16 Hela Skriften (varje skrift; varje del av Skriften) [hela Bibeln] är utandad av Gud ("gudsutandad" – gr. theopneustos) [inspirerad av Guds Ande] och nyttig (användbar, hjälpsam)

till undervisning [handledning i läran och dess tillämpning, se Rom 15:4],

till tillrättavisning (överbevisning) [om synd, se Joh 16:8],

till upprättelse (återupprättelse, korrigering), [och]

till fostran i rättfärdighet [disciplinerad träning i att leva i överensstämmelse med Guds vilja],

17 så att gudsmänniskan [den som tillhör Gud] kan bli [fullt] färdig [kvalificerad och redo att komma i funktion här och nu],

väl rustad [sedan hon fullt ut har anpassats och utrustats] för varje god gärning.

[Med Skriften syftar Paulus på de judiska skrifterna (som utgör det vi idag kallar för Gamla testamentet), men även på evangelierna, Apostlagärningarna och breven som tillkom under mitten av det första århundradet (som tillsammans med Johannesevangeliet, senare brev och Uppenbarelseboken benämns Nya testamentet). Den grekiska prepositionen pros ("till" i vers 16 och "för" i vers 17) har innebörden "samverkande fram mot målet" och betonar här Skriftens roll i helgelsen.]

15 Du har redan som litet barn fått kunskap om de heliga Skrifterna, som kan ge dig vishet, så att du blir frälst (helad, upprättad, befriad) genom tron i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.

16 Hela Skriften (varje skrift; varje del av Skriften) [hela Bibeln] är utandad av Gud ("gudsutandad" – gr. theopneustos) [inspirerad av Guds Ande] och nyttig (användbar, hjälpsam)

till undervisning [handledning i läran och dess tillämpning, se Rom 15:4],

till tillrättavisning (överbevisning) [om synd, se Joh 16:8],

till upprättelse (återupprättelse, korrigering), [och]

till fostran i rättfärdighet [disciplinerad träning i att leva i överensstämmelse med Guds vilja],

17 så att gudsmänniskan [den som tillhör Gud] kan bli [fullt] färdig [kvalificerad och redo att komma i funktion här och nu],

väl rustad [sedan hon fullt ut har anpassats och utrustats] för varje god gärning.

[Med Skriften syftar Paulus på de judiska skrifterna (som utgör det vi idag kallar för Gamla testamentet), men även på evangelierna, Apostlagärningarna och breven som tillkom under mitten av det första århundradet (som tillsammans med Johannesevangeliet, senare brev och Uppenbarelseboken benämns Nya testamentet). Den grekiska prepositionen pros ("till" i vers 16 och "för" i vers 17) har innebörden "samverkande fram mot målet" och betonar här Skriftens roll i helgelsen.]

20 Framför allt (först och främst) måste ni förstå att ingen profetia i Skriften har sitt ursprung från någons egen fantasi (inbillning). 21 Ingen profetia har någonsin kommit som resultat av mänsklig vilja, utan ledda (burna, drivna) av den helige Ande har människor talat [burit fram och förmedlat] ord från Gud.

15 Gör allt du kan för (var ivrig; skynda dig) att bestå provet [att visa dig redo till tjänst] inför Gud, likt en [oblyg] arbetare som inte har någon anledning att skämmas, och som rätt (korrekt och precist) hanterar (delar, tillämpar, utlägger) sanningens ord.

[Ordet "rätt hanterar", gr. orthotomeo, återfinns bara här i NT. Det används dock två gånger i den grekiska översättningen av GT och översätts "gör vägen rak", se Ords 3:6; 11:5. Grundbetydelsen syftar på att bygga en rak väg, men även att "skära rakt" med innebörden att plöja rakt eller skära till ett stenblock. Irrlärare försökte leda bort på andra vägar, men Timoteus uppmanas att anlägga en rätt väg. Användningen här anspelar också på att vandra den rätta vägen, att själv göra det rätta genom att följa och tillämpa sanningen.

