[Vers 1-17 är den centrala delen i hela Amos bok.]

1 Hör (hörsamma, lyd) detta ord som jag lyfter upp som en klagosång över dig, Israels hus:

2 "Israels jungfru har fallit,

hon ska inte resa sig igen,

hon har kastats ner på marken

och det finns ingen som reser upp henne."

3 Därför säger Herren Gud (Adonai Jahveh) så:

"Staden som gick ut med tusen

ska ha hundra kvar,

och staden som gick ut med hundra

ska ha tio kvar av Israels hus."

4 För så säger Herren (Jahveh) till Israels hus:

"Sök mig och ni ska leva.

5 Men sök inte Betel,

gå inte in i Gilgal

och gå inte igenom Beer-Sheva,

för Gilgal ska verkligen gå i fångenskap

och Betel ska bli till intet."

6 Sök (träd fram inför; fråga efter) Herren (Jahveh) så får ni leva,

annars ska han gå fram över (rusa fram, drabba) Josefs hus likt en eld som förtär (slukar),

och där ingen finns som kan släcka [elden] i Betel.

7 Ni som vänder rätten till malört

och kastar rättfärdigheten på marken.

8 Han som har gjort Plejaderna och Orion

och för fram dödens skugga på morgonen

och gör dagen mörk som natten,

som kallar på havets vatten

och utgjuter det över jordens ansikte,

Herren (Jahveh) är hans namn,

9 som får förödelse att blixtra över de starka

så att förödelse kommer över fästningen.

10 De hatar honom som tillrättavisar i porten

och de avskyr honom som talar rent (rätt och sant; här används ordet för rituell renhet).

11 Därför, eftersom ni trampar på den fattige

och tar ifrån honom vetet (med utpressning).

Ni har byggt hus av huggen sten

men ni ska inte bo i dem,

ni har planterat vackra vingårdar

men ni ska inte dricka dess vin.

12 För jag vet (känner väl till, är intimt förtrogen med) dina överträdelser

och hur mäktig (duktig, stark) du är i att synda,

ni som plågar den rättfärdige, tar lösen

och knuffar undan den behövande i porten.

13 Därför är den eftertänksamme tyst i en sådan tid,

för det är en ond tid.

14 Sök gott och inte ont

så att ni får leva,

och så att Herren (Jahveh), Härskarornas Gud (Elohim Sebaot), ska vara med er,

som ni säger.

15 Hata det onda och älska det goda

och stadfäst rätten i portarna,

kanske ska då Herren (Jahveh), Härskarornas Gud (Elohim Sebaot), vara nådig (visa oförtjänt kärlek)

mot Josefs kvarleva.

16 Därför säger Herren (Jahveh), Härskarornas Gud (Elohim Sebaot):

"Klagosång ska vara på alla öppna platser (torg)

och man ska säga på alla gator: ’Ack (ve), ack (ve)’

och man ska kalla på husbonden för att sörja

tillsammans med dem som kan klagosångerna (sådana som är skickliga på att klaga, professionella gråterskor).

17 Och i alla vingårdar ska det vara klagan,

för jag ska gå igenom deras mitt", säger Herren (Jahveh).

18 Ve dem som önskar

Herrens (Jahvehs) dag!

Varför vill du ha Herrens (Jahvehs) dag?

Den är mörker, inte ljus.

19 Som om en man flyr för ett lejon

och en björn möter honom,

och går in i huset och lutar sin hand mot väggen

och en orm biter honom.

20 Ska inte Herrens (Jahvehs) dag vara mörker och inte ljus?

Ja, till och med mycket mörk och utan en strimma av ljus? [Kan också översättas: dyster och utan klarhet]

21 "Jag hatar, jag avskyr era högtider. [De två verben förstärker varandra och beskriver Guds avsky för skenheliga religiösa yttringar. Det som i 3 Mos 23:2 kallades ’mina högtider’ har nu blivit ’era högtider’.]

Jag har inget behag (det är inget välluktande rökoffer) i era religiösa sammankomster.

22 Om ni än offrar åt mig både brännoffer [3 Mos 1] och matoffer [3 Mos 2], finner jag ingen glädje i dem.

Jag vill inte se era shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se 3 Mos 7:11-21] av gödda kalvar.

23 Ta bort dina skränande sånger från mig [de är en plåga och en börda].

Jag vill inte höra på musiken från dina stränginstrument.

24 [Nu kommer en vers som bryter mönstret och står ut:]

Men låt det välla upp (bölja, rusa fram) som [källsprångets] vatten:

rätt (domslut)

och rättfärdighet –

som en ständig (alltid rinnande) ström (bäckravin, wadi) [ett evigt flöde som aldrig sinar].

[Versen har flera kiastiska element som lyfter fram ’rätt och rättfärdighet’ centralt. Rätten liknas vid det pålitliga källflödet som väller fram ur en klippa, och rättfärdigheten som det kraftigt forsande vattnet i en dal/ravin som inte sinar under den varma sommarperioden, utan ständigt flödar med friskt vatten. Den hebreiska konstruktionen, både i inledningen och i versens slut, indikerar ett ständigt, evigt flöde.]

25 Bar ni fram slaktoffer och matoffer åt mig

de fyrtio åren i öknen, ni Israels hus?

26 Så ska ni lyfta upp (bära med er) Sikkot (tältet – hebr. sikot) [troligtvis den mesopotamiska åsk- och krigsguden Adar], er kung, och Kijon [den mesopotamiska stjärnguden Saturnus], er avbild [avgud],

din guds stjärna som du har gjort åt dig själv.

27 Därför ska jag låta dig gå i fångenskap bortom Damaskus",

säger han vars namn är Herren (Jahveh), Härskarornas Gud (Elohim Sebaot).

[Vers 25-26 citeras delvis i Apg 7:43.]