7 Natan sa till David: "Du är den mannen. Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Jag har smort dig till kung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand, 9 Varför har du föraktat Herrens (Jahvehs) ord till att göra det som är ont i mina ögon? Orija, hettiten har du slagit med svärd och hans hustru har du tagit till att bli din hustru, och honom har du slagit med Ammons söners svärd. 10 Och nu ska svärdet aldrig lämna ditt hus [konflikter och stridigheter i familjen] eftersom du har föraktat mig och har tagit hettiten Orijas hustru till att bli din hustru.
13 David sa till Natan: "Jag har syndat mot Herren (Jahveh)." [Bekännelsen är kort och utan undanflykter, se också Luk 18:13. Guds respons och förlåtelse är omedelbar. Senare skriver David en psalm som handlar om denna händelse, se Ps 51:2, 6.]
Och Natan sa till David: "Herren (Jahveh) har även tagit bort din synd, du ska inte dö. [Straffet var döden (2 Mos 21:12; 3 Mos 20:10), men Gud är nådefull, se 2 Mos 34:7.] 14 Likväl (som en konsekvens), eftersom du har fått Herrens (Jahvehs) fiender att häda [eller "verkligen visat Herren förakt"], ska sonen (hebr. ben) som är född till dig döden dö."
[Hebreiskan i första raden kan dels tolkas att David har föraktat Herren genom denna synd. Herrens fiender kan syfta på hedningar eller israeliter som föraktar hur Gud agerar, om han låter David komma undan med mord utan något straff. Att sonen dör visar att Gud både förlåter, men också är rättfärdig och synden har konsekvenser. Det är skillnad mellan att bli förlåten för sin synd och domen av synd. Gud förlät Davids synd, men han tog inte bort alla konsekvenser av synden. Den första var att barnet dog, se även Rom 6:23. Denna händelse kommer att påverka hans familjerelationer.]