28 Kom till mig alla [ni] som arbetar hårt [ständigt sliter] och är tyngda (har betungats) [under lasten av pålagda bördor och religiösa plikter], så ska jag (kommer jag att) ge er vila (ro, vederkvickelse). [Det grekiska ordet anapauo kan med sin innebörd och sin pågående aktiva verbform översättas: ’kommer jag alltid ge vila/en välförtjänt paus’. Jesus citerar 2 Mos 33:14, i Guds närvaro och vilja finns vila.] 29 Ta på er mitt ok och lär [er] av mig [bli mina lärjungar], för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni (kommer ni att) finna vila (ro, vederkvickelse) för era själar [Jer 6:16], 30 för mitt ok är milt (väl anpassat för sitt syfte; gott, behagligt; fyllt med glädje), och min börda (packning) är lätt."

[Ett ok var tillverkat av trä och lades över nackarna på två oxar som drog en plog eller vagn. Det var vanligt att man kopplade ihop en erfaren oxe med ett yngre djur. Oket symboliserar tjänande, lydnad och underkastelse. Jesus är den erfarne "dragaren" som tar den stora bördan på sig. Han är Mästaren som inbjuder oss att frivilligt och aktivt gå in under hans ok för att tjäna, lyda och underordna oss honom. Genom att koppla ihop oss med Jesus slipper vi slita och arbeta i egen kraft.]

7 Var stilla inför (vila i) Herren,

vänta tålmodigt på honom.

Bli inte upprörd (irritera dig inte, låt dig inte upptändas av vrede) över den som har [skenbar] framgång,

en människa som utför (verkar lyckas med) onda planer.

[Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – dalet. Tecknet avbildar en dörr. Bokstaven representerar att kunna fatta beslut och välja rätt väg. Ordet "Var stilla" börjar med denna bokstav och förstärker hur viktigt det är att inte rusa i väg för kortsiktiga vinster, utan vila i Gud i alla beslut vi tar. Här finns också en koppling till vers 1 att inte uppröra sig över de ondas kortvariga framgång.]

10 Han stillar strider till jordens ände (gör slut på krig över hela jorden),

bryter bågen [i bitar] och bräcker (hugger itu; klyver) spjutet,

bränner vagnarna i eld.

[Den grekiska översättningen Septuaginta har "häpnadsväckande ting" istället för "ödeläggelser" i vers 9 och "sköldarna" istället för "vagnarna" i vers 10.]

8 Gud (Elohim) är den som befriar och upphöjer mig.

Gud är min starka beskyddare och min tillflykt.

3 Den som är fast i sitt sinne [stödjer sig på Gud och låter sina tankar formas av honom]

bevarar (vaktar, skyddar) du i frid, frid (i fullkomlig frid – hebr. shalom shalom) [Fil 4:7],

för han förtröstar (litar) på dig. [Rom 5:1; Joh 14:27]

[Här och i Jes 57:19 upprepas frid två gånger. Det är hebreiskans sätt att betona och ge eftertryck. Ordet beskriver en fullständig harmoni på alla livets områden: ro, stillhet, vila, goda relationer, hälsa och välgång. I vers 1 nämns staden, vilket syftar på Jerusalem vars hebreiska namn är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen "-ajim" indikerar detta. Dual-formen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. I antika egyptiska källor kallas staden "Ursalimmu" vilket betyder "fridens fundament/fredens grund".]

15 Så säger Herren (Adonai) Herren (Jahveh), Israels Helige:

"I (genom) omvändelse (återvändande) och ro [att vara djupt rotade]

blir ni frälsta (räddade),

i tystnad (stillhet) och tillit

finns er styrka, men ni vill inte."

