1 Jesus kallade samman de tolv [apostlarna] och gav dem makt (auktoritet) över alla onda andar och kraft att bota sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar). 2 Han sände ut dem (gr. apostello) för att förkunna Guds rike och hela de sjuka. [Jesu tjänst innehöll både ord och handling, se Luk 4:16-44. Jesus hade tidigare kallat de tolv lärjungarna till att bli apostlar, se Luk 6:13. Ordet apostel betyder sändebud, och verbformen av samma grekiska ord används här för "sände ut". De är fortfarande lärjungar som följer och lär av Jesus, se t.ex. Luk 9:14. Nu sänds de ut två och två för att göra samma sak som de sett Jesus göra, se Mark 6:7.]

3 Han sa till dem: "Ta inte med er något på vägen, varken stav eller lädersäck [med proviant och packning], bröd eller pengar eller två livklädnader (tunikor, långt skjortliknande underklädesplagg). 4 När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni lämnar platsen [till skillnad från andra kringvandrande som gick runt och tiggde från varje hus]. 5 Om man inte tar emot er, lämna den staden och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem."

[Enligt judisk sed skakade man dammet av sina fötter efter att ha gått igenom ett hedniskt område för att visa att man inte ville ha något med dem att göra. Här blir symboliken att den judiska stad som inte ville veta av lärjungarna inte är bättre än en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]

6 De gick ut och vandrade från by till by, och överallt förkunnade de evangeliet och helade de sjuka.

[Ryktet om Jesu verksamhet, och nu också om de tolv apostlarna som predikade och gjorde under i Jesu namn, hade nått Herodes Antipas, son till Herodes den store. Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen och han bodde i Tiberias som han låtit bygga 20 e.Kr. Herodes Antipas var landsfurste eller "tetrark" som ursprungligen betecknade en furste över fjärdedelen av ett rike.]

7 När landsfursten Herodes [Antipas] fick höra om Jesus visste han inte vad han skulle tro. Några sa att Johannes [Döparen] hade uppstått från de döda, 8 andra att Elia hade visat sig och andra att någon av de gamla profeterna hade uppstått. 9 Herodes själv sa: "Johannes halshögg jag. Vem är då han som jag hör sådant om?" Och han försökte få träffa Jesus.

10 Apostlarna (de utsända) kom tillbaka och berättade för Jesus om allt de hade gjort. Då tog han med dem och drog sig undan till en stad som hette Betsaida.

[De ror längs med kusten till området i närheten av staden Betsaida, som i normala fall skulle varit relativt öde, se Mark 6:32. Betsaida betyder ordagrant "fiskhuset". Det kan ha funnits flera fiskebyar och städer med samma namn kring sjön. Den traditionella platsen är Betsaida et-tell 2 km norr om kustlinjen vid Jordanflodens utlopp. Ett annat förslag är Betsaida el-Araj i samma område, fast närmare Galileiska sjön. Under utgrävningar 2017 hittades romerska badhus där, vilket bekräftar att det var en romersk stad på Jesu tid. Detta fynd ökar sannolikheten för att el-Araj är Betsaida. Ett annat mindre troligt alternativ är den nuvarande byn Tagba, strax söder om Kapernaum.]

11 När folket fick reda på det följde de honom [landvägen, se Mark 6:33]. Han välkomnade dem och talade om Guds rike, och han helade alla som hade behov.

12 När dagen började gå mot sitt slut vände sig de tolv till honom och sa: "Låt folket ge sig av, så att de kan gå till byarna och gårdarna här omkring och skaffa sig tak över huvudet och få något att äta. Vi är ju på en obebodd plats här."

13 Men han sa till dem: "Ge dem ni att äta."

De svarade: "Vi har inte mer än fem bröd och två fiskar – om vi nu inte ska gå och köpa mat åt allt det här folket?" 14 Det var omkring 5 000 män [förutom kvinnor och barn, se Matt 14:21].

Då sa han till sina lärjungar: "Låt dem sitta ner i matlag i grupper på omkring femtio i varje." 15 De gjorde så och lät alla slå sig ner. 16 Sedan tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och välsignade dem. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: "Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden."] Han bröt bröden och gav (oupphörligen, verbformen beskriver ett kontinuerligt givande) åt lärjungarna, för att de skulle dela ut åt folket. 17 Alla åt och blev mätta, sedan samlade man upp det som blev över – tolv korgar fulla med bröd. [Detta var en mindre korg som bands fast vid midjan för packning och proviant under en resa. Det var antagligen lärjungarnas korgar som användes under matutdelningen. De fick också med mat för resan framöver!]

