1 I begynnelsen (som en början/startpunkt) skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum]. 2 Jorden var ännu öde och tom (obebodd, ogästvänlig – hebr. tóho vabóho) med mörker över djupet, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen.

[Uttrycket "himlar och jord" beskriver all materia som existerar – hela universum, det är en så kallad merism (ett uttryck med kontraster som beskriver en helhet). Vers 1-2 är en introduktion som ger förutsättningarna innan Gud börjar göra jorden beboelig och fylla den med liv i och med vers 3. Då inleds den första av skapelsedagarna på samma sätt som alla andra dagar med "Och Gud sa". Även om universum är skapat så är jorden ännu obeboelig och olämplig för liv, enbart mörker vilar över jordens vattentäckta yta.

Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till att pröva sina vingar. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben "darrar". Här beskriver det nu hur Guds Ande är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa steg.]

[ Jesus i skapelsen

Det första ordet i Bibeln (hebr. bereshit) inleds med prefixet be- som kan betyda i, men också med eller genom (t.ex. som att man skriver med hjälp av pennan eller genom någons insats är det möjligt). Sedan följer reshit som betyder begynnelsen och det första, men även det bästa, förnämsta eller finaste. Det är antagligen detta första ord som Paulus anspelar på när han i Kol 1:16 säger:

För i honom skapades allt i himlarna och på jorden, det synliga liksom det osynliga.

Frasen "i honom" kan man härleda just från bereshit som även kan tolkas som "genom/i den förste, den bäste" – den enfödde Sonen Jesus – skapade Gud himlar och jord.

Bibelns första vers är matematiskt fulländad i flera nivåer. Den består av 7 hebreiska ord och 28 (4 x 7) bokstäver:

bereshit bara Elohim et hashamaijm veet haarets.

Det mittersta ordet et består av två bokstäver, alef–tav, den första och sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. Ordet et är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är "himlarna", är objekt i satsen. I Upp 1:8 säger Jesus att han är alfa och omega, den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet, alltså motsvarigheten till alef–tav på hebreiska. Även om detta bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan går det att göra tolkningen att Jesus även finns representerad mitt i Bibelns första vers, dessutom vid Guds sida – et följer direkt på Elohim (Gud). Intressant nog skrevs bokstaven alef ursprungligen som en bild av huvudet av en oxe. Oxen användes till syndoffer för hela folket. Offerdjuret (oxen) kombineras sedan med ett kors (ett kryss), det var så bokstaven tav ursprungligen skrevs.

Man kan se detta som tillfälligheter. Objektpartikeln förekommer otaliga gånger och tanken är inte att varje gång den används representeras Jesus. Men i Nya testamentets ljus kan man ana att det redan i Bibelns första vers, centralt placerad, finns en antydan om "den förste och den siste" som en dag ska dö en försoningsdöd på korset. ]

26 Och Gud (Elohim) sa: "Låt oss göra (hebr. asah) människan (hebr. adam) som vår avbild (hebr. tselem), till att vara oss lika (påminna om oss – hebr. demot).

[Människan – man och kvinna tillsammans – ska fungera som Guds representant på jorden.]

De ska råda (ha auktoritet, ansvara)

över havets fiskar och

över himmelens flygande varelser och

över landdjuren (hebr. behemah).

Ja, över hela jorden och över alla rörliga varelser som rör sig på jorden [allt djurliv]."

______

27 Ja, Gud skapade människan som sin avbild, som Guds avbild skapade han henne.

Man och kvinna skapade han dem.

______

[Denna vers utgör höjdpunkten i Guds skapelseverk. Vackert strukturerad i två bekräftande kiasmer slår den fast att människan (hebr. adam) skapas som Guds (hebr. Elohim) avbild och att människan, Guds avbild, utgörs av mannen och kvinnan tillsammans. Detta är helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repetitionen av skapa (hebr. bara) gör denna vers till berättelsens höjdpunkt. I den första kiasmen ramar Gud in att han skapade människan som sin avbild. I den andra kiasmen är istället verbet skapar centralt, och det som utgör människan ramar in meningen:

Gud skapade människan

som sin avbild,

som Guds avbild

skapade han henne.

Man och kvinna

skapade han

dem.]

3 Och Gud (Elohim) välsignade den sjunde dagen.

Ja, han helgade (avskilde) den för på den hade han upphört (hebr. shavat) med allt arbete som Gud (Elohim) hade skapat (hebr. bara) för att färdigställa (för att göra – hebr. asah).

