Poder

8 Men ni ska få (ta emot) kraft (styrka, förmåga) när den helige Ande kommer över er. Ni ska bli mina vittnen

både i Jerusalem [staden där de nu befann sig]

och i hela Judeen och Samarien [de närliggande regionerna] –

ända till jordens yttersta gräns."

[Versen ger både en sammanfattande arbetsbeskrivning av missionsuppdraget och utgör en summering av hela bokens struktur och innehåll.

- Jerusalem ligger i Judeen, den södra regionen av Israel som hade en stor judisk befolkning. Hur de vittnade där beskrivs i Apg 1-7.

- Norr om Jerusalem ligger regionen Samarien. Här bodde de illa ansedda samarierna, ett folk med blandad etnisk bakgrund som judarna inte ville kännas vid. Hur apostlarna vittnade i båda dessa områden beskrivs i Apg 8:1-11:18.

- Hur de vittnade i hela den då kända världen beskrivs i Apg 11:19-28:31.

Två världsbilder flyter här samman – den judiska och den grekisk-romerska. För juden var Jerusalem världens mittpunkt, medan Rom var romarens centrum. Lukas inleder sitt evangelium med förordningen som utgår från kejsaren i Rom, se Luk 2:1. Här i hans andra skrift, Apostlagärningarna, läser vi om den uppståndne Herrens befallningar som utgår från Jerusalem, se vers 1-8.

Den judiska världsbilden utgår från släkttavlan i 1 Mos 10:32, där Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet, blir stamfäder till alla folk. Sems ättlingar rör sig österut till Arabien och Mesopotamien, Hams ättlingar söderut till Afrika och Jafets ättlingar norr- och västerut till Mindre Asien och Europa. Sems ättlingar motsvaras av Samarien. Hams ättlingar i Afrika nås via Filippus möte med den etiopiske hovmannen. Slutligen kommer evangeliet till Jafets ättlingar via Paulus resor norr- och västerut. Enligt judarnas synsätt var Etiopien och Spanien världens yttersta utposter. Kanske var det därför Paulus ville till Spanien? Det är inte uteslutet att han kom dit, se Rom 15:24. Jesu löfte både här och i missionsbefallningen (Matt 28:19-20; Mark 16:15-16) visar att uppdraget gäller än och involverar alla som är hans lärjungar även idag: att med hjälp av den kraft Anden ger, och med utgångspunkt från vår egen plats – "vårt Jerusalem" – föra ut budskapet om frälsning till alla folk utöver hela vår jord.]

7 För Gud gav oss inte (har inte gett oss) modlöshetens (feghetens, försagdhetens, osäkerhetens, skygghetens, uppskrämdhetens, rädslans) ande,

utan kraftens (förmågans, möjlighetens)

och kärlekens

och det sunda (välbalanserade) sinnets [Ande].

[Istället för modlöshet ger Guds Ande kraft, kärlek och ett klartänkt sinne. Guds osjälviska, utgivande och rättfärdiga kärlek (gr. agape) står i centrum av de tre sista substantiven i genitiv. Det första är grekiskans dynamis som beskriver hur nådegåvan har "sprängkraft". Det sista, sophronismos (som bara förekommer här i NT), härrör från sozo (att frälsa, befria, hela och bevara) och phren (insikt och urskillningsförmåga). Det handlar om ett varsamt och kontrollerat sinne som är utrustat med rationellt tänkande och gott omdöme. Ett sinne som i varje situation har förmågan att se helheten – den större bilden – från Guds perspektiv, och då även hans vilja att just frälsa, befria och hela (gr. sozo). Självbehärskning och urskiljningsförmåga behövs också för att kunna undervisa och tillrättavisa på ett frimodigt och lämpligt sätt, se 2 Tim 4:2.]

19 Se, jag har gett er auktoritet att trampa på ormar och skorpioner, och auktoritet över all fiendens styrka. Ingenting ska på något sätt kunna skada er.

