1 Och han [Jesus] berättade sedan en liknelse för att visa dem [lärjungarna] att det är nödvändigt att alltid be (tillbe, umgås med Gud) och inte tappa modet (inte ge upp; ordagrant: "inte ge efter för ondska" – gr. me egkakeo).

[Denna liknelse hör ihop med frågan om tiden innan Jesus kommer tillbaka i föregående stycke (Luk 17:22-37) och i avslutningen här då "han kommer tillbaka", se vers 8. En del av innehållet i bönerna är säkerligen "Låt ditt rike komma", se Luk 11:2. Bönen och det personliga umgänget med Gud är en nödvändighet för att inte ge upp, se också Luk 21:36; 2 Kor 4:1; 1 Tim 2:1.]

2 Han sa: "I en stad fanns en domare. Han fruktade inte Gud och hade ingen respekt för människor. [Han gjorde som han själv ville.] 3 I samma stad fanns en änka som gång på gång kom till honom och sa: ’Hjälp mig att få rätt mot min motpart.’ 4 Han vägrade under en lång tid, men till sist sa han till sig själv: ’Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för människor 5 ska jag döma rättvist (ge henne rätt). Om jag inte gör det kommer hon alltid att besvära mig, och till sist ge sig på mig.’ " [Ordagrant "slå mig och ge mig en blåtira."]

6 Herren sa: "Ni hör vad den orättfärdige domaren säger. 7 Skulle då inte Gud [som är rättfärdig] ge rättvisa åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt? Skulle han dröja länge innan han hjälpte dem? 8 Jag säger er: Han ska snabbt (hastigt, plötsligt) ge dem rätt (hjälpa dem). Men frågan är, kommer Människosonen att finna tro [en sådan uthållig tro som änkan hade] här på jorden när han kommer?"

[Denna liknelse är inte en jämförelse där Gud är som denne orättfärdige domare som kvinnan måste tjata på och hota, utan en kontrast. Om en orättfärdig domare till sist ger med sig, hur mycket mer ska då inte en rättfärdig och kärleksfull Gud bönhöra sina barn när de ber!]