[De hebreiska orden för omvändelse och ro är rika ord med flera betydelser. Omvändelse (hebr. shova) har även betydelsen att återvända och att sitta ner. Ordet ro (hebr. nachat) har betydelsen komma ner eller att låta något sjunka in på djupet. I sammanhanget handlar det här om att israeliterna inte ska förlita sig på Egypten, utan återvända till Herren och bli djupt förankrade i honom, se också Jes 30:18.]

17 Rättfärdighetens arbete ska vara frid (shalom)

och rättfärdighetens konsekvens (frukt) ska vara ro (stillhet) och trygghet för evigt.

31 Men de som [uthålligt] väntar (hoppas) på Herren (Jahveh)

ska förnya sin styrka ("glida fram" – fortsätta med kraft):

De ska lyfta på vingar (höja vingen/fjädern)

som örnar.

De ska springa (rusa fram)

utan att bli trötta (dra efter andan; flämta).

De ska vandra (fortsätta, gå)

utan att mattas (tappa modet; segna ner; svimma).

[Örnen symboliserar styrka och frihet. Den flyger på hög höjd och har perspektivseende. Uttrycket "förnya sin styrka" kan syfta på den process då örnen ruggar sin fjäderdräkt – nya fjädrar växer ut och den blir ung på nytt, se Ps 103:5. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter "utan att mattas" med "utan att hungra".]

7 Då ska Guds frid, som övergår [som alltid är mer värd, som regerar och håller sig över] allt förstånd, skydda (bevara, vakta) era hjärtan och era tankar (sinnen) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.

7 när ni kastat all er oro (ängslan; varje bekymmer) på honom – för han har omsorg om (han bryr sig om det som rör) er. [Ps 55:23]

[Ordet för oro, gr. merimna används om världsliga bekymmer som kväver ordet som såningsmannen sår, se Matt 13:22. Verben "ödmjuka" och "kastat" i vers 6 och 7 hör ihop. Vi ödmjukar oss inför Gud genom att kasta våra bekymmer på honom. Att själv försöka bära sin börda är snarare falsk ödmjukhet, vilket inför Gud är högmod. Det grekiska verbet epiripto förekommer förutom här bara i Luk 19:35 där det står att man "kastade" sina mantlar på åsnan som Jesus sedan satt på när han red in i Jerusalem, redo att offras. När vi kastat det som tynger och splittrar oss på Jesus tar han det hela vägen till korsets fullbordade verk. "Kasta" står båda gångerna i tempusformen aorist, något som uttrycker en punktuell, dvs. enstaka och ögonblicklig handling. Har vi en gång kastat all självcentrerad oro på Herren så behöver vi inte ta tillbaka den och kasta den på nytt! Genom att vi ödmjukar oss kommer Gud, när tiden är inne, att leda oss vidare till den position han har tänkt för oss i sitt rike (vers 6), se även Jak 4:10.]

14 Vänta på (sätt ditt hopp till; bind dig samman med) Herren (Jahveh)

– var stark (övervinn)!

Då ska han ge ditt hjärta frimodighet (inge mod och styrka i ditt hjärta)

– ja, vänta på Herren (Jahveh).

[Psalmen avslutas med tre imperativ som formar en kiasm (vänta på – var stark – vänta på). Uppmaningarna, som både är en vädjan och ett tecken på förtröstan, riktar sig först och främst till psalmisten själv. Mod och frimodighet följer på styrkan som ges när han "knyter sig samman" med Herren genom att fokusera på honom. Det är samma ord som Gud upprepade gånger talar till Josua innan israeliterna ska inta det utlovade landet, se Jos 1:6, 7, 9, 18. Ordvalet "de levandes land" i versen innan förstärker denna koppling, se vers 13. Genom att återupprepa qavah betonar David vikten av att aldrig sluta hoppas på Herren (Jahveh). Det hebreiska ordet är rikt och kan även innebära att tvinna sig samman som en tråd – en bild på en aktiv väntan där den som riktar sig mot Gud blir sammanflätad med honom.]

1 Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Av David, en psalm [sång ackompanjerad på strängar].