När en romersk väg anlades spände man upp ett snöre mellan två punkter för att få en rät linje. I sammanhanget talas det om de dödas uppståndelse, se vers 18. De två hållpunkter som en sund kristen undervisning bör fästas upp på är Jesu första och andra ankomst. Ett ensidigt fokus på att han har kommit kan leda till världslighet, på samma sätt som ett ensidigt fokus på hans andra tillkommelse kan leda till överandlighet.]

2 Predika ordet (gör budskapet allmänt känt),

var redo i tid och otid (oavsett omständigheter).

Förmana (överbevisa om synd och uppmana till omvändelse),

tillrättavisa skarpt (ge tydlig varning) och

uppmuntra (trösta, hjälp, inbjud) med

outtröttligt tålamod (balanserat temperament som har överseende när någon gör fel) och

undervisning (doktrin, tydliga instruktioner om hur man gör det rätta).

[I uppmuntran ingår att tålmodigt förklara och instruera om vad Bibeln säger i olika frågor. När någon förmanas eller tillrättavisas måste denne få reda på anledningen till detta, och bli uppmuntrad och få undervisning om hur han eller hon ska ändra sitt beteende. De tre verben förmana, tillrättavisa och uppmuntra har inte och-tecken mellan sig i grundtexten. Detta skrivsätt betonar att själva slutsatsen och anledningen kommer i vers 3-5.]

13 Tills jag kommer, fortsätt att

läsa högt ur Skriften [främst GT, men även vissa NT-brev fanns i omlopp, se 2 Pet 3:16.],

uppmuntra (trösta, hjälpa, komma till någons sida, förmana)

och undervisa (lära, instruera).

[Den kristna gudstjänsten följde samma mönster som den judiska samlingen i synagogan där någon efter textläsningen lade ut ordet. Jesus följde det mönstret i Nasaret och Paulus och Barnabas gjorde på samma sätt i Antiokia i Pisidien, se Luk 4:16-20; Apg 13:15. Uppmuntran och undervisning hör ihop. Båda orden finns tillsammans i Rom 12:7-8.]

12 För Guds ord (gr. logos) är levande och verksamt (aktivt, effektivt, kraftfullt – gr. energes) och skarpare [mer genomträngande och hjälper långt mer] än något tveeggat svärd. Det tränger till och med igenom så långt att det delar (skiljer, särar) [orsakar en separation av]

själ och ande,

både leder och märg [i plural: "märgmassor"],

och urskiljer (kritiskt granskar; urskiljande kan döma mellan) hjärtats

tankar (känslosamma överväganden; reflektioner)

och uppsåt (intentioner; moraliska insikter) [där idéer och uppfattningar föds].

[Grekiskans ordagranna innebörd av ett tveeggat svärd är "ett svärd med två mynningar/munnar/kanter" ("mynning" som i ordet "flodmynning" från grekiskans distomos; dis som betyder dubbel och stoma som betyder mun/mynning – används bl. a om kanten på något). Ordet som utgår från Guds mun utgör den ena sidan av svärdet och när vi med vår mun talar ut Guds ord utgör det den andra sidan. Versen har tre ordpar: själ/ande, leder/märg och hjärtats tankar/uppsåt. I centrum står det som har att göra med kroppens skelett – det är osynligt för ögat, men påverkar ändå hela kroppen. Ordningen i varje par visar att leden illustrerar själ och tankar och märgen i det inre ande och uppsåt. På samma sätt som leden är rörlig är själen ombytlig och de känslosamma tankarna föränderliga. Och liksom märgen producerar blodkroppar inuti den fasta benstommen och är källan till liv, se 3 Mos 17:11, så utgör människans ande hennes inre liv. En människas innersta inställning och djupa övertygelse föder hjärtats uppsåt.]

35 Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå."

