As 10 parábolas mais importantes de Jesus

Liknelsen om såningsmannen – fyra jordmåner

3 Han talade till dem med många liknelser. Han sa:

"En såningsman gick ut för att så.

4 När han sådde föll en del vid vägen,

och fåglarna kom och åt upp det.

5 Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll på stenig mark,

där de inte hade mycket jord,

och de sköt upp på en gång eftersom jorden var tunn.

6 Men när solen steg upp förbrändes de,

och eftersom de inte hade någon rot torkade de bort.

7 Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll bland törnen,

och törnena växte upp och kvävde dem.

8 Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll i god jord och gav frukt,

en del hundra gånger (mer än vad som var sått) [1 Mos 26:12],

andra sextio gånger mer,

och några trettio gånger mer.

9 Den som har öron, han ska höra (lyssna uppmärksamt, ta till sig och förstå min undervisning)."

[Jesus förklarar liknelsen i vers 18-23. Israel har ett subtropiskt klimat. Man sår under höstens regnperiod och skördar på våren före den torra heta sommaren. Bilden för den här liknelsen är en åker där en väl upptrampad stig passerar rakt igenom den. I ytterkanterna mot berget är jordlagret tunnare och mot dikeskanterna växer törne. En såningsman sprider för hand ut frön. De olika jordmånerna syns inte för blotta ögat eftersom hela åkern nyligen är plöjd. Liknelsen säger inget om proportionerna mellan god och dålig jord, men generellt sett består en åker till största delen av god jord.]

Den barmhärtige samariern

25 En laglärd [expert på hur Mose undervisning skulle tolkas] reste sig upp för att pröva Jesus (sätta honom på prov) och sa: "Lärare, vad ska jag göra för att få (ärva) evigt liv?" [Hans intentioner är inte helt ärliga, han är mer intresserad av att se hur Jesus klarar av att svara på teologiska frågor.]

26 Jesus svarade honom [genom att ställa en motfråga]: "Vad står det i undervisningen [Moseböckerna, Torah – gr. nomos]? Vad läser du där (hur tolkar du det stället)?"

27 Han svarade [genom att citera 5 Mos 6:5 och 3 Mos 19:18]:

"Du ska älska [osjälviskt och utgivande] Herren din Gud,

av hela ditt hjärta,

av hela din själ,

av hela din kraft

och av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia);

och din nästa (din medmänniska) som dig själv."

28 Jesus sa till honom: "Du har svarat rätt. Gör detta så får du leva [uppleva ett välsignat liv här på jorden och evigt liv i Guds rike]."

29 Fast besluten att rättfärdiga sig själv frågade han Jesus: "Vem är då min nästa (medmänniska)?" [Enligt judarna räknades bara de egna landsmännen som "ens nästa". Jesu svar hade överbevisat mannen om att han inte levde upp till budet.]

30 Jesus tog upp diskussionen [skiftar fokus från att bli utfrågad till att i stället leda samtalet] och svarade:

"En man [en jude] var på väg från Jerusalem ner till Jeriko. Han råkade ut för rånare som tog hans kläder och misshandlade honom, sedan försvann de och lämnade honom där halvdöd. [Jeriko är en stad 3 mil nordost om Jerusalem. Vägen mellan dessa städer sträcker sig genom berg och öken med en höjdskillnad på över 1 000 meter. Det var inte ovanligt att rånarligor höll till i dessa trakter.]

31 Av en händelse kom en präst ner [mot Jeriko] samma väg, och när han fick se honom gick han förbi på andra sidan av vägen. 32 På samma sätt kom en levit till platsen. Han såg honom, men gick förbi på andra sidan av vägen.

