David i Gat
10 Och David steg upp och flydde den dagen av fruktan för Saul och kom till Achish, kungen i Gat. [Han flyr till sin ärkefiende Achish, och med sig har han svärdet som tillhörde Achishs döda hjälte Goliat.] 11 Och Achishs tjänare sa till honom: "Är inte detta David, landets kung? Sjunger de inte om honom när de dansar och säger:
Saul har slagit sina 1 000,
och (men) David sina 10 000?" [1 Sam 18:7]
12 Och David tog dessa ord på allvar (lade dessa ord i sitt hjärta) och blev mycket rädd för Achish, Gats kung. 13 Så han förändrade sitt uppträdande framför dem och spelade att han var en galning i deras händer, och skrapade på deras dörrar i porten och lät sin saliv rinna ner i sitt skägg. [Att få saliv i ansiktet och skägget var något skamligt och förnedrande, se 5 Mos 25:9; Job 17:6; 30:10.]
14 Då sa Achish till sina tjänare: "När ni ser en man som är en dåre, varför tar ni honom till mig? 15 [Han fortsätter sarkastiskt:] Saknar jag dårar eftersom ni har fört denne galning inför mig för att visa upp sin dårskap? Ska en sådan komma in i mitt hus?"
[Väl fri begrundar David dessa händelser och förstår att han handlat utifrån människofruktan, snarare än gudsfruktan, se Ps 56:4-5. Han ödmjukar sig under Gud och skriver Psalm 56. Kanske i samband med detta, eller senare, skrivs Psalm 34. Här prisar David Gud för hur han har befriat honom, trots hans fruktan och synd, och vill visa på hur en rätt och sund gudsfruktan gör att vi inte behöver vara rädda för något. Se Ps 34 och Ps 56.]