[Det grekiska ordet för släkte, genea, betyder både "generation" och "folk". Samma "generation" som hörde Jesus uttala dessa ord skulle också vara med om templets och Jerusalems förstörelse 40 år senare år 70 e.Kr., något som måste upplevts som det judiska folkets eller t.o.m. världens undergång. Detta löfte innebär också att det judiska folket ska bevaras som "folk" fram till Jesu återkomst, se Jer 31:35-37.]

4 Men han [Jesus] svarade och sa: "Det står skrivet [5 Mos 8:3]:

Människan ska inte leva bara av bröd [som ensam/enda näringskälla],

utan av varje ord som kommer från (utgår genom) Guds mun."

[Den grekiska prepositionen dia, som här översätts "från", har innebörden: genom, mellan, tvärs över, fram och tillbaka till andra sidan, se Jes 55:11.]

10 För liksom regnet och snön

faller från himlen (ordagrant: himlarna),

och inte vänder tillbaka dit

utan att ha vattnat jorden

och fått den att bära frukt och grönska (gro, spira)

– så att den ger säd att så (säd till den som sår) och bröd att äta (bröd till den som äter) –

11 så ska det vara med mitt ord som går ut från min mun:

Det ska inte vända tillbaka till mig tomhänt (förgäves, fruktlöst, verkningslöst),

utan att ha utfört vad jag har önskat (haft välbehag i; fröjdats åt),

och framgångsrikt gjort (lyckats med) det jag sänt ut det för.

[Guds ord syftar på alla Guds löften i Skrifterna. Här i kapitel 55 nämns flera löften både före och efter detta stycke, se vers 3-7 och 12-13.]

17 Avskilj dem (rena, helga, gör dem heliga) genom din sanning; ditt ord är sanning.

39 [Skrifterna vittnar:]

Ni söker (letar, forskar) alltid i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv genom dem. Det är [faktiskt] de som vittnar (berättar sanningen) om mig,

25 men Herrens ord (gr. rhema) består för evigt.

[Jes 40:6-8]

Detta är också det ord (gr. rhema) som har förkunnats för (det goda budskapet – evangeliet – som förts fram till) er.

[Petrus plockar troligen också upp ordet euangelizo från Jes 40:8. Evangeliet är det glada budskapet. I citatet i vers 25 används det grekiska ordet rhema, till skillnad mot i vers 23 där det står logos. Dessa grekiska ord används båda om Guds levande ord. Rhema kan ibland förstås som enskilda ord citerade från Skriften – levandegjorda av den helige Ande – till tröst, förmaning och uppmuntran.]

9 Hur ska en ung man bevara sin stig (välkända, upptrampade gångväg) ren?

Genom att hålla sig till (skydda, följa, ge akt på) ditt ord (hebr. davar).

160 Summan av ditt ord (hebr. davar) är sanning,

och alla dina rättfärdiga domar (hebr. mishpat) är eviga.

[Ordagrant: "Huvudet av ditt ord är sanning, och eviga alla dina rättfärdiga domar."]

[Den tjugoförsta hebreiska bokstaven är: ש – shin. Talvärdet är 300. Tecknet avbildar två tänder, och symboliserar ofta att krossa och att förgöra något, men också att "tugga" och bearbeta Guds ord.]

11 Folket där [den judiska befolkningen i Berea] var öppnare (mer vidsynta, hade en ädlare karaktär) än de i Thessalonike. De tog emot ordet med stor villighet (entusiasm) och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde. [Att budskapet som Paulus och Silas predikade att Jesus var Messias verkligen stämde med de hebreiska Skrifterna, Gamla testamentet.]

2 Paulus besökte dem [den judiska befolkningen på orten] som han brukade. Under tre sabbater samtalade han (förde han en dialog) med dem utifrån Skrifterna. 3 Han förklarade (öppnade upp) [Skriften] och visade att den Smorde (Messias, Kristus) måste lida och uppstå från de döda. Han sa: "Denne Jesus som jag förkunnar (proklamerar) för er, han är den Smorde [Guds utvalda Kung]."