18 En gång när han hade dragit sig undan för att be, och lärjungarna var med honom, frågade han dem: "Vem säger folket att jag är?"

19 De svarade: "Johannes Döparen. Andra säger [den stora profeten] Elia [som förväntades komma tillbaka i den sista tiden, se Mal 4:5], och andra att någon av de gamla profeterna har uppstått."

20 Då frågade han dem: "Men vem säger ni att jag är?"

Petrus svarade: "Du är den Smorde (Messias, Kristus)." 21 Men Jesus förbjöd dem att säga detta till någon. [Både lärjungarnas och det judiska folkets förhoppningar på Messias var befrielse från romarna, men det var inte därför som Jesus kommit denna gång.]

22 Han sa: "Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda [dessa grupper ingick i Sanhedrin – judarnas högsta domstol]. Han måste bli dödad men bli uppväckt på tredje dagen."

23 Sedan sa Jesus till alla [lärjungarna och folkskaran, se Mark 8:34]:

"Om någon vill följa (gå bakom) mig

ska han förneka (tillbakavisa; säga nej till; avstå från) sig själv [sin egen agenda]

och dagligen ta upp sitt kors

och följa mig (vara/gå med mig på vägen) [bli min lärjunge].

[Sist i versen har grekiskan ett annat ord för att följa (nämligen akoloutheo) vars innebörd är att gå samma väg som eller att vandra tillsammans på vägen med. Bokstaven a kommer från grekiskans Alpha (den första) och står som prefix i betydelsen ’utan’ (ofta i samband med försakelse och umbäranden), men även som en förkortning av hama (ett adverb som betecknar nära anknytning men också förekommer i betydelsen förening och utgörandet av en enhet). Jesu lärjunge måste lämna sitt eget, vandra i Mästarens fotspår och följa hans exempel i allt – ja, även vara beredd att lida och dö för hans skull.]

24 För den som vill rädda (skulle vilja bevara) sitt liv,

ska mista (förlora; totalt förstöra/ruinera) det,

men den som mister (nu ändå skulle mista) sitt liv för min skull,

han ska rädda (han är den som kommer att bevara) det.

[Gr. psuche, som inkluderar både liv och själ, används i båda betydelserna här i vers 24, se även Joh 12:25. Att förneka sig själv (vers 23) handlar inte om att brista i självaktning eller självkänsla – Jesu efterföljare har ju skäl till en bättre självbild än någon annan. Guds faderskärlek är enorm och bygger inte på gärningar utan på barnaskap, se Gal 3:26. Jesus hade tidigare predikat om den himmelska lönen och vad det innebär att vinna livet, se Luk 6:20-26. Frågeställningen i nästa vers klargör att självförnekelsen handlar om att sätta Gud och hans rike främst.]

25 För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen

men mister (totalt förstör; ruinerar) sig själv eller [själv] går förlorad?

26 Den som skäms för mig och mina ord, honom ska också Människosonen skämmas för när han kommer i sin och Faderns och de heliga änglarnas härlighet [för att upprätta tusenårsriket, se Upp 19:14].

27 Jag säger er sanningen: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de fått se Guds rike."

[Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se Luk 9:28-36. Det kan knappast vara en förutsägelse om Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se Matt 24:36. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar när han skulle upprätta riket, men Jesus bad dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se Apg 1:6-8.]

28 Omkring åtta dagar efter att Jesus sagt detta [att han skulle komma i härlighet och att några av dem skulle få se Guds rike med sina ögon, se vers 27] tog han med sig Petrus, Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be.

[Bibeln anger inte på vilket berg detta sker. De har nyligen varit i Caesarea Filippi i norr, Mark 8:27, och efteråt nämns det att de är i Galileen, Mark 9:30. De två vanligaste alternativen som bibelforskare föreslår är det höga berget Hermon i norr, inte långt från Caesarea Filippi, eller berget Tabor i södra Galileen som man kan nå på fyra dagar från Caesarea Filippi.]

29 Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev skinande vita (som blixtars sken). 30 Plötsligt var där två män som samtalade med honom. Det var Mose och Elia 31 som visade sig i härlighet. De talade om hans bortgång [gr. exodus, dvs. hans uttåg från den här världen] som han skulle fullborda i Jerusalem. [Ordet exodus anspelar även på israeliternas uttåg/exodus ur Egypten som Andra Mosebok handlar om.] 32 [Det är antagligen natt nu eftersom de var där till nästa dag, se vers 37.] Petrus och de andra sov tungt (var nedtyngda av sömn), men när de vaknade upp (skakat av sig tröttheten) såg de Jesu härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. 33 När männen var på väg att skiljas från honom sa Petrus till Jesus: "Mästare, det är ljuvligt för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." Han visste inte vad han sa.

