INTRODUKTION (1:1-1:18)
Jesus är hos Gud
1 I begynnelsen (före all tid) var Ordet [gr. Logos, dvs. Jesus, se vers 14],
och Ordet var hos (umgicks med; hade en nära relation till) Gud,
och Ordet var Gud.
2 Han (Detta, Denne) var i begynnelsen hos (med) Gud.
[Gud (gr. Theos) nämns här tre gånger – först och sist med bestämd artikel, men i "Ordet var Gud" i obestämd form, dvs. utan artikel. Innebörden blir då att Ordet äger Guds egenskaper (Kol 1:15). Samtidigt gestaltar Ordet, dvs. Jesus, fullt ut Gud (Fil 2:6; Heb 1:3; Joh 10:30; Kol 2:9; Joh 20:28). Eftersom ingen människa kan förstå Gud i hans fullhet, begränsar han sig och möter människan i Ordet för Mose på berget Sinai och senare i Ordet förkroppsligat i Sonen. Vers 1-2 ramas in av ett inclusio med ordet begynnelsen. Den grekiska ordföljden i vers 1b formar en kiasm med Gud centralt: "och Ordet var hos Gud – och Gud var Ordet".]
3 Allting blev till [fick sin existens, skapades]
genom honom,
och utan honom [av sig själv]
blev ingenting (inte ens något) till av det som har blivit till.
4 I honom var liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]
och Livet [Jesus] var människornas ljus.
5 Och ljuset lyser [nu och alltid] i mörkret,
och mörkret övervann det inte [kunde inte släcka, kontrollera eller ens förstå ljuset].
[Efter att i vers 1-4 ha använt dåtid (var, blev, osv.) skiftar nu Johannes till att i presens beskriva att ljuset alltid lyser. Han betonar därmed att det är en tidlös sanning att Guds ljus aldrig slutar att skina, se Joh 8:12; 9:5; 12:46. Det grekiska ordet för att övervinna, katalambano, är sammansatt av kata (ner från det högre till det lägre) och lambano (att ta emot). Betydelsen blir att fastän mörkret försökte ta ner ljuset och göra det till sitt eget, kunde det inte greppa eller ens förstå det. Eftersom verbet står i aktiv indikativ aoristform så beskrivs en konstaterad aktiv handling som inte kunde genomföras. Den grammatiska konstruktionen försäkrar att mörkret aldrig någonsin kommer att övervinna ljuset! I vers 12 återkommer lambano i samma verbform som här.]
Johannes Döparens vittnesbörd
6 Det kom en man,
sänd från Gud (som en representant, ambassadör),
hans namn var Johannes.
7 Han kom som ett vittne,
för att vittna (öppet lägga fram fakta, berätta) om Ljuset [Jesus],
för att alla skulle tro genom honom.
8 Själv var han inte Ljuset,
men han kom för att vittna om Ljuset.
Jesus kom till världen
9 Det sanna Ljuset,
som [med ett stadigt, fast sken] lyser in i varje människa (upplyser andligt, ger klarhet),
kom till världen.
10 Han var i världen,
och världen var skapad genom honom,
men världen kände inte igen (hade ingen personlig upplevelse av, ville inte veta av) honom.
11 Han kom till det (och de) som tillhörde honom [hans domän, skapelse, värld],
men de som var hans egna tog inte emot (välkomnade inte) honom.
Genom tro blir man Guds barn
[Vers 12-13 är kiasmens centrum och kärnan i Johannes budskap:]
12 Men åt alla som (ordagrant: "men så många som") tog emot honom
gav han makt (rätt) att bli Guds barn,
åt dem som [kontinuerligt] tror (förtröstar; förlitar sig) på hans namn [auktoriteten i Jesu namn].
13 De som blev födda,
inte av blod [plural; utifrån blodsband – tron ärvs inte från föräldrar, se Matt 3:9],
inte heller av köttets vilja [utifrån fysisk åtrå; goda gärningar etc.],
inte heller av någon (ordagrant: utifrån en) människas vilja [ingen annan människa kan frälsa någon],
utan av Gud.