12 För Guds ord (gr. logos) är levande och verksamt (aktivt, effektivt, kraftfullt – gr. energes) och skarpare [mer genomträngande och hjälper långt mer] än något tveeggat svärd. Det tränger till och med igenom så långt att det delar (skiljer, särar) [orsakar en separation av]

själ och ande,

både leder och märg [i plural: "märgmassor"],

och urskiljer (kritiskt granskar; urskiljande kan döma mellan) hjärtats

tankar (känslosamma överväganden; reflektioner)

och uppsåt (intentioner; moraliska insikter) [där idéer och uppfattningar föds].

[Grekiskans ordagranna innebörd av ett tveeggat svärd är "ett svärd med två mynningar/munnar/kanter" ("mynning" som i ordet "flodmynning" från grekiskans distomos; dis som betyder dubbel och stoma som betyder mun/mynning – används bl. a om kanten på något). Ordet som utgår från Guds mun utgör den ena sidan av svärdet och när vi med vår mun talar ut Guds ord utgör det den andra sidan. Versen har tre ordpar: själ/ande, leder/märg och hjärtats tankar/uppsåt. I centrum står det som har att göra med kroppens skelett – det är osynligt för ögat, men påverkar ändå hela kroppen. Ordningen i varje par visar att leden illustrerar själ och tankar och märgen i det inre ande och uppsåt. På samma sätt som leden är rörlig är själen ombytlig och de känslosamma tankarna föränderliga. Och liksom märgen producerar blodkroppar inuti den fasta benstommen och är källan till liv, se 3 Mos 17:11, så utgör människans ande hennes inre liv. En människas innersta inställning och djupa övertygelse föder hjärtats uppsåt.]

20 För Guds rike består inte i ord utan i kraft.

17 Dessa tecken ska troget följa (alltid vara närvarande) dem som ständigt tror (litar på, lutar sig emot mig): I mitt namn ska de kasta ut demoner, de ska tala nya (helt nya, bättre) språk (tungor), 18 och de ska plocka upp (lyfta undan) ormar [bokstavligt ormar, eller bild av djävulen]. Om de dricker något dödligt, ska det inte skada dem, och när de lägger händerna på de sjuka (de som är helt utan styrka, svaga) ska dessa bli friska.

12 Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som tror på (litar på, lutar sig emot) mig, han ska själv göra de gärningar [mäktiga mirakler] som jag gör, och ännu större (fler, starkare) än dessa, eftersom jag går till Fadern.

13 Allt förmår jag (kan jag övervinna; klarar jag av) [har jag nödvändig kraft – omedelbar och tvingande styrka – att bemöta och besegra] i honom [den Smorde] som ger mig kraft (genom honom som styrker mig – gr. endynamounti me).

[Jesus både förökar styrkan och bemyndigar Paulus och ger honom auktoritet och fullmakt så att han kan klara av alla omständigheter, se vers 12. Det grekiska ordet för att förmå (ischuo) innebär att besegra och strida med omedelbar och tvingande styrka, se Jak 5:16.]

Bli starka i Herren

10 Till sist: Bli starka (bemyndigade, berättigade, "möjliggjorda") i Herren, och i hans makts (förmågas) styrka (kraft, herravälde). [Genom att vara förenade med honom kan vi hämta kraft från hans mäktiga styrka.]

11 Vi ber att ni ständigt ska bli styrkta

med all kraft som kommer från hans härliga makt.

Det resulterar i uthållighet (ståndaktighet) [att ni kan stå fast under prövningar]

och tålamod [självkontroll – att ni får en förlåtande attityd mot människor],

och att ni med glädje

7 Underordna er därför Gud [ställ er frivilligt och på en gång under hans befäl] – stå emot (ta ställning i fasthet mot) djävulen [den som fram och tillbaka kastar anklagelser, smädar och baktalar],

så ska han (kommer han att) fly [bort] från er. [1 Pet 5:9]

39 Han vaknade och tillrättavisade skarpt vinden och sa till sjön: "Tyst! Var stilla!" Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt (kom ett stort lugn).

[Det finns en fin poetisk parallellism i denna vers. Vinden och sjön tilltalas separat. Resultatet av båda dessa tilltal beskrivs också separat: stillad vind och lugn sjö.]

40 Han sa till dem [lärjungarna]: "Varför är ni [så] rädda (uppskrämda, tysta, fega)? Har ni ingen tro (tillit, förtröstan) ännu?" 41 Då greps de av stor fruktan och sa till varandra: "Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom."