne aydek’at tkic’iruwotsene b́ kishi jaabo aatsots gufde’er ti albero bíak’itwok’o Alazari tmaants woshdyiwe!›
«Abrahammó hank’owa bísh bíet, ‹T naayo, nee datsatse n kashon n beets dúron ay sheeng beyo daatsat n gene’útsok’o gawude’e, Alazarmo gond bek’owotse b́teshi, manshe hanoke bí and b́ genee’úwor nemon n kic’iri. Jamanatsnmó itnat noon dagotse gohi eeno fa’ee, mansh nomande it maants, it maantse nomand kímo falituwo konuwor aaliye.› Galetsonwere hank’o bíet, Nihono, bere oona Alazari tnihi mook n woshituwok’o neen k’oniruwe, Oke uts eshuwo detsfe, ando manots kic’anok kindosh bowarawok’o amr boosh keewwe. Abrahammo ‹Musenat nebiyiwots mas’afwots boosh fa’ane, boon k’ewune› bí eti. Ash gaaletsmanuwere ‹Woteratse! niho Abrahamo, ik asho k’irotse tuur amr b́keewink’e goyinar nandrone etank’ne› bí et. Abrahamuwere ‹Musenat nebiywots mas’fwots bo etiruwo k’ewatsno wotiyalmá ik asho k’irotse tuur b́keewiyalor amaneratsne› bí eti.»
A parábola alerta sobre as consequências de negligenciar os necessitados e viver para si mesmo. Também destaca a realidade do julgamento e da vida após a morte.
9. O Joio e o Trigo (Mateus 13:24-30)
K’eron ariyetso
Mank’o Iyesus hank’o ett k’osh jewro boosh b́ keewi, «Dari mengstú b́ goshi taalots sheeng shook shookts ashoniye biari, Ernmó ash jamo b́k’eyihakon t’elato waat sndewots k’ero shook k’rat k’azbíami. Sndeyo eent́ b́shuwor k’ero manoor be’eb́wtsi. Mann taarman doonz guutswots b́ maants t’int ‹Doonzono! n tarotse shooki sheengo shokat teyatsiya? k’ero eewkneya b́ weyi?› boet. Bíwere ‹Han k’altso balangaroniyee› bíet. B́ guutswotswere, ‹Beree amr k’ero nowaat’etwok’o geefiya?› boet. Bímó hank’o ett boosh bíaaniy ‹Woteratse k’ero it waat’oor sndewo bínton wat’etute. Manshe k’ayk’rore, maay kakuwo b́borfetsosh sndewonat k’eron towaar eenne, maay kakuwo b́bodor k’es’irwotssh k’ero shino wad’eree, tawotse b́mis’etwok’owere jil jilon tiferee, sndewonmó kakude’er t t’iwots gac’eree› etetuwe.»
Essa história simboliza o bem e o mal coexistindo no mundo até o julgamento final, quando Deus fará a separação entre os justos e os ímpios.
10. As Dez Virgens (Mateus 25:1-13)
Baarnana’a tatswotsn ariyetso
Manats dabt Iyesus hank’o etre, «Manoor dari mengstu boc’eesho detsdek’t guuyo kotosh keshts baar nana’a tatswotsiye biari. Boyitse utswots wihno, útswots s’ekno botesh. Baarnana’a wihiwots bo c’eesho deshbodek’alor c’eeshmansh wotit zeyito k’osh zeyiti k’ac’ots detsde’atsno. Baar nana’a s’ekwotsmó bo c’eeshonton k’osh zeyito k’ac’ots detsdek’tni botesh. Guuyman b́ teshtsotse jametswotsats tokr gooro maawt k’eebowtsi. Taali tiits b́wottsok’onmó ‹Hambe, guuyoniye waare! keer de’ere!› etiru wac’ro shisheb́wtsi. Manoor baarnana’a jametswots tuut boc’eesho k’anibodek’i. Baar nana’a wihwots s’ekwotssh ‹no c’eeshó tahosh bí etirwotse oona itsha it zeyitatse noosh imere› boet. Baarnana’a s’ekwotsmó ‹Noonat itnsh bodet zeyito deshatsone. Maniyere suk’iyomand amŕ itsh wotit zeyito kewde’ere› ett boosh boaaniy. Baarnana’a wihiyots zeyit kéwo boami, manoor guuyo b́weyi. K’andek’t beyiru barbarwots guuyonton jiwosh k’aniyets moonat úshi een moots kindbowtsi, b́ fengeshonúwere is’eeb́wtsi. ili oorts barwots wáát, ‹Doonzono! Doonzono! oona neesha! noosh k’eshwee!› boeti. Bímó ‹Arikoniye itsh tietiri, taa itn danatse!› ett boosh bíaani. Mansh bí aawonat b́ sa’aton it danawotse kup’de korere.»
Jesus enfatiza a necessidade de estarmos sempre preparados espiritualmente para Sua segunda vinda, pois ninguém sabe o momento exato.
As parábolas de Jesus continuam sendo fontes ricas de sabedoria e direção para a vida cristã. Ao aplicarmos esses ensinamentos, nos aproximamos mais de Deus e de Sua vontade.
Se este artigo te ajudou, faça sua parte e compartilhe a Palavra de Deus com aqueles que você ama.