30 Så Filippus sprang fram [och höll sig nära vagnen]. Han hörde mannen läsa från profeten Jesaja. [I antiken var det vanligt att läsa högt.] Då frågade han: "Förstår du vad du läser?"

[På grekiska är frågan också en fyndig ordlek. Det grekiska ordet för att förstå är ginosko och "läsa" är anaginosko som ordagrant är "att förstå igen". Det beskriver processen för hur det går till när vi läser. Vi känner igen bokstäverna som bygger upp meningen. Bokstäverna förstås igen på ett nytt sätt.]

31 Han sa: "Nej, hur ska jag kunna förstå om ingen vägleder mig?" Han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom. 32 Det sammanhang han läste i Skriften var [från Jesaja]:

Som ett får fördes han bort för att slaktas,

och som ett lamm är tyst inför den som klipper det,

så öppnade han inte sin mun.

35 Då öppnade Filippus sin mun, och började med utgångspunkt från detta skriftställe att berätta evangeliet (det glada budskapet) om Jesus för honom.

10 För Esra hade helhjärtat beslutat sig för (hade satt sitt hjärta till att) söka och utforska Herrens (Jahvehs) undervisning (hebr. Torah), för att efterleva den och undervisa om dess stadgar och föreskrifter i Israel.

25 Då sa han till dem: "Förstår ni inte (varför är ni okunniga om detta)? Varför är ni så tröga i hjärtat att tro på det som profeterna har sagt? 26 Måste inte den Smorde (Messias) lida [allt] detta innan han går in i sin härlighet (sitt majestät)?" [Den negativa partikeln i grekiskan förväntar sig ett underförstått svar – "ja, det var helt nödvändigt att han led på korset innan han förhärligades."]

27 Sedan började han från början med Moseböckerna och gick vidare genom alla profeterna och förklarade för dem vad som står om honom i Skrifterna.

[Några av de referenser som Jesus tog upp var kanske:

1 Mos 22 – Berättelsen som inom judendomen kallas Akedah – "bindandet" av Isak (hebr. aqad). Här finns många profetiska skuggbilder mellan Isak och Jesus. Abraham förde sin ende son Isak till Moria berg, vilket är samma plats som tempelberget i dagens Jerusalem dit Fadern förde sin ende Son Jesus. Isak bar själv veden, Jesus bar korset; båda var i 30-årsåldern; en bagge fastnade med huvudet i ett törnsnår och fick bli ett ställföreträdande offer, Jesus kröntes med en törnekrona och dog en ställföreträdande död för hela mänskligheten.

2 Mos 12 – Påskhögtiden instiftas. Klockan tre på eftermiddagen offrades det felfria ettårslammet, samma klockslag som Guds Lamm dog på korset.

3 Mos 16 – som talar om syndabocken som tog Israels skuld på sig och skickades ut i vildmarken.

4 Mos 21 – kopparormen i öknen, se Joh 3:14-16.

5 Mos 21:23 – där det sägs att förbannad är var och en som hängs upp på trä, se Gal 3:13-14.

Jes 53 – Han var föraktad, förtrogen med lidande, genomborrad, bar våra överträdelser, lagd i en rik mans grav, osv.]

18 När Jesus kommit fram till dem talade han och sa:

"All auktoritet (all makt att regera) i himlen och på jorden har getts åt mig. 19 När ni sedan har gått ut [reser från plats till plats]:

Gör (träna) lärjungar av alla folk (etniska grupper; folkslag)

när [genom att] ni döper (nedsänker – gr. baptizo) dem

i Faderns och Sonens och den helige Andes

namn [singular]

20 och instruerar (undervisar, lär) dem att hålla (bevara) [noggrant lyssna på] allt som jag har befallt er.

Och se (lägg märke till) [kom ihåg], jag är med er alla dagar till tidens slut (tidsålderns fullbordan)."