[Även om denna händelse förmodligen äger rum på våren gör Petrus kopplingar till lövhyddohögtiden, sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40-42.]

34 Medan han talade, kom ett moln och började överskugga (sänkte sig ner över) dem [Jesus, Mose och Elia], och lärjungarna blev förskräckta när de gick in i molnet. [Molnet är en symbol på Guds närvaro, se 2 Mos 16:10; 24:15-18; 1 Kung 8:10; Luk 1:35. En molnstod ledde israeliterna genom öknen, se 2 Mos 13:21.] 35 Ur molnet kom en röst som sa: "Detta är min Son – min Utvalde (som jag har utvalt). Lyssna till honom." [Mark 9:7; Luk 3:22; 1 Pet 2:4]

36 Medan rösten tonade bort, stod Jesus där ensam. Lärjungarna höll tyst och berättade inte för någon just då vad de hade sett.

[Petrus skriver drygt 35 år senare om denna upplevelse på berget, se 2 Pet 1:16-18.]

37 Nästa dag, när de kom ner från berget, möttes han av en stor skara människor. 38 Då ropade en man ur folkhopen: "Lärare, jag bönfaller dig, kom och se min son. Han är mitt enda barn! [Ordet för se är en medicinsk term för att undersöka, ordet för bönfaller är deomai som är ett starkt ord som uttrycker en bön för ett stort behov.] 39 En ande tar tag i honom så att han plötsligt skriker, den sliter i honom så att han tuggar fradga. Det är knappt att den släpper honom och slutar plåga honom. 40 Jag bad dina lärjungar att de skulle driva ut den, men de kunde inte."

41 Jesus svarade: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro) som är helt fördärvat! [Det är inte otroligt att associationerna går till israeliterna som vandrade i öknen och tappade tron och i stället tillbad guldkalven då Mose gick upp på berget Sinai.] Hur länge ska jag vara kvar hos er? Hur ska jag stå ut med er?" 42 Medan pojken [tillsammans med sin far] var på väg fram [till Jesus] kastade demonen omkull honom och ryckte och slet i honom. Men Jesus talade strängt till den orena anden och helade pojken och gav honom tillbaka till hans far. 43 Alla häpnade (överväldigades) över Guds storslagna makt (storhet, majestät). [Folket förstod att det Jesus gjort var av Gud. Ordet "makt" beskriver Guds majestät. Förutom Lukas är det bara Petrus som använder ordet, se 2 Pet 1:16.]

Medan alla [hela folkskaran] förvånades (började spekulera i orsaken till Jesu gärningar) sa han till sina lärjungar [när de vandrade genom Galileen, se Mark 9:30]: 44 "Hör nu vad jag säger (ordagrant ’lägg dessa ord i era öron’, glöm inte dessa ord, lyssna noga nu): Människosonen kommer att utlämnas i människors händer."

45 Men de förstod inte detta uttalande (ord – gr. rhema) [om hans lidande och död]. Det var fördolt för dem så att de inte kunde förstå det, och de vågade inte fråga honom om detta uttalande.

46 Men en diskussion uppstod bland lärjungarna, den rörde frågan om vem av dem som var störst (hade mest värde, inflytande och auktoritet). 47 Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan. Han tog ett barn och ställde det bredvid sig 48 och sa till dem: "Den som välkomnar det här barnet i mitt namn välkomnar mig. Den som välkomnar mig välkomnar honom som har sänt mig. För den som är minst bland er alla, han är [den som verkligen är] stor."

[Det grekiska ordet paidion beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig troligtvis i Petrus hus i Kapernaum, se Mark 9:33, så det är inte otroligt att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet.]

[Johannes, den yngste lärjungen, kommer ihåg ett tillfälle då de försökt stoppa en man som inte gjorde saker på exakt samma sätt som de. Hade de varit för kritiska när de fördömt honom?]

49 Johannes sa till honom: "Mästare, vi såg en man som inte följer oss driva ut demoner i ditt namn, och vi förbjöd (hindrade) honom gång på gång eftersom han inte var med oss (en av dina lärjungar)."

