1 Under kung Jojakims (hebr. Jehojaqims) 3:e regeringsår [605 f.Kr.] i Juda kom Nebukadnessar, kungen av Babylonien, och belägrade Jerusalem [Judas huvudstad]. 2 Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) gav Jojakim, kungen av Juda, i hans våld.
[Det var inte babyloniernas styrka som gjorde att de fick seger, det var Herren som tillät dem inta landet på grund av gudsfolkets olydnad och avgudadyrkan, se 2 Kung 20:16-17; 24:20. Jojakim var en ond kung i Herrens ögon, 2 Kung 23:35-37. Enligt rabbinsk litteratur levde han i incestförhållande med sin mor, svärdotter och styvmor och han hade för vana att mörda män och våldföra sig på deras kvinnor. Han regerar elva år, 608-597 f.Kr. Det är en omvälvande politisk tid där Juda och Jerusalem ligger geografiskt sett mellan dåtida stormakter. Det är egyptierna och farao Necho som tillsätter Jojakim som sin lydkung sedan de tillfångatagit hans yngre bror som bara hann vara kung i tre månader. När babylonierna, tre år in i Jojakims styre, attackerar Jerusalem 605 f.Kr. sluter Jojakim en pakt med dem, se 2 Kung 24:1. För att försäkra sig om Jojakims lojalitet tar Nebukadnessar några ungdomar av kunglig släkt som gisslan. Detta är den första deportationen till Babylon som berör Daniel och hans vänner. Templet plundras delvis, se Esra 1:9-11.]
Nebukadnessar tog också med sig några av kärlen till Shinar [Babylon, landet mellan floderna Eufrat och Tigris]. Där ställde han in dem i skattkammaren för sina gudar [Marduk och Nebo].
[Det babyloniska riket var den nya stormakten efter assyrierna. I staden Babylon revolterar Nabopolassar mot assyrierna och utropar sig som kung i Babylon 626 f.Kr. Han och hans son Nebukadnessar formar tillsammans det nybabyloniska riket som har sin storhetstid under de kommande 100 åren. Historiska dokument, de babyloniska krönikorna, bekräftar att Nebukadnessar våren 605 f.Kr. stred i den egyptiska utposten Karkemisch i norra Syrien och senare på senvåren svepte ner mot Jerusalem. I den första räden plundras templet och personer som kan utgöra ett hot, däribland Daniel och hans vänner, tas med som fångar. Nebukadnessar fortsätter ner mot Egypten, men när han får besked om sin fars Nabopolassars död 15 augusti, skyndar han hem. Han tar vägen genom öknen och kommer fram före Daniel och fångarna som tar den vanliga längre vägen längs med floden Eufrat. En lertavla visar att Nebukadnessar blev kung 7 september. Nebukadnessar fortsätter sina fälttåg. Sju år senare, 597 f.Kr. erövras Jerusalem. Det är i denna andra deportation som profeten Hesekiel förs bort. År 586 f.Kr. förstörs templet och den tredje vågen av fångar förs bort till Babylonien.]
3 Kungen [Nebukadnessar] befallde Aspenas, sin chef för hovtjänstemännen (ledare för eunuckerna), att välja ut några av Israels unga män [13-15 år] av kunglig släkt eller av förnäm börd [som han tagit med sig som fångar]. 4 De skulle inte ha någon kroppslig defekt [vara i god fysisk hälsa] och vara vackra att se på. De skulle kunna tillägna sig all slags lärdom, vara kloka, ha lätt för att lära och vara dugliga till att tjäna i kungens palats. De skulle få undervisning i kaldéernas språk [kilskriftsspråket akkadiska som används på lertavlor och arameiska som var det nya världsspråket] och litteratur.
[Daniel och hans vänner var av kunglig släkt och hade växt upp i Jerusalem. De var i yngre tonåren när de tillfångatogs och deporterades till Babylon, en resa på 150 mil som tog 3-4 månader till fots med karavan. Historiska dokument visar att åldern för högre utbildning var 14 år i Babylon. Beskrivningen av Daniels långa liv i Babylon bekräftar att han måste ha varit ung när han fördes bort, se Dan 1:21. Väl framme i Babylon kan Daniel och hans vänner ha blivit kastrerade. Det som talar för det är att detta var vanligt bland kungens tjänare vid den här tiden. Det nämns heller aldrig att Daniel gifte sig och fick några barn. I Jesajas profetia, som skrevs 100 år före dessa händelser, varnar han för att kärlen skulle plundras och ättlingar till kungahuset föras bort och bli eunucker i Babylon, se 2 Kung 20:12-17. I Jesaja 56, som rör återvändande judar, tas just eunucker utan barn upp som en speciell grupp, se Jes 56:3-5. Dessa bibliska referenser har gjort att denna uppfattning är vanlig inom judendomen. Det som talar emot är att det inte uttryckligen nämns att Daniel blev kastrerad. De skulle vara "utan defekt", se vers 4, vilket tvärtom kan tala för att de inte var kastrerade. Ordet för eunuck (hebr. saris) har flera betydelser. Det kan betyda kastrerad man, men också högt uppsatt ledare. Potifar i Egypten var en saris som var gift, se 1 Mos 37:36; Matt 19:12; Apg 8:27; Jes 56:3-6.]
5 Kungen bestämde åt dem en daglig tilldelning av kungens egen mat och av vinet som han själv drack. De skulle läras upp i tre år och därefter tjänstgöra hos kungen. 6 Bland dessa [vilket indikerar att det fanns andra tillfångatagna ungdomar där från andra länder – den judiske historikern Josefus nämner Fenicien, Egypten och Syrien] var följande från Juda:
Daniel [betyder "Gud är min domare"],
Hananja [betyder "Jahveh är nådefull"],
Mishael [betyder "Vem är som Gud"] och
Asarja [betyder "Jahveh är en hjälpare"].
[Alla dessa fyra ungdomar har Gud i sina namn. Det visar att trots avfallet i Israel, hade deras föräldrar antagligen gett dem en gudfruktig uppväxt, vilket gör att de inte viker av från sin gudstro, se Ords 22:6.]