Församlingen ber för Petrus
5 Petrus hölls fängslad, men församlingen bad enträget (uthålligt; sträckte sig till det yttersta – gr. ektenos) till Gud för honom.
[Här använder Lukas en medicinsk term för en arm som sträcks till det yttersta. Det är troligt att bönen blev mer och mer intensiv för att kulminera med bön hela natten den sista högtidsdagen. Ordet används bara om bön en gång tidigare och det är när Jesus ber i Getsemane, se Luk 22:43-44. Vid båda dessa tillfällen sätter bönen änglar i rörelse. Ordet används totalt tre gånger i NT. Petrus som fick erfara hur de troende sträckte sig till det yttersta i bön för honom, väljer att använda samma uttryck för hur vi ska sträcka oss till det yttersta för att älska varandra, se 1 Pet 1:22. Adjektivet ektenes används en gång i NT, se 1 Pet 4:8.]
6 Natten innan Herodes skulle ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor [en till varje soldat], och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset.
7 Plötsligt stod där en Herrens ängel och ett ljussken strålade i fängelsecellen. Han stötte till Petrus i sidan och väckte honom och sa: "Ställ dig upp på en gång!" Kedjorna föll av från Petrus händer (handleder). 8 Ängeln sa till honom: "Spänn fast bältet och ta på dig dina sandaler." Petrus gjorde det, sedan sa ängeln till honom: "Ta på dig din mantel (dina ytterkläder) och följ mig." 9 Petrus gick ut och följde honom; han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt utan trodde han såg en syn (sov och drömde).
10 När de hade passerat den första och den andra vakten kom de till järnporten som ledde ut till staden [Jerusalem]. Porten öppnades för dem av sig själv, och de gick ut, och gick längs en smal gata och plötsligt försvann ängeln från honom. 11 När Petrus väl hade blivit sig själv igen [vaknat upp] sa han: "Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig (trodde skulle ske)."
12 När han hade funderat på vad han skulle göra [insåg att han verkligen var frigiven, stod där själv på gatan och måste gå någonstans], gick han till Marias hus, hon var mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många samlade och bad.
[Maria var Barnabas släkting, se Kol 4:10. Hennes son Markus följde med Barnabas och Paulus på den första missionsresan, se Apg 12:25; 13:5, 13. Enligt tidig tradition är Markus också författaren till Markusevangeliet.]