[I Jeriko bodde tusentals präster och leviter. Prästerna ansvarade för offren och leviterna tjänade under prästerna i templet som assistenter, dörrvakter, musiker och sångare. En präst eller levit tjänstgjorde fem gånger per år i templet. Det står att de ’passerade samma väg’, vilket innebär att de var på väg hem från Jerusalem efter en sådan tjänstgöringsperiod. De hade just ’tjänat Gud’ i templet under en vecka, men det verkar bara varit en yttre plikt. De hade ingen speciell tid att passa, de är på väg hem, ändå väljer de att medvetet se åt andra hållet och gå förbi en medmänniska i nöd.]

33 Men en samaritan (gr. samarites) [samarier och utövare av den samaritiska trosriktningen] som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. [Judarna ville inte ha något samröre med de illa ansedda samaritianerna, se Joh 4:9.] 34 Samariern gick fram till honom, förband hans sår och hällde olja och vin i dem [tvättade dem rena och desinfekterade dem]. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett värdshus och skötte om honom. 35 Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sa: ’Sköt om honom, och alla ytterligare utgifter betalar jag dig när jag kommer tillbaka.’ [Två denarer motsvarade två dagslöner, vilket räckte för två månaders vistelse för en person på ett värdshus.]

36 Vem av dessa tre har enligt din mening visat sig vara en verklig medmänniska?"

37 Han [den skriftlärde, se vers 25] svarade: "Den som visade barmhärtighet (nåd) mot honom." Då sa Jesus till honom: "Gå och gör likadant (agera på samma sätt)."

4 "Vilken man bland er som har hundra får och förlorar ett, skulle inte lämna de nittionio i vildmarken [den vanliga betesmarken för fårhjordar] och gå och leta efter det förlorade tills han finner det? 5 När han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna, 6 och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: ’Gläd er med mig, för jag har hittat mitt får som var förlorat.’

7 Jag säger er, det blir mer glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig (totalt förändrar sitt sätt att tänka och agera), än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvändelse."

[Jesus använder exempel från både kvinnors och mäns vardag för att förklara andliga sanningar. Direkt efter liknelsen om mannen med det förlorade fåret kommer nu en liknelse om en kvinna som söker och finner något hon förlorat. Lukas skriver för grekisktalande och använder det grekiska silvermyntet "drachmer". Det motsvarade den romerska denaren som var en arbetares dagslön.]

Den återfunne sonen

11 Vidare sa han [Jesus]: "En man (en viss person) hade två söner. [Den yngre beskrivs i vers 12-24 och den äldre i vers 25-32.]

12 Den yngre av dem [troligtvis ogift och under 18 år] sa till sin far: ’Far, ge mig på en gång den del av förmögenheten som tillhör mig.’ Då skiftade han sina tillgångar mellan dem.

[Den äldste sonen fick dubbel lott, se 5 Mos 21:17; i det här fallet med två söner innebär att han får två tredjedelar och den yngre en tredjedel.]

13 Inte så många dagar senare samlade den yngre sonen ihop allt han ägde [sålde sin del av det skiftade arvet] och for bort till ett fjärran land. Han slösade bort sin rikedom genom att leva ett utsvävande liv [ordagrant: leva utan att spara eller hålla igen]. 14 När han hade gjort slut på allt han hade, kom en svår hungersnöd över landet och han började lida nöd (stå i skuld, komma efter med betalningarna). 15 Så han gick i väg och tvingade sig på (ordagrant: ’limmade sig fast vid’) en av invånarna i landet [som motvilligt anställde honom eftersom han var så enträgen]. Han skickade ut honom på sina marker för att vakta svin. [Ett avskyvärt arbete för en jude eftersom svin ansågs vara orena djur, se 3 Mos 11:7; 5 Mos 14:8.] 16 Han längtade efter att få äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något.

[Vissa manuskript har ’fylla buken med fröskidor’. Det förstärker kontrasten mot hans tidigare liv i överflöd då han kunde välja att äta det bästa; nu kan han tänka sig äta vad som helst för att dämpa hungern. Synden för en person djupare och djupare ner i misär och förnedring.]