______

22 Mjukare (halare) än smör var hans mun (tal),

ändå hade han krig i hjärtat –

hans ord [var]

lenare än olja,

ändå var de dragna svärd.

[Vers 22 formar en kiasm där hans ord står centralt och ramas in av två jämförelser.]

4 Det ska ni veta (glöm inte bort) att Herren (Jahveh) har avskilt (satt undan – hebr. pala) den fromme (trogne, den som följer honom) åt sig [han har gjort skillnad på den gudfruktige och gett honom ett särskilt kännetecken],

Herren (Jahveh) hör när jag ropar [höjer min röst i bön] till honom.

25 Herren är god mot dem som väntar (aktivt väntar, förväntar sig ett svar, binder sig samman med) honom,

mot den som söker honom.

26 Det är gott att tålmodigt vänta (vänta i stillhet)

på Herrens befrielse (frälsning).

11 För jag – jag vet (känner till; är intimt förtrogen med) de tankar (nyskapande idéer; planer) jag tänker [ut] (planerar, beräknar, utarbetar; "väver samman") för er, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),

[nämligen] tankar av frid (fridens tankar; planer för välgång)

– inte [tankar och planer] av ondska (olycka, ofärd; av ondo) –

för att ge er en framtid och ett hopp!

[Endast Herren känner de syften han har – det gör inte de falska profeterna, se vers 8-9. Herren försäkrar att trots att de 70 åren av exil i Babylon måste fullbordas, se vers 10, så har han inte övergett sitt folk.]

12 När ni åkallar (kallar på) mig och kommer till mig i bön (går och ber till mig),

ska jag höra (så lyssnar jag till) er.

13 När ni söker (strävar, letar och frågar efter) mig,

ska ni finna (så finner ni) mig,

om ni frågar efter (träder fram inför; närmar er; söker) mig

av hela ert hjärta.

[Versen kan också översättas: Och ni har sökt mig, och ni har funnit mig, för ni har helhjärtat sökt upp mig; se även 5 Mos 4:29; Dan 9:4-19; Joel 2:12; Luk 11:9.]

7 [Som kontrast till vers 5-6:]

Välsignad är den tappre stridsman (modige hjälte, mäktige krigare)

som förtröstar (sätter sitt hopp till, litar) på Herren (Jahveh),

och vars förtröstan (hopp, beskydd, säkerhet) är Herren (Jahveh).

8 Han är som ett träd planterat vid vatten,

vars rötter sträcker sig mot floden.

Det har inget att frukta när hettan kommer,

dess löv är alltid gröna.

Det blir inte förskräckt om ett torrt år kommer,

och det upphör aldrig att bära frukt. [Ps 1:3]

14 Och han sa: "Mitt ansikte (min närvaro) ska gå med dig och jag ska ge dig ro (tystnad, vila, betyder även att komma ner)." [Jesus citerar denna vers, se Matt 11:28.]

12 Det är därför jag får lida allt detta.

Jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på, och jag är övertygad om att han har makt att bevara det som blivit anförtrott åt mig, och som jag har överlåtit [till Honom] fram till denna dag.

7 Han sa därför till Juda: "Låt oss bygga dessa städer och runt omkring förse dem med murar och torn, med portar och bommar. Landet är ännu vårt, därför att vi har sökt Herren (Jahveh), vår Gud (Elohim). Vi har sökt honom, och han har gett oss ro på alla sidor."

Så byggde de och hade framgång.

27 När de gick ner mot utkanten av staden [antika städer låg alltid på en höjd, så utkanten av staden syftar troligtvis på porten i muren] sa Samuel till Saul: "Be din tjänare att gå vidare före oss." Och han gick vidare [ut ur staden]. "Men stanna du en tid så att jag kan låta dig höra Guds (Elohims) ord." [Samuel hade ett budskap från Herren till Saul som han ville dela enskilt med honom.]