5 Om nu någon av er saknar vishet [för att kunna gå igenom dessa prövningar], ska han fråga [alltid utbe sig vishet från alldeles intill] Gud, som ger åt alla, generöst (fritt; utan förbehåll) [på ett enkelt och okomplicerat sätt] och utan att förebrå (klandra, förakta; läxa upp) – och den [visheten] ska ges åt honom [han ska få den klarhet och insikt han behöver]. [Ords 2:3-6; Luk 21:15; 1 Kor 1:24] 6 Men han ska fråga [fortsätta att be] i tro, utan att tvivla (utan att vara osäker och splittrad i sin bedömning), för den som tvivlar [kastas fram och tillbaka mellan tro och otro] är (ordagrant: har varit) som havets våg, som drivs omkring av vinden och kastas hit och dit.

[Jakob liknar ett tvivlande sinne vid en våg som rullar in i tro mot fastlandet och som i nästa ögonblick, utav otro och rädsla, kastas ut i havet igen. Vinden kan här tolkas som de yttre omständigheterna.]

7 En sådan människa ska inte förvänta (föreställa, tänka) sig att få (att hon kommer att ta emot) något från Herren [av det som kommer från hans sida/närhet], 8 eftersom hon är delad i två (ordagrant: "två-själad"), vacklande (ostadig, opålitlig) i allt hon tar sig för.

[Följande verser ger exempel på olika gruppers frestelser. En fattig troende frestas att fastna i att klaga över sin situation. I stället ska han glädja sig över allt Gud ger. Den rike ska inte berömma sig av sin rikedom.]