26 På samma sätt [som både skapelsen och vi suckar, se vers 22-23] hjälper (undsätter) ju också Anden oss [när han går med och stöttar precis där det behövs] i vår svaghet (bräcklighet, skörhet). För vi vet inte (har inte vetat) exakt vad vi borde be om (hur vi lämpligast bör be). Men Anden själv [träder in och] ber (går i förbön; vädjar, medlar) för oss med outsägliga suckar [som inga ord kan uttrycka]. 27 Och han som [ständigt] rannsakar (ser igenom; undersöker, utforskar) hjärtan, han vet (förstår, ser, känner till; är medveten om) vad Andens tanke är (vad Anden menar), för han vädjar (går i förbön; vädjar, medlar) [ber och manar ständigt gott] för de heliga så som Gud vill [ordagrant: "enligt Gud" – i harmoni med Guds vilja].

[Hjälper, gr. synantilambanomai används bara här och i Luk 10:40 (där Marta vädjar om sin syster Marias hjälp). Det sammansatta ordet beskriver bokstavligen någon som tillsammans (gr. sun) – på andra sidan (gr. anti) – tar tag (gr. lambano). Verbformen är medium vilket också förstärker att Anden inte tar över, utan erbjuder oss en hjälpande hand mitt i vår svaghet. Det grekiska ordet för svaghet omfattar även vår förgängliga kropp och följdverkningarna av sjukdom, se vers 20. Frasen "träder in som vår förebedjare" är i grundtexten det grekiska ordet hupererentugchano. Det används bara här i NT och betyder att Anden "över" och "mer än" – hjälper oss att träffa målet!]