17 Men när han hade tagit sitt förnuft till fånga (kommit till slutet av sig själv), sa han [reflekterande]: ’Hur många anställda hos min far har inte mat i överflöd, och här är jag, på väg att svälta ihjäl. 18 Jag bryter upp (reser mig upp) och går till min far och säger till honom: »Far, jag har syndat mot himlen och mot dig (inför dig), 19 jag förtjänar inte längre att kallas din son. Behandla mig som en av dina anställda.»’ 20 Så han bröt upp och gick till sin egen far.

Medan han fortfarande var långt borta fick hans far se honom [vilket antyder att fadern väntade och tittade efter sin son]. Fadern blev djupt rörd (kände stort medlidande) och sprang emot honom och omfamnade honom och kysste honom gång på gång.

[I den här kulturen sprang aldrig en äldre judisk man. Anledningen var att för att springa måste han fästa upp manteln, vilket gjorde att han exponerade sina bara ben, vilket var skamfyllt. Vad motiverade då fadern att bära den skammen? Enligt Talmud (en judisk skrift som sammanfattar och kommenterar Gamla testamentet) finns det en ceremoni som heter kezazah. Den praktiserades om en judisk son lämnat det judiska samhället, levt med hedningar och sedan vände tillbaka hem. Stadens äldste mötte honom i stadsporten, krossade en kruka framför mannen – vilket symboliserade den brutna relationen med familjen, den judiska tron och samhället. Han var inte välkommen tillbaka.

Anledningen att fadern springer kan vara att han vill möta sonen innan de äldste i samhället hinner utföra denna ceremoni. Fadern var villig att bära skammen för att upprätta sin son!]

21 Men sonen sa till honom: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig (inför dig), jag förtjänar inte längre att kallas din son.’

22 Men fadern sa till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram (ut) den finaste (den mest ärofyllda) dräkten och klä honom i den och ta fram [ge honom] en ring för hans hand och sandaler för hans fötter. [Både ringen och sandalerna var tecken på att han nu var en fri man, slavar var barfota.] 23 Hämta den gödda kalven [som var avsedd för något speciellt festligt tillfälle] och slakta den, så ska vi äta och fira, 24 för min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnen.’

Och de började fira.

25 Under tiden var hans äldre son ute på fälten [i arbete]. När han var på väg hem och närmade sig huset hörde han musik (flerstämmig instrumental musik – gr. symphonia) och dans. 26 Så han kallade till sig en av pojkarna som var anställd och frågade vad det var frågan om. 27 Han svarade: ’Din bror har kommit hem och din far har slaktat gödkalven eftersom han har fått honom välbehållen tillbaka.’

28 Men han [den äldre brodern] blev arg och vägrade att gå in. Då kom hans far ut och försökte övertala honom.

29 Men han svarade sin far: ’I alla dessa år har jag tjänat dig, och jag har aldrig brutit något av dina bud. Ändå har du inte gett mig ens en liten killing så att jag skulle kunna fira (glädja mig) med mina vänner. 30 Men när den där, din son [en formulering som uttrycker förakt], kommer hem, som har slösat bort din förmögenhet tillsammans med horor, då slaktade du gödkalven för hans skull!’ [Detta är den äldre broderns uttalande. Det är inte säkert att den yngste sonen varit med horor, utan kan reflektera vad den äldste sonen hade i sitt hjärta och skulle ha gjort i en liknande situation.]

31 Fadern sa till honom: ’Mitt barn (ord för barn som fokuserar på att han är medlem i familjen), du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. 32 Men det enda rätta var att fira och vara glada, för denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnen.’ "

[Detta är den sista av tre liknelser om hur något förlorat återfinns. Det är uppenbart att liknelserna riktade sig till fariséerna som klagat över att syndare kom för att höra på Jesu undervisning, se Luk 15:1-2. Den äldre brodern beskriver en självrättfärdig människa, den yngre brodern en syndig människa som omvänder sig.]