[ Sabbaten

Den första dagen i judiska kalendrar är söndag. Den kallas jom rishon (dag ett). Sedan fortsätter veckan med jom sheni (dag två), jom shlishi (dag tre), jom revii (dag fyra), jom chamishi (dag fem) och jom shishi (dag sex). Den sjunde dagen (lördagen) bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shabbat. Det är en dag då människans arbetande "ska upphöra". Sabbaten instiftas inte här, men när den nämns bland budorden refereras till de sex skapelsedagarna och att arbetet sedan upphörde den sjunde dagen, 2 Mos 20:9-11. Sabbaten, och vad som räknas som arbete eller inte, var något som ofta diskuterades på Jesu tid, se Mark 2:27; Matt 12:10-12, och än idag bland rabbiner.]

18 Herren Gud (Jahveh Elohim) sa: "Det är inte gott [ändamålsenligt, optimalt, som sig bör] att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asah) en hjälpare (hebr. ezer) anpassad för honom."

[Sista frasen (hebr. ezer kenegdo) beskriver en hjälpare vid hans sida. Hebr. ezer har innebörden att komma till någons hjälp och att assistera. Det behöver inte beskriva hierarki, Gud själv kallas Israels hjälpare i Hos 13:9, se även 5 Mos 33:7. Här beskrivs ett partnerskap mellan en man och en kvinna. Samma fras återkommer i vers 20.]

6 Genom Herrens (Jahvehs) ord blev himlarna till,

och genom hans muns ande (utandning, andetag) hela dess här [skapades alla stjärnorna i skyn].

2 Innan bergen föddes,

eller du ens hade format jorden

och världen (marken, den bebodda delen),

från evighet till evighet

är du (har alltid varit, och kommer alltid att vara) Gud (El).

6 Kom (kom in, gå in)!

Låt oss falla ner (buga oss djupt ner; kasta oss till marken)

och böja oss (böja våra knän);

låt oss knäböja (välsigna) inför Herrens (Jahvehs), vår Skapares, ansikte.

[Tre olika hebreiska ord används för att beskriva ödmjuk tillbedjan: shacha, kara och barach. Denna trefaldiga upprepning ger extra betoning på denna vers som en central vers i psalmen.]

1 En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]

______

Jag lyfter mina ögon mot bergen [som omger Jerusalem – Sions berg och Moria berg].

Varifrån ska min hjälp komma (träda in – hebr. bo)?

2 Min hjälp kommer från Herren (Jahveh),

som har gjort himlar och jord.

[Hebreiskan använder alltid den duala formen på himmel, shamajim. När både "himlar och jord" nämns presenteras Gud som hela universums Skapare, se 1 Mos 1:1. Här används ordet asah för att göra, se 1 Mos 1:7; 2:18.]

8 Vår hjälp är i Herrens (Jahvehs) namn

som gjort (format, skapat) himlar och jord. [1 Mos 1:1]

24 Detta är dagen som Herren (Jahveh) har gjort (då han grep in),

låt oss jubla och vara glada.

13 För du har skapat mina njurar [mitt inre],

du sammanvävde (hebr. sachach) mig i min mors livmoder. [Job 10:11; Ps 119:73; Jes 44:24]

[Njurarna representerar det mest känsliga med livsavgörande funktion inombords. Det hebreiska ordet för att väva, vira och fläta ihop innebär att skapa ett avskärmande och täckande skydd. Betydelsen blir därför också att omgärda, inhägna, avskärma, stänga in, täcka och skydda.]

14 Jag tackar dig [med öppna händer prisar, hyllar och erkänner jag dig] för att jag med stor vördnad (innerlig respekt)

är (blev) en underbar (unik och separat) skapelse [exklusiv och särbehandlad som Guds avbild].

Underbara är dina verk,

och det vet min själ mycket väl (känner jag i högsta grad själv till; är jag verkligen intimt förtrogen med).

28 Vet du inte (är du inte väl införstådd med)?

Har du inte hört?

Herren (Jahveh) är en evig Gud (Elohim),

skapare av hela världen (jordens ändar).

Han blir inte trött eller utmattad,

hans förstånd är outrannsakligt (omöjligt att till fullo utforska).

9 Ve över honom som går till rätta (befinner sig på en trång plats) med sin skapare,

som en krukskärva bland jordens krukor.

Säger leran till krukmakaren: "Vad gör du?"

eller arbetet [det färdiga resultatet]: "Han [min skapare] har inga händer?"

17 Ack, Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), se, du har gjort himlarna och jorden med din stora makt och med din utsträckta arm. Ingenting är för svårt för dig,

6 Det är han som bygger sin övre kammare i himlarna

och har grundlagt sitt valv på jorden,

han som kallar fram havets vatten

och utgjuter det över jordens ansikte.

Herren (Jahveh) är hans namn.

[Vers 7-15 ingår i den bestämda sabbatsläsningen som man läste i alla synagogor i hela världen samma sabbat som staten Israel utropades 1948.]