50 Men Jesus sa: "Sluta att hindra honom. Den som inte är mot er är för er."

51 När tiden började närma sig (dagarna höll på att fullbordas) för Jesus att lyftas upp, vände han sitt ansikte mot Jerusalem fast besluten att gå dit upp.

[Jesus börjar nu röra sig mot Jerusalem. Det är fortfarande tre månader kvar tills han rider in i Jerusalem, men från och med nu är siktet inställt på slutfasen i hans tjänst här på jorden. Ordet "lyftas upp" kan både syfta på att "gå upp" till Jerusalem och att "fara upp till himlen". I Apg 1:2, 11, 22 använder Lukas ett snarlikt ord för Jesu himmelsfärd och det är troligt att det syftar på det här också. Trots att Jesus har lidandet och korset framför sig, fokuserar han inte på det, utan på slutmålet då han åter ska få vara med sin Fader i himlen!]

52 Han sände ut budbärare framför sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst [ordna med mat och övernattning]. 53 Men där välkomnade man inte honom eftersom man förstod att han var på väg mot Jerusalem.

[Konflikten mellan samarierna och judarna gällde om det var på det samariska berget Gerizim eller i Jerusalem man skulle tillbe. Att passera igenom Samarien för att tillbe i Jerusalem var inte populärt bland lokalbefolkningen. Detta var anledningen till att många judar tog omvägen via Jordandalen till Jerusalem.]

54 När hans lärjungar Jakob och Johannes [brödraparet som Jesus kallade "åskans söner", se Mark 3:17] fick reda på detta sa de: "Herre, vill du att vi kallar ner eld från himlen som förgör dem [precis som Elia gjorde]?" [2 Kung 1:10-12] 55 Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem, 56 och de gick till en annan by [som välkomnade dem].

[Anledningen till att man vill kalla ner eld kan vara att i samma område i Samarien hade Elia blivit beskyddad från två angrepp genom att just kalla ner eld från himlen. Tredje gången man kommer emot honom ödmjukar däremot officeren sig och femtio män skonas, se 2 Kung 1:1-18. Jesus hade inte kommit för att döma världen utan för att ge människor en chans att omvända sig, se 2 Pet 3:9. Om bara några år kommer samme Johannes, som här ville förgöra staden, att predika evangeliet tillsammans med Filippus och Petrus, och skaror blir frälsta, se Apg 8:4-25.]

57 [Jesus håller på att välja ut sjuttio lärjungar som ska förbereda vägen för honom och bota sjuka och berätta att Guds rike är nära, se Luk 10:1-20. Jesus är tre månader från sin död och det här missionsuppdraget kommer att kräva fullständig överlåtenhet. Nedan följer tre exempel på kandidater, där den förste och den siste anmäler sig frivilligt, och Jesus måste pröva äktheten i deras överlåtenhet. På samma sätt som Elisha var tvungen att verkligen sätta Guds rike främst för att vara med Elia och ta del av den dubbla välsignelsen, kräver Jesus att hans blivande lärjungar sätter lärjungaskapet främst.]

Medan de gick längs med vägen [mot Jerusalem], sa en man till honom: "Herre, jag vill följa dig vart du än går."

58 Jesus svarade: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud."

[Till en början verkar inte svaret ha någon koppling till det mannen säger; han ville ju följa Jesus! Men Gud ser inte bara till det yttre utan till hjärtat, se 1 Sam 16:7. Det verkar som om mannen inte riktigt visste att lärjungaskapet skulle innebära att ge upp bekvämlighet och materiell trygghet.]

59 Till en annan sa Jesus: "Följ mig!" Men mannen svarade: "Herre, låt mig först gå och begrava min far."

60 Då sa Jesus: "Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike."

[Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Inte förrän ett år senare ansvarade äldste sonen för att flytta benen till en s.k. benkista. Det är ytterst osannolikt att Jesus skulle träffat på den här äldste sonen de få timmarna innan hans far var begravd, i stället är det någon gång efter den första begravningen. Vad mannen egentligen säger är att han ber om uppskov på kanske upp till elva månader innan han tänker följa Jesus. Då är det försent, Jesus är redan uppstånden och det här missionsuppdraget avslutat.]

61 En annan man sa: "Herre, jag vill följa dig, men låt mig först ta farväl av dem där hemma."

62 Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike."

[Här finns ännu en likhet med Elishas kallelse, där Elia tillät honom säga farväl till sin familj, se 1 Kung 19:20. Men här ser vi att Jesu kallelse är mer radikal än den mest radikale profeten på Gamla testamentets tid.]