Mateus 18

Hur många gånger ska man förlåta?

21 Då kom Petrus fram till honom och sa: "Herre, hur många gånger kan min broder synda mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som upp till sju gånger?"

[Enligt den rabbinska traditionen som baserades på Amos 1:3, räckte det att förlåta någon tre gånger. Den fjärde gången någon gjorde samma fel mot dig behövde du inte förlåta, eftersom omvändelsen inte ansågs vara genuin. Petrus föreslog nu mer än det dubbla. Talet sju står också för fulländning.]

22 Jesus svarade honom: "Jag säger dig, inte upp till sju gånger, utan sjuttio-sju gånger." [Uttrycket "sjuttio-sju" kan motsvara talet 490 eller 77. Oavsett hur man översätter står båda talen för en obegränsad förlåtelse!]

[Talet "sju", som Petrus nämner, och Jesu svar "sjuttio-sju" för tankarna till Första Moseboken där båda dessa tal omnämns i berättelsen om brodermördaren Kain. Hans ättling Lemech hade ärvt Kains benägenhet till våld och var dessutom också skrytsam och drevs av hämndlystnad. Om någon skadade honom skulle han hämnas "sjuttio-sju" gånger, se 1 Mos 4:15, 23-24. En kristen ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lemech var att hämnas. På samma sätt som Lemech ville att straffet skulle överstiga brottet, ska förlåtelsen vida överstiga brottet.

Talet 490 ger även associationer till jubelåret. Förlåtelsen ska vara som ett enda stort jubelår där allt startar om på nytt! Det finns tre sabbater i Moseböckerna: vilodagen, viloåret och jubelåret. Var sjunde dag ska människan vila från sitt arbete. Vart sjunde år ska marken vila, se 3 Mos 25:4-5. Båda dessa sabbater var temporära, men vart 49:e år, efter sju sabbatsår, är det jubelår. Då vilar jorden, slavar friges, alla återfår sina egendomar och alla skulder avskrivs, se 3 Mos 25:10-16. Tio gånger fyrtionio talar om en obegränsad förlåtelse.]

En liknelse om förlåtelse

23 [Jesus besvarar Petrus fråga med en liknelse:] "På grund av detta [med stor förlåtelse mot någon som syndat mot dig] kan himmelriket (himlarnas kungarike) liknas vid en mänsklig kung som ville hålla räkenskap med sina tjänare (slavar, livegna – gr. doulon). 24 Men när han började hålla räkenskap [påbörjade den gemensamma redovisningen], förde man till honom en som var skyldig [honom] tiotusentals talenter.

[Det grekiska ordet för att hålla räkenskap (räkna ihop, granska, sammanställa, jämföra och redovisa), synairo, betyder ordagrant att göra upp tillsammans och gemensamt ta upp – prepositionen syn indikerar enighet och samhörighet och verbet airo har innebörden att lyfta/bära upp. Jesus använder sig av dåtidens högsta siffervärde (adjektivet myrion som är pluralformen av det högsta räknetalet myrios, 10 000) och dåtidens högsta valutaenhet i sin liknelse. En talent var värd minst 6 000 denarer, där en denar motsvarade en arbetares dagslön. Skulden var alltså enorm – 60 miljoner dagslöner – vilket motsvarar flera miljarder svenska kronor. En skuld omöjlig att betala tillbaka själv!]

25 Men eftersom han inte hade något att betala med, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt vad han ägde (hade) skulle säljas, så att skulden [på det sättet] kunde betalas.

26 Då föll tjänaren (slaven) ner på sina knän inför honom [och kysste hans hand i vördnad] och sa: ’Ha tålamod (håll ut) med mig, så ska jag betala tillbaka allt [alla skulder] till dig.’

27 Då greps [just den] tjänarens (slavens) herre av medlidande (innerlig medkänsla) och lät honom gå [gav honom helt fri] och efterskänkte (släppte, förlät) honom [löste honom från den enorma] skulden.

28 Men när samme tjänare (slav) kom ut [gick ut därifrån], träffade han på en av sina medtjänare (medslavar) som var skyldig honom hundra denarer. [En denar motsvarade en dagslön för en arbetare – hela summan motsvarade tre månadslöner.] Och han tog struptag på honom (tog fast honom och började strypa honom) och sa: ’Betala det du är skyldig (ordagrant: Betala om du är skyldig något)!’

29 Då föll hans medtjänare (medslav) ner och bönföll (gr. parakaleo) [vädjande personligen till] honom och sa: ’Ha tålamod (håll ut) med mig, så ska jag betala [tillbaka till] dig.’ [Här finns inte "allt" med som i vers 26.]

30 Men han ville inte, utan gick och satte (kastade) honom i fängelse tills han kunde betala vad han var skyldig [dvs. tills han kunde återbetala genom att familj eller vänner kom till undsättning, gav kompensation och reglerade skulden.]

31 När hans medtjänare (medslavar) nu såg vad som hände blev de mycket upprörda (tog de våldsamt/ytterst illa vid sig) och gick och berättade allt som hade hänt för sin herre [konungen]. 32 Då kallade hans herre [personligen] till sig honom [dvs. den förste tjänaren/slaven] och sa (säger) till honom: ’Du usle (onde) tjänare (slav – gr. doulus)! Hela den skulden efterskänkte (förlät, släppte, löste) jag, eftersom du bad [personligen vädjade till] mig [om det]. [Matt 6:12] 33 Borde inte du också ha förbarmat dig över (känt medlidande med) din medtjänare (medslav), liksom (ordagrant: som också) jag förbarmade mig över (kände medlidande med) dig?’

34 Och i sin vrede överlämnade hans herre [personligen] honom till torterarna [gr. basanistes; fångvaktare med uppdrag att prygla, från verbet för "att plåga"] tills han hade betalt [tillbaka] (skulle återbetala) allt vad han var skyldig. [Jfr med behandlingen i vers 30, där han kastat sin medtjänare i fängelse.] 35 På samma sätt ska min himmelske Fader göra med er, om ni inte, var och en, från ert hjärta [av hjärtat] förlåter (skulle förlåta/lösa) er (ordagrant: sin) broder."

[Vissa handskrifter avslutar med att förklara att det här avser att förlåta någon (dvs. att inte hålla fast vid, utan lösa någon från) hans överträdelser, felsteg och förbrytelser, se även Matt 6:14-15.]