[Huvudbudet att "göra lärjungar" föregås av att först ha gått ut och följs sedan av uppdraget att döpa nya lärjungar och träna de troende. I Jesu uppmaning står alla verb i aktiv form, vilket visar att detta alltid är aktuellt – ända tills Jesus kommer åter.]

[ Vilket år och vilken veckodag dog Jesus?

Evangeliernas berättelser, typologin från GT, almanacka och traditioner kan hjälpa oss att bestämma vilket år och veckodag Jesus dog.

Jesu ord och Bibelns texter är sanna. Det finns dock olika syn på vilken dag den sista måltiden äger rum, och följaktligen vilken nästa veckodag är då Jesus korsfästs. Kärnbibeln lutar sig mot Joh 13:1 och Matt 26:17 som indikerar att måltiden skedde innan högtiden, se dock Mark 14:12; Luk 22:7-8. Det finns fyra vårhögtider som har uppfyllts exakt, det talar för att Jesus var påskalammet, se Kol 2:17. När det kommer till traditioner är det komplicerat. Över tid har kristna traditioner skapats och de judiska justerats, för att skilja den judiska och kristna påsken åt så att de aldrig sammanfaller.

Även almanackan när högtiderna infaller måste stämma med en tom grav den första dagen i veckan. De tre vanligaste förslagen i ett möjligt intervall är år 27, 30 eller 33 e.Kr., alla andra år i denna period infaller 14:e nisan på en måndag eller lördag vilket inte går att få ihop med den tomma graven en söndag.

År 27 och 30 e.Kr. infaller 14:e nisan från onsdag kväll till torsdag eftermiddag och år 33 e.Kr. är det fredag kväll till lördag eftermiddag. Utifrån Matt 2:1; Luk 3:1-2, 23 är år 30 e.Kr. mest troligt. I Kärnbibelns tabell i Mark 11, och rubrikerna i Markus och Lukas evangelium följer dagarna år 30 e.Kr. Jesus åt då den sista måltiden onsdag kväll. Detta år offras påskalammet i templet klockan tre på torsdag eftermiddag, och i så fall samtidigt som Jesus dör på korset, vilket skuggbilderna talar för, se 1 Kor 5:7. Detta möjliggör också för exakt tre dagar – tor, fre och lör – och tre nätter – tor/fre, fre/lör och lör/sön – i graven.

Det finns olika traditioner och synsätt, men det gemensamma och viktigaste är att Jesus är uppstånden och lever idag!]

7 På er väg fram förkunna (proklamera) att himmelriket (himlarnas kungarike) är nära.

8 Då kom Herrens ord till Elia:

1 Herrens (Jahvehs) ord som kom till Joel [som betyder: "Herren är Gud"], Petuels son.

[Petuel betyder "Guds mun" och har att göra med att tala profetiskt. Om det är samma person som kallas Petachja i 1 Krön 24:16, var Joel en prästson.]

[Den åttonde plågan i Egypten var gräshoppor, se 2 Mos 10.]

19 Och Herrens (Jahvehs) ord kom till Jeremia, han sa:

1 Detta budskap (profetord, denna börda) är Herrens (Jahvehs) ord till Israel genom Malakis hand.

[Det hebreiska ordet massa som inleder Malaki är en vanlig term inom profetisk litteratur som introducerar ett budskap från Gud, se Sak 9:1; 12:1. Ordet härstammar från ett verb med betydelsen "att bära" vilket gör att det finns en antydan i ordets betydelse att det är budskap som också är krävande och i viss mån betungande.]

[I vers 2-5 talar Herren i första person och citerar några av argumenten emot honom. Vers 2-4 hör ihop i flera väl sammanvävda antitetiskt (motsatta) kiastiska strukturer.]

8 Och Herrens (Jahvehs) ord kom till Sakarja, han sa:

4 Då kom Herrens (Jahvehs) ord till Jesaja. Han sa:

1 Herrarnas Herres (Adonai Jahvehs) Ande är över mig,

för Herren (Jahveh) har smort (utvalt) mig

att uppmuntra (förkunna glada nyheter för) de fattiga (ödmjuka).

