1

Av David; en sång.  Säll är den vilkens överträdelse är förlåten,      vilkens synd är överskyld. 2  Säll är den människa      som HERREN icke tillräknar missgärning,  och i vilkens ande icke är något svek. 3  Så länge jag teg, försmäktade mina ben      vid min ständiga klagan. 4  Ty dag och natt var din hand      tung över mig;  min livssaft förtorkades      såsom av sommarhetta.  Sela. 5  Då uppenbarade jag min synd för dig      och överskylde icke min missgärning.  Jag sade: »Jag vill bekänna      för HERREN mina överträdelser»;  då förlät du mig      min synds missgärning.  Sela. 6  Därför skola alla fromma bedja till dig      på den tid då du är att finna;  sannerligen, om ock stora vattenfloder komma,      skola de icke nå till dem. 7  Du är mitt beskärm,      för nöd bevarar du mig;  med räddningens jubel      omgiver du mig.  Sela. 8  Jag vill lära dig och undervisa dig      om den väg du skall vandra;  jag vill giva dig råd      och låta mitt öga vaka över dig. 9  Varen icke såsom hästar och mulåsnor      utan förstånd,  på vilka man lägger töm och betsel      för att tämja dem,      eljest får man dem ej fram. 10  Den ogudaktige har många plågor;  men den som förtröstar på HERREN,      honom omgiver han med nåd. 11  Varen glada i HERREN      och fröjden eder, I rättfärdige,  och jublen, alla I rättsinnige.