2 (av 3) Liknelsen om köpmannen och pärlorna

45 "Himmelriket (himlarnas kungarike) kan också liknas vid en köpman (en resande uppköpare) som söker efter dyrbara pärlor. 46 När han hittar en dyrbar pärla, går han och säljer allt han äger och köper den."

[Vid en snabb anblick kan det verka som om frälsningen liknas vid en skatt och en pärla, och människan måste sälja allt för att köpa den. Tittar vi däremot på de tre liknelser som Jesus förklarar, är det Gud som är huvudpersonen och den som agerar. Det är Gud som är mannen som sår den goda säden i de två första liknelserna och han är den som skördar vid tidsålderns slut, se vers 37 och 49. Det är därför troligt att mannen som hittar skatten i åkern är Gud själv och att köpmannen som söker pärlor också är Gud. Skatten hittas i åkern som tidigare var en bild på världen, se vers 38. Gud är den som söker efter människors hjärtan. Priset betalas med Jesu liv på korset.

I Gamla testamentet omnämns Israel ofta som Guds speciella skatt, se 2 Mos 19:5. Om skatten är en bild på Israel kan pärlan vara en bild på församlingen. I havet skapas pärlor när ett sandkorn råkat komma in i en mussla. Det lilla sandkornet irriterar musslan som kapslar in den lager på lager och pärlan växer. En fin bild på hur Jesus som var "stötestenen" blir grundstenen som församlingen byggs på. Pärlor omnämns inte i Gamla testamentet, men var inte något obekant för lärjungarna. Köpmän importerade dem långväga ifrån, från områden kring Indiska Oceanen, Persiska viken och Röda havet. Havet symboliserar ofta världens nationer, och där finns Guds församling.]

Liknelsen om farisén och skatteindrivaren

9 Jesus berättade också denna liknelse för några som var övertygade om att de själva var rättfärdiga samtidigt som de såg ner på alla andra:

10 "Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre var tullindrivare (publikan). 11 Farisén stod och bad [högt] till (om, för) sig själv:

’Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor; tjuvar (svindlare), orättfärdiga, äktenskapsbrytare – eller som den där [illa ansedda] tullindrivaren.

12 Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.’

[Den judiska seden var att be stående och uttala orden, se Mark 11:25; Matt 6:5-7. Det var vanligt att rättrogna judar fastade på måndagar och torsdagar. Prepositionen "till" i vers 11 (gr. pros) kan också översättas "om" eller "för". Den hör antingen ihop med hur han stod eller hur han bad. Kanske ansåg han sig förmer och stod och "bad för sig själv". Utifrån sammanhanget och hans arroganta bön, är det troligare att prepositionen beskriver hur han bad. Han bad "om" sig själv, eller ännu värre "till" sig själv genom att prisa sin egen godhet.]

13 Men tullindrivaren stod på avstånd och ville inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och sa: ’Gud, var nådefull mot mig, jag är en syndare.’

14 Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, inte farisén. För alla som upphöjer sig själva ska bli förödmjukade, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd."

3 (av 3) Liknelsen om talenterna – bra och dåligt förvaltarskap

14 "På samma sätt [som liknelsen innan med de tio jungfrurna handlar den om att vara vaken, redo och bedjande när Jesus kommer tillbaka] kan det [kungariket från himlen] också liknas vid en man som skulle resa utomlands. Han kallade till sig sina tjänare och överlämnade sina ägodelar till dem (för att de skulle förvalta dem).

15 Åt en gav han fem talenter [motsvarar 82 årslöner],

åt en annan två talenter [motsvarar 33 årslöner]

och åt en annan en talent [motsvarar 16 årslöner].

[På Gamla testamentets tid var en talent en viktenhet på omkring 30 kilo. På Jesu tid blev en talent också en valutaenhet. En silvertalent var värd 6 000 denarer, och en guldtalent 30 gånger mer. En denar var en arbetares dagslön, så en talent motsvarade en stor summa pengar – lågt räknat omkring 5 miljoner svenska kronor.]

Han gav var och en efter deras egen (unika) förmåga, sedan begav han sig i väg och lämnade landet.

