4 säger de till honom: "Lärare, denna kvinna blev gripen just då hon begick äktenskapsbrott. 5 I lagen [5 Mos 22:22] befaller Mose att en sådan kvinna ska stenas. [Där står även att mannen ska straffas, vilket de skriftlärda verkar ha glömt.] Vad säger du?" 6 Detta sa de för att pröva (snärja) honom för att kunna få något att anklaga honom för. Men Jesus som böjt sig ner, började skriva (rita) på marken med sitt finger.

[Golvet i kvinnornas förgård var stenbelagt. Kanske skrev Jesus verkliga bokstäver i dammet på golvet, eller bara ritade i luften och anspelade på Jer 17:13 där "De som avfaller från mig liknar en skrift i sanden." Detta i kontrast till att få ett namn inristat för evigt i klippan, se Job 19:24. Kanske skrev han på två golvstenar, och fick de närvarande att tänka på hur Gud skrev lagen på två stentavlor, se 2 Mos 31:18.]

7 Men när de envisades med sin fråga och han nu ställt sig upp (rätat på sig) sa han till dem: "Låt den av er som är syndfri (utan skuld) kasta första stenen på henne." 8 Sedan böjde han sig ner igen och fortsatte att skriva på marken.

[Jesus hade nyligen undervisat om hur Mose gett dem budorden, men de höll dem inte, se Joh 7:19. Att Jesus nu på nytt skriver på stenplattorna kan vara för att få de som anklagade kvinnan att tänka tillbaka på hur Gud visade israeliterna nåd och skrev en ny uppsättning stentavlor, se 2 Mos 34:1.]

9 När de hörde detta lämnade de platsen en efter en [vissa manuskript har här tillägget: överbevisade av samvetet], de äldste (äldsta) först [vissa handskrifter lägger till: först de äldste – ända till den siste] och Jesus blev lämnad ensam kvar med kvinnan som [fortfarande] stod kvar framför [honom]. 10 När Jesus ställt sig upp sa han till henne: "Kvinna, var är de [de som är dina anklagare]? Har ingen dömt dig?"

11 Hon svarade: "Nej, Herre."

Jesus sa till henne: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer." [Vissa handskrifter lägger till: från och med nu.]