1 På tredje dagen var ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu moder var där.2 Också Jesus och hans lärjungar blevo bjudna till bröllopet.3 Och vinet begynte taga slut. Då sade Jesu moder till honom: »De hava intet vin.»4 Jesus svarade henne: »Låt mig vara, moder; min stund är ännu icke kommen.»5 Hans moder sade då till tjänarna: »Vadhelst han säger till eder, det skolen I göra.»6 Nu stodo där sex stenkrukor, sådana som judarna hade för sina reningar; de rymde två eller tre bat-mått var.7 Jesus sade till dem: »Fyllen krukorna med vatten.» Och de fyllde dem ända till brädden.8 Sedan sade han till dem: »Ösen nu upp och bären till övertjänaren.» Och de gjorde så.9 Och övertjänaren smakade på vattnet, som nu hade blivit vin; och han visste icke varifrån det hade kommit, vilket däremot tjänarna visste, de som hade öst upp vattnet. Då kallade övertjänaren på brudgummen.10 och sade till honom: »Man brukar eljest alltid sätta fram det goda vinet, och sedan, när gästerna hava fått för mycket, det som är sämre. Du har gömt det goda vinet ända tills nu.»11 Detta var det första tecknet som Jesus gjorde. Han gjorde det i Kana i Galileen och uppenbarade så sin härlighet; och hans lärjungar trodde på honom.

1 När han nu gick vägen fram, fick han se en man som var född blind.2 Då frågade hans lärjungar honom och sade: »Rabbi, vilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född blind?»3 Jesus svarade: »Det är varken denne som har syndat eller hans föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.4 Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som har sänt mig; natten kommer, då ingen kan verka.5 Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.»6 När han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en deg av spotten och lade degen på mannens ögon7 och sade till honom: »Gå bort och två dig i dammen Siloam» (det betyder utsänd). Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han kom igen, kunde han se.8 Då sade grannarna och andra som förut hade sett honom såsom tiggare: »Är detta icke den man som att och tiggde?»9 Somliga svarade: »Det är han.» Andra sade: »Nej, men han är lik honom.» Själv sade han: »Jag är den mannen.»10 Och de frågade honom: »Huru blevo då dina ögon öppnade?»11 Han svarade: »Den man som heter Jesus gjorde en deg och smorde därmed mina ögon och sade till mig: 'Gå bort till Siloam och två dig.' Jag gick då dit och tvådde mig, och så fick jag min syn.»12 De frågade honom: »Var är den mannen?» Han svarade: »Det vet jag icke.»

13 Då Jesus hörde detta, for han i en båt därifrån bort till en öde trakt, där de kunde vara allena. Men när folket fick höra härom, kommo de landvägen efter honom från städerna.14 Och då han steg i land, fick han se att där var mycket folk; och han ömkade sig över dem och botade deras sjuka.15 Men när det led mot aftonen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och tiden är redan framskriden. Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och köpa sig mat.»16 Men Jesus sade till dem: »De behöva icke gå bort; given I dem att äta.»17 De svarade honom: »Vi hava här icke mer än fem bröd och två fiskar.»18 Då sade han: »Bären dem hit till mig.»19 Därefter tillsade han folket att lägga sig ned i gräset. Och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket.20 Och de åto alla och blevo mätta Sedan samlade man upp de överblivna styckena, tolv korgar fulla.21 Men de som hade ätit voro vid pass fem tusen män, förutom kvinnor och barn.

35 Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.»36 Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.37 Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas.38 Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?»39 När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.40 Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?»41 Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»

25 Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,26 och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne.27 Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel.28 Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.»29 Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.30 Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?»31 Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»32 Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.33 Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen.34 Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.»

1 Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.2 Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;3 han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom;4 ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.5 Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.6 När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom7 och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.»8 Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.»9 Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.»10 Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten.11 Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.12 Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.»13 Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.14 Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett.15 När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.16 Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.17 Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område.18 När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom.19 Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»20 Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.

21 Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön.22 Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter23 och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.»24 Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom.25 Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,26 och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne.27 Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel.28 Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.»29 Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.30 Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?»31 Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»32 Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.33 Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen.34 Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.»35 Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.»36 Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»37 Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder.38 Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt.39 Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.»40 Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.41 Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).42 Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad.43 Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.

22 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att folket skildes åt.23 Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara allena och bedja. När det så hade blivit afton, var han där ensam.24 Båten var då redan många stadier från land och hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot.25 Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över sjön.26 När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse.27 Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»28 Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig att komma till dig på vattnet.»29 Han sade: »Kom.» Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på vattnet och kom till Jesus.30 Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp mig.»31 Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?»32 När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden.33 Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso är du Guds Son.»

1 Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det spordes att han var hemma,2 församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem.3 Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män.4 Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame låg på.5 När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina synder förlåtas dig.»6 Nu sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan:7 »Huru kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder, utom Gud allena?»8 Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i edra hjärtan?9 Vilket är lättare, att säga till den lame: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga: 'Stå upp, tag din säng och gå'?10 Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder,11 så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå hem.»12 Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn, så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade: »Sådant hava vi aldrig sett.»

1 Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde.2 Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus sjuk.3 Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk.»4 När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad.»5 Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära.6 När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två dagar där han var;7 men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.»8 Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena dig, och åter går du dit?»9 Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus.10 Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då intet som lyser honom.»11 Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: »Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.»12 Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver han frisk igen.»13 Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade om vanlig sömn.14 Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död.15 Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.»16 Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna: »Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.»17 När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat fyra dagar i graven.18 Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån,19 och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras broder.20 Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes; men Maria satt kvar hemma.21 Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död.22 Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud giva dig.»23 Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.»24 Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen.»25 Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör;26 och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?»27 Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.»28 När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och kallar dig till sig.»29 När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till honom.30 Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom.31 Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där.32 När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre, hade du varit där, så vore min broder icke död.»33 Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd34 och frågade: »Var haven I lagt honom?» De svarade honom: »Herre, kom och se.» Och Jesus grät.35 Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!»36 Men somliga av dem sade:37 »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort att denne icke hade dött?»38 Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför ingången.39 Jesus sade: »Tagen bort stenen.» Då sade den dödes syster Marta till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn.»40 Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?»41 Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig.42 Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig.»43 När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom ut.»44 Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.»