16 Den som fått fem talenter började genast förvalta pengarna (investera, köpa och sälja)

och de genererade en vinst på fem talenter till.

17 Den som hade fått två talenter gjorde likadant

och de genererade en vinst på två.

18 Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop i jorden

och gömde sin herres pengar.

19 Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och ville hålla räkenskap [påbörja den gemensamma redovisningen – gr. sunairo, se Matt 18:23-24] med sina tjänare (slavar, livegna – gr. doulon).

20 Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sa: ’Herre, du anförtrodde fem talenter åt mig. Här är fem till som jag har tjänat.’

21 Hans herre sa till honom: ’Bra gjort, du är en god (ärlig) och trofast (trogen) tjänare [en tjänare som har tro]. Du har varit trogen i det lilla (med små belopp), jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.’

22 Den som hade fått två talenter kom fram och sa: ’Herre, du anförtrodde två talenter åt mig. Här är två till som jag har tjänat.’

23 Hans herre sa till honom: ’Bra gjort, du är en god (ärlig) och trofast (trogen) tjänare [en tjänare som har tro]. Du har varit trogen i det lilla (med små belopp), jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.’

24 Den som hade fått en talent kom fram och sa: ’Herre, jag har lärt känna dig som en hård (grym, oresonlig) man, som skördar där du inte sått, och samlar in där du inte strött ut. 25 Jag var rädd och gick och gömde (hemlighöll) din talent i jorden.’

26 Då svarade hans herre honom: ’Du onde och late tjänare. Om du visste att jag skördar där jag inte sått, och samlar in där jag inte strött ut, 27 då skulle du satt in mina pengar på en bank [vågat lämna ifrån dig dem, inte försökt behålla dem själv, i alla fall gjort det minsta som krävs], så att jag fått igen det som är mitt med ränta när jag kom hem. [Räntan i det dåtida Mellanöstern var hög, upp till 50 %. På Jesu tid fanns det en övre gräns på 12 % i Romarriket.]

28 Ta därför ifrån honom talenten och ge den åt den som har de tio talenterna [som har den bästa förmågan att förvalta den].

29 För till var och en som har ska ges mer, och han ska ha i överflöd, men den som inte har, även det han har ska tas ifrån honom. 30 Kasta ut den odugliga tjänaren i mörkret här utanför.’ Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant att rent fysiskt skaka av skräck)."

[Jesus sitter på Olivberget och fortsätter besvara lärjungarnas frågor om Jesu andra tillkommelse och tidsålderns slut, se Matt 24:3.]

Den rike mannen och Lasarus

19 "Det var en rik man som hade för vana att klä sig i purpur och fint linne [dyrbara kläder, en översteprästs klädnad]. Han vältrade sig i lyx varje dag (ägnade sig åt luxuöst festande, överdriven konsumtion, använde sin rikedom för att imponera på andra). 20 Men en tiggare som hette Lasarus låg vid hans port, hans kropp var full av sår, 21 och han längtade efter att få äta sig mätt av resterna från den rike mannens bord. Till och med vildhundar kom och slickade hans sår.

[När de rörde vid honom och slickade hans sår blev han rituellt oren. Texten kan också ha en djupare andlig mening. De svaga och fattiga nekades att få andlig mat från fariséerna. Liknande språkbruk används i Matt 15:27 där den kanaaneiska kvinnan säger att även hundarna får äta smulorna från sin mästares bord, dock används ett annat ord för hund där.]

22 Så dog den fattige mannen och fördes av änglarna till Abrahams sida.

[Frasen Abrahams "sida" eller "knä" används bara här i hela Bibeln. Uttrycket återfinns inte heller i judisk dåtida litteratur, men liknande tankegångar att välkomnas av Abraham finns i 4 Mack 13:17 där det står: "Efter detta lidande ska Abraham, Isak och Jakob välkomna oss, och alla våra förfäder ska prisa oss", se även 1 Kung 1:21; 2:10; 11:21; Matt 8:11; Upp 19:7-9. Det verkar som om Jesus knyter an till denna föreställning, men gör vissa ändringar.]