Han har sänt mig att hjälpa (läka, binda upp såren på) dem som har brustna hjärtan,

proklamera (utropa) befrielse för de fångna,

och frihet (öppnade fängelsedörrar) för de bundna,

2 proklamera ett nådens (villkorad nåd – hebr. ratson) år från Herren (Jahveh),

och en Guds dag av hämnd.

[Domen ska ske när Jesus kommer tillbaka för att upprätta tusenårsriket, se 2 Thess 1:6-10.]

För att trösta alla som sörjer,

3 stärka dem som sörjer i Sion,

ge dem en huvudklädnad [vacker utsmyckad huvudbonad för fest och glädje]

i stället för aska [som kastades på huvudet i tider av sorg],

glädjens olja

i stället för sorg,

högtidskläder för lovprisning

i stället för missmod (en tung ande).

De ska kallas rättfärdighetens terebinter [kraftigt tåligt träslag],

planterade av Herren (Jahveh) för att förhärliga honom.

[I hebreiskan är det en ordlek mellan huvudklädnad (hebr. peer) och aska (hebr. efer). Båda orden har samma konsonanter men olika följd, och därmed olika vokaler. Ordet för huvudklädnad kommer från roten paar som betyder att ära.]

5 Varje löftesord från Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] är prövat och renat;

Han är en sköld för dem som tar sin tillflykt (sätter sitt hopp) till honom.

6 Lägg inte till något till hans ord, då tillrättavisar (dömer) han dig,

och det visar sig att du är en lögnare.

18 För alla som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord,

ska Gud lägga på honom de plågor som beskrivs i denna bok.

19 Om någon tar bort något från orden i denna profetias bok,

ska Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden som beskrivs i denna bok. [Liknande varning finns i Moseböckerna, se 5 Mos 4:2.]

6 Jag är förundrad (förvånad) över att ni så snabbt (plötsligt) [kort efter det att Paulus lämnat dem, eller kort efter det att de hört den falska undervisningen] vänder er (förflyttar er position) bort från honom som kallade (inbjöd) er genom den Smordes (Kristi) nåd (oförtjänta favör) till ett helt annat evangelium [helt annan källa och innehåll].

[Ordet för att vända sig bort är metatithemi, ordet användes i klassisk grekiska för någon som vänder kappan efter vinden. I Apg 7:16 att förflytta någon från en plats till en annan. Verbformen presens medium/passiv visar att galaterna är i en process av att ändra sig och att det är på grund av yttre påverkan. Hade Paulus använt perfekt hade de redan ändrat sig. Detta indikerar att Paulus har hopp om att hans brev ska påverka dem på ett positivt sätt.] 7 Inte för att det finns något annat [äkta evangelium, glatt budskap]. Däremot finns det somliga som hela tiden förvillar (skapar oro, sår in tvivel hos) er och vill förvränga den Smordes (Kristi) evangelium (ändra det glada budskapet till något helt motsatt).

8 Men även om vi eller om så vore en ängel (budbärare) från himlen skulle predika ett annat (parallellt) evangelium än det vi har predikat för er, så låt honom vara under förbannelse [bli ställd under Guds dom – gr. anathema]! 9 Som vi sagt förut, så säger jag igen: Om någon predikar ett annat evangelium än det ni fick från oss, låt honom vara under förbannelse!

15 Räkna med att vår Herres tålamod [väntan på att döma världen, se vers 9] innebär frälsning. Så har också vår älskade broder Paulus skrivit till er efter den vishet som han har fått, 16 och så gör han i alla sina brev när han talar om detta. [Att leva rent och heligt på livets alla områden, eftersom Jesus snart kommer tillbaka.] I hans brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och ostadiga människor förvränger till sitt eget fördärv, något som också sker med de övriga Skrifterna.

