3 Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud (Adonai Elohim). [Daniel riktade sin blick mot himlen, se 1 Kung 8:22; Joh 17:1.] Jag sökte honom i bön och vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd) och fastade i säck och aska. [Daniel följde den judiska seden att ta på sig obekväma sträva kläder av get- eller kamelhår och strö aska på huvudet. En yttre handling som visar inre sorg och genuin bön, se 1 Mos 37:34; Neh 9:1; Est 4:1, 3; Jes 58:5; Jer 49:3; Hes 7:18; Joel 1:8; Matt 11:21.] 4 Jag bad till Herren (Jahveh), min Gud (Elohim), och bekände [prisade Guds storhet och erkände min personliga synd och mitt folks synd]:
"Jag ber dig, Herre (Adonai), min Gud (El), den store och skrämmande (som inger vördnad och respekt), du som håller fast vid förbundet och nåden (den omsorgsfulla kärleken) mot dem som älskar dig och håller ditt bud. [5 Mos 7:9] 5 Vi har
syndat (ordagrant ’missat målet’) [Israel hade misslyckats att vara ett heligt folk],
gjort fel (ordagrant ’böjt, svängt’, vikit av från den rätta vägen, handlat förvrängt, förvridet),
varit gudlösa och
vikit av från dina bud och befallningar.
20 Medan jag fortfarande talade, bad och bekände min synd och mitt folk Israels synd inför Herren, min Gud, och bar fram min bön inför Guds heliga berg