36 Från honom

och genom honom

och till honom

är ju allting. [Allt har sitt ursprung och kommer från honom. Allt lever och har sitt centrum i honom. Allt har sitt slut i honom.]

Honom tillhör äran i evighet,

amen (låt det ske så, det är sant).

20 För hans osynliga egenskaper – både hans eviga makt (styrka, kraft, förmåga, kapacitet) och hans gudom (gudomliga natur), har från (alltsedan, men även: utifrån) världens skapelse kunnat uppfattas (observeras, förstås) genom de verk ("det utförda" i plural) man så tydligt ser (som är så uppenbara) [är så uppenbart synliga för hans intelligenta skapelser]. Därför är de utan ursäkt.

19 För med ivrig längtan [utsträckt förväntan – som när man sträcker på huvudet för att få se det man kan ana] väntar skapelsen [oförtrutet och välkomnande] på Guds söners (barns) uppenbarelse. [De troende är redan nu Guds barn, men den härlighet som finns i detta barnaskap har ännu inte avslöjats. Det kommer att ske först då Jesus kommer tillbaka, se 1 Joh 3:2.]

17 Därför, om någon är i den Smorde (Messias, Kristus) – [är han/finns] en ny skapelse! Det gamla (de ting som var från början) [allt det som var förut] är förbi (borta; har passerat åt sidan). Se, något [helt] nytt har kommit (skett; nya ting har blivit till) [allt har blivit nytt]!

[Frasen "en ny skapelse" saknar pronomen i grekiskan och skulle därför både kunna syfta på det större eskatologiska skiftet efter Jesu död och uppståndelse (Jes 49:8) och på det personliga skiftet som sker när någon omvänder sig. De grekiska adjektiven (i plural) archaia (gamla, ursprungliga) och kaina (nya; tidigare okända) kan användas om människor, saker, tider, tillstånd och omständigheter. När en människa är "i den Smorde" innebär det att hon är född på nytt och iklädd Jesu rättfärdighet. Hennes ande har fått liv och gemenskap med Guds Ande, som för fram henne inför Fadern.]

10 För vi är hans hantverk [Guds mästerverk – hans konstnärliga arbete och poetiska verk] skapade (som formats, omdanats) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus till [att utföra] goda gärningar [ett gott arbete i allt], som Gud har förberett [utsett och gjort redo i förväg, se även Rom 9:23] så att vi ska (för att vi skulle) vandra i dem [leva i det Gud planerat].

[Det grekiska ordet för hantverk, poiema, har även gett oss orden poem och poesi. Paulus använder det också om Guds skapelseverk i Rom 1:20. Den förste personen som blir fylld av den helige Ande är Betsalel (2 Mos 31:2-3) som är en hantverkare som ska formge tabernaklet. Jesus kallas även "hantverkarens son" (Matt 13:55).]

18 Enligt sitt eget beslut födde han oss till livet genom sanningens ord (gr. logos aletheia), för att vi skulle bli som en förstlingsfrukt (den första skörden) han får från dem han har skapat. [3 Mos 23:10; 5 Mos 26:2; Jer 2:3; 1 Kor 15:20, 23; 1 Pet 1:3; Rom 11:16]

4 Alla hus har en byggmästare, men Gud är den som byggt allt (han är arkitekten och den som uppfört och inrett allt).

28 ’För i honom lever vi och rör oss och är till.’

[Paulus citerar den sista strofen i en dikt av grekiska poeten Epimenides, 600 f.Kr. Hela sammanhanget lyder:

’De gjorde en grav för dig, den helige och höge.

Kreterna ljuger i ett och är odjur, glupska och lata.

Men du är inte död, du lever för evigt.

För i dig lever vi och rör oss och är till.’

Den andra strofen citeras av Paulus i brevet till Titus, se Tit 1:12.]

Även som några av era egna poeter har sagt:

’Vi är av hans släkt.’

[Citat från den grekiska poeten Aratos, 200 f.Kr. Båda dessa citat var riktade till den största grekiska guden Zeus i grekisk litteratur, men Paulus använder dem och riktar dem till den levande Guden. I fem korta meningar visade Paulus att Gud skapat världen, gav människan liv, har makt över folken och har uppenbarat sig för människorna.]

13 Allt skapat (varje skapad varelse som finns) i himlen och på jorden och under jorden och på havet, ja, allt det (alla de) som finns i dem hörde jag säga:

"Honom som sitter på tronen [Fadern]

och Lammet [Jesus]

tillhör

lovet (lovordet, lovprisningen),

och äran (priset, aktningen, respekten)

och härligheten (äran, lovprisningen)

och väldet (herraväldet; kratos – kraften att regera, makten att styra)

i evigheternas evigheter."