6 Men han ska fråga [fortsätta att be] i tro, utan att tvivla (utan att vara osäker och splittrad i sin bedömning), för den som tvivlar [kastas fram och tillbaka mellan tro och otro] är (ordagrant: har varit) som havets våg, som drivs omkring av vinden och kastas hit och dit.

[Jakob liknar ett tvivlande sinne vid en våg som rullar in i tro mot fastlandet och som i nästa ögonblick, utav otro och rädsla, kastas ut i havet igen. Vinden kan här tolkas som de yttre omständigheterna.]