Jesus kom till världen
14 Och Ordet (gr. Logos) blev kött [människa; fick en jordisk kropp]
och bodde (tältade, "tabernaklade") bland oss
och vi såg (skådade; studerade uppmärksamt) hans härlighet (ära, majestät) – en härlighet som hos en enfödd (unik; en enda född son) [nära] intill sin far [dvs. som den enfödde Sonen har av/från Fadern], full av nåd (favör) och sanning.
[Begreppet "nåd och sanning" hör alltid ihop och finns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först. Gr. patros står här i obestämd form och översätts far, men utifrån vers 18 (där den bestämda formen används) är det tydligt att det är Fadern, Gud själv, som det syftar på.]
Johannes Döparens vittnesbörd
15 Johannes [Döparen] vittnar (lägger öppet fram fakta, berättar) om honom,
och ropar med hög röst och säger:
"Det var om honom jag sa: Han som kommer efter mig är över mig (har högre rang),
eftersom han existerade före mig."
Jesus är hos Gud
16 Genom hans fullhet (överflöd) [Joh 1:14; Kol 1:19; 2:9] har vi alla fått
nåd och åter nåd (gåva på gåva, välsignelse efter välsignelse),
17 för undervisningen (Torah – gr. nomos) gavs genom Mose [2 Mos 19-40],
nåden och sanningen kom genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [Guds utvalde, se Luk 23:35].
[Det finns ingen motsättning mellan Mose och Jesus eller mellan undervisningen i GT och "nåden och sanningen". Gud förmedlar sin nåd genom dem båda. De är båda gåvor och blir "gåva på gåva". Det finns en fin koppling till 2 Mos 34:6-7 där frasen "rik på nåd och sanning" används. Vid detta tillfälle visade Gud på ett konkret sätt sin nåd mot Mose och israeliterna genom att förnya sitt förbund med en ny uppsättning stentavlor – redan när Moseböckerna gavs var det i nåd! Johannes visar nu hur Jesus fullbordar löftet som gavs där om "nåd mot tusenden". Jesus fullkomnar Skriften, se Matt 5:17-18. Den som älskar Jesus följer också budorden, se Joh 14:15.]
18 Ingen har någonsin sett Gud,
men den Enfödde, som själv är Gud, och (ordagrant: Enfödd Gud, den som är) i Faderns famn ["riktad in mot" Faderns bröst], han förklarade honom [lade fram honom helt och hållet].
[Ordföljden i grekiskan inleds med Gud för att skapa eftertryck, ordagrant "Gud har ingen någonsin sett", se 2 Mos 33:20; 1 Joh 4:12; Joh 4:24. Uppenbarelser i GT var aldrig fullständiga, se 2 Mos 33:23. Jesus har synliggjort Fadern. Han har undervisat och öppnat vår förståelse för Gud, se Kol 1:15.]
Den första veckan (1:19-2:11)
Dag 1 – Johannes Döparen
(Matt 3:1-12; Mark 1:2-8; Luk 3:1-20)
[Johannesevangeliet inleds ordagrant i grekiskan med orden "I begynnelsen". Senare i kapitlet används frasen "nästa dag" tre gånger för att kulminera med "tredje dagen", se Joh 1:29, 35, 43; 2:1. Johannes verkar göra en medveten anspelning till skapelseberättelsen i Första Moseboken och använder den som en mall, se 1 Mos 1. Här i vers 19 börjar i så fall första dagen, vilket är logiskt eftersom vers 29 uttryckligen säger att där börjar "nästa dag".
Rubrikerna i detta stycke följer dagarna som formar en "första vecka". Den kulminerar med bröllopet i Kana, som i så fall skulle kunna motsvara Adams och Evas bröllop! Enligt rabbinsk tradition markerar Adams sömn, när Gud skapar Eva, att en natt passerar, se 1 Mos 1:19-24. Rabbinerna resonerar vidare att det då följaktligen är först på sjunde dagen han möter sin brud, och hon blir hans fru! I 1 Mos 2:24 finns en tydlig referens till äktenskap och bröllop.]