[Här omnämns både Petrus och Paulus brev tillsammans med Skrifterna, som syftar på Gamla testamentet. Det finns exempel där Paulus undervisning har tolkats fel. I ett tidigt brev till Korint, som inte längre finns bevarat, hade korintierna missförstått honom att de helt skulle undvika kontakt med icke-troende. Paulus var tvungen att korrigera detta, se 1 Kor 5:9-11. Kanske kunde formuleringar som "allt är lagligt", se 1 Kor 6:12, ha använts av falska lärare för att förvränga Paulus undervisning om nåden och friheten från lagen. Den typen av lära med "billig nåd" verkar vara det som de falska lärarna lärde ut och som Petrus går emot i detta brev, se 2 Pet 2:2.]

4 För allt det som skrivits förut [i Guds ord], är [ju] skrivet till vår undervisning [för att ge oss instruktioner], så att vi genom den uthållighet (ståndaktighet) och genom den tröst (uppmuntran, uppmaning) Skrifterna ger kan [alltid skulle] bevara hoppet [vårt hopp – en förväntan och en framtidstro, se Rom 8:20-21].

14 Hur skulle de kunna åkalla (anropa; kalla på; vädja till) honom som de inte har trott på (satt sin förtröstan till)? Hur skulle de kunna tro på honom som de inte hört om? Hur skulle de kunna höra (lyssna), om ingen predikar (förkunnar; öppet berättar)? 15 Hur ska de [kunna] predika, om de inte är utsända [utrustade, tränade, avskilda, frigjorda och kallade till ett uppdrag]?

Som det står skrivet:

Hur ljuvliga (lägliga, välkomnande) är inte fotstegen

av dem som förkunnar (proklamerar) [glada nyheter om] goda ting! [Jes 52:7]

16 Men alla har inte hörsammat [velat lyssna till och lyda] evangeliet. Jesaja säger ju:

Herre, vem har trott vår redogörelse (predikan, det de hört)? [Jes 53:1]

17 Alltså (som slutsats av detta):

Tron (tilliten, förtröstan) kommer av det man hör (gr. akoe), [och] det man hör [förkunnelsen, redogörelsen, predikan] kommer genom den Smordes (Messias, Kristi) ord (gr. rhema – singular) [se vers 14].

[Akoe handlar rent fysiskt om att höra, men också om att verkligen lyssna på vad som sägs, se Matt 13:13. I Bibeln är detta djupt förknippat med att gensvara och lyda, se Rom 2:13; 10:16. Paulus förtydligar i detta brev Israels kallelse och lyfter även fram den frälsning som erbjuds hedningarna genom det judiska folket i Jesus, se kap. 9-11. I Israels trosbekännelse Shema Jisrael ("Hör, Israel"), finns samma koppling till att hörsamma och lystra till själva innehållet genom att gensvara, se 5 Mos 6:4-9; Mark 12:29.

I grekiskan finns två ord, logos och rhema, som båda översätts "ord". Logos kommer från verbet lego – "att tala/sammanfatta"; ett ord, en tanke, ett resonemang, ett budskap etc. och används också om Guds planritning och lära om allting. Ordet – Logos – är även Sonen personifierad, se Joh 1:1. Rhema kommer från verbet rheo – "att tala" och kan förklaras som Guds förkunnade ord, löfte, budskap etc. – av Anden riktat och levandegjort för den troende i syfte att skapa en fast övertygelse.]

16 För jag skäms inte för evangeliet (budskapet med de goda nyheterna). Det är [en] Guds kraft (gr. dunamis) till frälsning (räddning, befrielse, helande) för var och en som tror (förtröstar), både för jude (ordagrant: judisk) – [som kommer] först (främst) – och för grek (hedning). [Evangeliet är en befriande kraft som upprättar, helgar, förvandlar och förnyar alla som tror.] 17 För Guds rättfärdighet uppenbaras [blir nämligen synlig] i det [i evangeliet] – från tro till tro – precis som det står skrivet [Hab 2:4]:

"Men den rättfärdige ska (kommer att) leva av tro."

