Hebreerbrevet 6

1 Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras mot fullkomningen, och inte lägga grunden igen med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, 2 med undervisning om dop*6:2dopAnnan översättning: "reningar" (jfr 9:10 samt Joh 3:25 med not). och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. 3 Ja, så vill vi göra, om Gud tillåter.

4 *Hebr 10:26, 29, 1 Joh 5:16. De som en gång har tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande 5 *1 Petr 2:3. och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter 6 *2 Petr 2:20. men sedan avfallit*6:6men sedan avfallitHär varnas för ett avfall som går så djupt att det blir slutgiltigt. Varje avfall är dock inte slutgiltigt, se Luk 22:31f, Jak 5:19f., dem går det inte att föra till ny omvändelse då de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt. 7 En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud. 8 *Matt 13:7, 21:19. Men bär den törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av.

9 Men när det gäller er, våra älskade, är vi övertygade om det bästa, det som för till frälsning, trots att vi talar på detta sätt. 10 *Matt 10:42, Joh 13:20, 1 Kor 15:58. Gud är inte orättvis, han glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni visat hans namn genom att tjäna de heliga, nu som förr. 11 *Hebr 3:6, 14. Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet, 12 *Hebr 5:11, Upp 13:10. så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och tålamod får det utlovade arvet.

Guds löfte står fast

13 *1 Mos 22:16, Ps 105:8f, Luk 1:73. När Gud gav löftet till Abraham svor han vid sig själv, eftersom han inte hade någon högre att svära vid. 14 Han sade: Jag ska rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig.*6:14 1 Mos 22:17 (eden nämns i 22:16).15 *Hebr 10:36. Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat. 16 *2 Mos 22:10f. Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. 17 När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed.

18 *4 Mos 23:19, Tit 1:2. Så skulle vi, genom två orubbliga uttalanden*6:18två orubbliga uttalandenTroligen Guds ed (1 Mos 22:16) och löfte (1 Mos 22:17)., där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi har framför oss. 19 Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget*6:19förhängetEtt tio meter högt draperi som skilde den yttre tempelsalen från "det allra heligaste", Guds uppenbarelseplats (se 2 Mos 26:31f, 3 Mos 16:2f, Hebr 9:3f, 10:20).. 20 *Ps 110:4, Hebr 5:6. Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.

1 Therefore leaving the principles of the doctrine of Christ, let us go on unto perfection; not laying again the foundation of repentance from dead works, and of faith toward God, 2 Of the doctrine of baptisms, and of laying on of hands, and of resurrection of the dead, and of eternal judgment. 3 And this will we do, if God permit. 4 For it is impossible for those who were once enlightened, and have tasted of the heavenly gift, and were made partakers of the Holy Ghost, 5 And have tasted the good word of God, and the powers of the world to come, 6 If they shall fall away, to renew them again unto repentance; seeing they crucify to themselves the Son of God afresh, and put him to an open shame. 7 For the earth which drinketh in the rain that cometh oft upon it, and bringeth forth herbs meet for them by whom it is dressed, receiveth blessing from God: 8 But that which beareth thorns and briers is rejected, and is nigh unto cursing; whose end is to be burned. 9 But, beloved, we are persuaded better things of you, and things that accompany salvation, though we thus speak. 10 For God is not unrighteous to forget your work and labour of love, which ye have shewed toward his name, in that ye have ministered to the saints, and do minister. 11 And we desire that every one of you do shew the same diligence to the full assurance of hope unto the end: 12 That ye be not slothful, but followers of them who through faith and patience inherit the promises. 13 For when God made promise to Abraham, because he could swear by no greater, he sware by himself, 14 Saying, Surely blessing I will bless thee, and multiplying I will multiply thee. 15 And so, after he had patiently endured, he obtained the promise. 16 For men verily swear by the greater: and an oath for confirmation is to them an end of all strife. 17 Wherein God, willing more abundantly to shew unto the heirs of promise the immutability of his counsel, confirmed it by an oath: 18 That by two immutable things, in which it was impossible for God to lie, we might have a strong consolation, who have fled for refuge to lay hold upon the hope set before us: 19 Which hope we have as an anchor of the soul, both sure and stedfast, and which entereth into that within the veil; 20 Whither the forerunner is for us entered, even Jesus, made an high priest for ever after the order of Melchisedec.