Den rike mannen dog också och begravdes. 23 I dödsriket där han plågades, lyfte han upp sina ögon och fick se Abraham långt borta och Lasarus vid hans sida. [Dödsriket, på grekiska Hades, Sheol på hebreiska, är de dödas plats i väntan på den slutliga uppståndelsen och domen inför den vita tronen, se Ps 16:10; Dan 12:2; Apg 2:27, 31; Upp 20:13.] 24 Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och sänd Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten och svalka min tunga, för jag plågas i denna eld!’

[Det var inte rikedomen i sig som var orsaken till den rike mannens dom; Abraham var ju rik men fanns i paradiset. Det är anmärkningsvärt att den rike mannen visste vad tiggaren hette! Här på jorden hade han alltså varit fullt medveten om honom, men valt att inte bry sig om sin nästa som led nöd precis utanför hans dörr. Det var orsaken till hans eviga död, se Matt 25:46.]

25 Men Abraham svarade: ’Barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och Lasarus likaså det onda. Nu får han tröst och du plågas. 26 Dessutom är det en stor klyfta mellan oss och er, för att det inte ska vara möjligt för någon som vill, att ta sig över härifrån till er eller därifrån hit.’ [Enligt myten kunde man korsa mellan paradiset och Hades via en båt, men det går inte, säger Jesus.]

27 Den rike mannen sa: ’Då ber jag dig att du skickar Lasarus till min fars hus. 28 Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer till denna plågans plats.’

29 Men Abraham sa: ’De har Mose och profeterna, de kan lyssna till [och lyda] dem.’

30 Men han sa: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda ska de omvända sig.’

31 Abraham sa till honom: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så kommer de inte bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.’ "

[Det största vittnesbördet någon kan få är Guds ord. Ett mirakel ger uppmärksamhet, men det är Guds ord som frälser. Även om den rike mannen inte namnges är det fariséerna som identifieras med den rike mannen. Översteprästen bar en purpurfärgad dräkt och var klädd i linne, se 2 Mos 28. När Jesus berättade detta var Kaifas överstepräst, han tjänstgjorde 18-35 e.Kr. Hans svärfar, Hannas, hade just fem söner som han gjorde till överstepräster, se vers 27-28. Lasarus har ibland förknippats med Marta och Marias bror, men det är troligen inte samme person, se Joh 11. Det finns dock en koppling mellan namnet Lasarus och Abraham. Namnet Lasarus kommer från det hebreiska namnet Elieser som betyder: "en som Gud hjälper". Elieser var Abrahams trogne tjänare, se 1 Mos 15:2. På samma sätt som man förväntade sig att Abrahams gode tjänare Elieser skulle komma till samma boningsplats som sin mästare efter döden, kommer den rättfärdige tiggaren också dit. Jesus säger inte om detta är en liknelse eller en berättelse och det finns olika tolkningar, men det vi vet är att Jesus inte skulle tala osanning eller lära ut falska läror. Några slutsatser:

- Vad vi gör i detta liv får konsekvenser efter döden.

- Vi ska hjälpa de fattiga.

- Jesus använder sig av ett dåtida begrepp, "Abrahams sida", men ändrar vissa detaljer.

Det svenska ordet lasarett har sitt ursprung från det bibliska namnet Lasarus.]

Tre liknelser om himmelriket

1 (av 3) Liknelsen om vetet och ogräset

24 Han berättade en annan liknelse för dem: "Himmelriket (himlarnas kungarike) [Guds konungavälde som har sitt ursprung från himlen, finns redan nu överallt där Jesus är Herre, och kommer en dag att manifesteras på hela jorden då Jesus kommer tillbaka] kan liknas vid en man som sådde god säd i sin åker.