[Gr. pistis betyder tro, trohet, trofasthet, förtröstan, tillit och övertygelse. Tron har sitt ursprung i Guds egen fasta visshet och är en gåva som han fritt delar med sig av (Ef 2:8; 1 Joh 5:4). Uttrycket "från/av tro till tro" kan beskriva tro som växer och uppenbaras alltmer, från det första steget i trosvandringen (när man tar emot Jesus, se Joh 1:12) vidare genom helgelsen (som en Jesu lärjunge måste genomgå, se 1 Thess 4:7; 2 Thess 2:13; 1 Pet 1:15-17) fram till slutmålet (där allt kommer att bli helt uppenbart och synligt vid Herrens ankomst, se Mark 13:26; 2 Thess 1:7-10; 1 Pet 1:13; Upp 1:7). Det beskriver också en tro på Gud som växer och fördjupas. Uttrycket förstärker att det är bara med hjälp av tro, ja, bara utifrån tro, som vi kan ta emot evangeliet och bli rättfärdiga.]

12 Men vi har inte tagit emot världens ande, utan Guds Ande, så att vi kan veta om (förstå, uppskatta) gåvorna (av fri favör och de välsignelser) som Gud har gett oss.

13 Vi sätter ord till dessa sanningar, men inte med ord som mänsklig visdom lär ut (dikterar), utan som Anden lär ut, genom att kombinera (sammanställa) andliga sanningar med andliga ord [till den som har den helige Ande].

14 En oandlig människa [som inte har blivit berörd av Gud] tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.

21 Den här världen med all sin visdom (filosofiskt tänkande)

har misslyckats att känna igen Gud i hans vishet.

Därför valde Gud att rädda (frälsa, upprätta, bevara, hela, försörja, befria) dem som tror,

genom "dårskapen" som predikas [att man blir frälst genom att "bara" tro].

22 Judarna begär tecken (mirakler)

och grekerna söker efter visdom (en filosofisk mänsklig kunskap),

23 men vi predikar den Smorde (Messias, Kristus) korsfäst,

[Detta är kiasmens centrum – Jesus, Guds Smorde, korsfäst. Ordet kors finns också med i vers 17 och 1 Kor 2:2 som ramar in detta stycke.]

en stötesten (skandal, något genant) för judarna

och en dårskap (filosofiskt helt fel, absurt) för hedningarna.

24 Men för dem som är kallade, vare sig jude eller grek,

är den Smorde (Messias, Kristus) Guds kraft och Guds visdom.

17 För den Smorde (Messias, Kristus) har inte sänt mig [som huvudsakliga kallelse] för att döpa, utan för att förkunna evangeliet (det glada budskapet). Inte med mänsklig visdom i ord (god retorik, vältalighet), om det vore så skulle den Smordes (Kristi) kors vara utan verkan (utan värde, uttömt på innehåll).

[Även om Paulus primära uppgift och kallelse inte var att döpa så finns dopet med som ett viktigt steg i tron. Hade det inte varit så skulle Paulus inte ens döpt de tre personer han nämner. Troligen överlät han uppgiften att döpa till de lokala församlingarna, på samma sätt som Jesus överlät den uppgiften till sina lärjungar, se Joh 4:2. Dopet är en viktig del i frälsningen, men inte liktydigt med frälsningen, se även Matt 28:19; Apg 2:41; 8:36. Det är sorgligt att det uppstått splittringar på grund av olika dopsyn, när Paulus tar upp just denna fråga här i ett sammanhang som handlar om enhet, och är tydlig med att det är evangeliet som frälser, inte dopet.

Denna vers fungerar också som en övergång till en sektion som handlar om mänsklig vishet i förhållande till korset. Korintierna, som var greker, älskade mänsklig filosofi och deras filosofer var nationalhjältar. Det fanns förmodligen grupperingar inom församlingen som försökte intellektualisera evangeliet.]