25 Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde falskt vete [rajgräs, ett ogräs med giftig frukt som är snarlikt vete] på åkern mitt bland vetet och gick sedan sin väg. 26 När säden hade skjutit upp och format sädeskorn (bar frukt), visade sig också det falska vetet.

27 Då kom husbondens (markägarens) tjänare till honom och sa: ’Herre, sådde du inte god säd i din åker, varifrån kommer då ogräset?’

28 Han svarade: ’En fiende har gjort detta.’ Så tjänarna sa till honom: ’Vill du att vi går och rensar bort ogräset.’

29 Han svarade: ’Nej, när ni samlar in ogräset så rycker ni upp vetet på samma gång. 30 Låt båda växa tillsammans fram till skörden, och när skördetiden är inne ska jag säga till skördearbetarna att först samla ihop ogräset, och bunta ihop det så att det kan brännas upp. Sedan ska de samla in vetet i min lada.’ "

[Jesus förklarar liknelsen enskilt för lärjungarna lite senare i Matt 13:36-43. I det här området växer ett ogräs som kallas falskt vete. Det är troligt att Jesus syftar på detta gräs som är mycket snarlikt vetet men ger en giftig frukt. Det är först när frukten mognar man kan särskilja dem. I stället för att gulna till skörd som vetet gör blir frukten svart. På svenska kallas arten dårrepe eller giftigt rajgräs; dess latinska namn är Lolium temulentum.]

2 (av 3) Liknelsen om tärnorna – var vakna!

1 "Då, vid den tiden [före Jesu andra tillkommelse, vid tidsålderns slut], kan himmelriket (himlarnas kungarike) liknas vid tio jungfrur som tog sina facklor (hebr. lampas) och gick ut för att möta brudgummen. 2 Fem av dem var dåraktiga (tanklösa, ogudaktiga) och fem var visa (förståndiga, andligt klarsynta). 3 De dåraktiga tog sina facklor men utan att ta med någon [extra] olja. 4 De visa tog med sig flaskor med olja tillsammans med sina facklor. 5 När brudgummen dröjde, blev alla sömniga (dåsiga) och somnade.

6 Vid midnatt hördes ett rop: ’Nu kommer brudgummen, gå ut och möt honom.’ 7 Då ställde sig alla jungfrur upp och gjorde i ordning sina facklor.

8 De dåraktiga sa till de visa: ’Ge oss av er olja för våra facklor håller på att slockna.’ 9 De visa svarade: ’Nej, det skulle inte räcka för både oss och er, gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ 10 Medan de var borta för att köpa [olja] kom brudgummen. De som var förberedda gick in med honom till bröllopsfesten, och dörren stängdes.

11 Senare kom de andra jungfrurna och sa: ’Herre, herre, öppna genast [dörren] för oss.’ 12 Han svarade och sa: ’Jag säger er sanningen (amen), jag känner er inte (har ingen personlig relation med er).’

13 Var därför på er vakt (redo, stå upp), för ni vet varken dagen eller timmen när Människosonen ska komma."

[Vid ett bröllop på Jesu tid sker först en juridisk del hemma hos brudens familj. Någon gång under kvällen kommer brudparet och alla inbjudna går till festlokalen. Det är mörkt och man behöver lampor. Några av brudtärnorna är inte förberedda och har inte tillräckligt med olja för hela vägen. På festkvällar som dessa hade affärerna öppet längre, så man kunde köpa mer olja. Liknelsen handlar om att vara andligt förberedd. Det går inte att leva på någon annans förberedelse, var och en är ansvarig för sitt eget andliga liv. Många olika förslag har kommit vad oljan står för: goda gärningar, tro, nåd, helig Ande. Inget av detta kan köpas, så det är vanskligt att allegorisera oljan, och det behövs inte heller för förståelsen.]

[Jesus sitter på Olivberget och fortsätter besvara lärjungarnas frågor om Jesu andra tillkommelse och tidsålderns slut, se Matt 24:3. Detta är den tredje och sista liknelsen som handlar om församlingen innan Jesus kommer tillbaka.]