26 Och Gud (Elohim) sa: "Låt oss göra (hebr. asah) människan (hebr. adam) som vår avbild (hebr. tselem), till att vara oss lika (påminna om oss – hebr. demot).

[Människan – man och kvinna tillsammans – ska fungera som Guds representant på jorden.]

De ska råda (ha auktoritet, ansvara)

över havets fiskar och

över himmelens flygande varelser och

över landdjuren (hebr. behemah).

Ja, över hela jorden och över alla rörliga varelser som rör sig på jorden [allt djurliv]."

______

27 Ja, Gud skapade människan som sin avbild, som Guds avbild skapade han henne.

Man och kvinna skapade han dem.

______

[Denna vers utgör höjdpunkten i Guds skapelseverk. Vackert strukturerad i två bekräftande kiasmer slår den fast att människan (hebr. adam) skapas som Guds (hebr. Elohim) avbild och att människan, Guds avbild, utgörs av mannen och kvinnan tillsammans. Detta är helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repetitionen av skapa (hebr. bara) gör denna vers till berättelsens höjdpunkt. I den första kiasmen ramar Gud in att han skapade människan som sin avbild. I den andra kiasmen är istället verbet skapar centralt, och det som utgör människan ramar in meningen:

Gud skapade människan

som sin avbild,

som Guds avbild

skapade han henne.

Man och kvinna

skapade han

dem.]

8 De hörde Herren Gud (Jahveh Elohim) vandra (röra sig) i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Mannen och hans kvinna gömde sig för Herren Guds (Jahveh Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i trädgården.

12 Därför [som en kontrast till hur Jesus försonat världen], kom synden in i världen genom en enda människa [Adam, se 1 Mos 3; 1 Kor 15:22], och genom synden [den fysiska] döden. På så sätt nådde döden alla människor, eftersom alla hade syndat.

45 Det står skrivet [1 Mos 2:7]:

"Den första människan, Adam,

blev en varelse med liv."

Den siste Adam

blev en ande som ger liv.

46 Men det andliga livet kom inte först,

utan det fysiska, sedan kom det andliga.

47 Den första människan kom från jorden och var jordisk (gjord av stoft),

den andra människan kom från himlen.

48 De som är jordiska (av stoft), är lika honom som först var jordisk (gjord av stoft) [de har ett jordiskt sinne].

De som är från himlen, är lika honom [den siste Adam] som är från himlen [de har ett andligt perspektiv på tillvaron].

49 På samma sätt som vi har burit den jordiska människans avbild,

ska vi också bära den himmelska människans avbild [bära Jesu avbild – han som kom från himlen].

1 Människan – född av kvinna,

lever några korta dagar fyllda (mättade) av oro.

17 "Ska en dödlig man vara rättfärdig inför Gud (Eloha)?

Kan en människa vara ren inför sin skapare?

17 Vad är en [bräcklig] människa (hebr. enosh)

eftersom du låter honom bli mäktig (stor)

och eftersom du sätter ditt hjärta till honom?

6 På ett ställe har någon [syftar troligtvis på David, se Ps 8:1] vittnat:

Vad är då en människa

att du tänker på henne,

eller en Människoson

att du tar hand om honom?

24 Varje steg en man (stridsman) [en man i sina bästa år] tar kommer från (har sitt ursprung från) Herren (Jahveh),

så hur kan någon själv förstå sin väg?

22 då skulle ni en gång för alla lagt bort er gamla natur (lämnat ert tidigare sätt att leva) – som blir mer och mer korrupt genom dess förföriska (lögnaktiga) lockelser (bedrägliga begär), 23 och istället förnyats till ert sinnes ande [genom den helige Andes hjälp, se Jud 1:19],

24 och en gång för alla iklätt er den nya människan, som är skapad enligt Gud (till Guds avbild) i sanningens [Jesus är sanningen, se vers 21 och Joh 14:6] rättfärdighet och helighet [gentemot människor och inför Gud].

[Vid frälsningen läggs den gamla människan bort och den nya ikläds en gång för alla. Däremot är den inre människans förnyelse något som ständigt pågår, då den troende påverkas både av köttet och Anden, se Gal 5:17. Den gamla människan levde efter köttet men den nya lever efter Anden.]

15 genom att i sitt [eget korsfästa] kött ta bort (annullera) fiendskapen, orsakad av budordens undervisning [gr. nomos entolon], uttryckta i lärosatser (dogmer; mänskliga föreskrifter – gr. dogma). [Matt 5:17; Rom 10:4; Gal 3:23-25]

[I templet i Jerusalem hade hedningar bara tillgång till den yttre förgården (Upp 11:2). Det var här offerdjur såldes, Jesus undervisade osv. Den judiske historikern Josefus skriver att det fanns en 3 alnar (1,3 meter) hög stenmur som begränsade tillträdet till de inre delarna (kvinnornas förgård, templets förgård där brännofferaltaret fanns och själva templet). Längs med barriären fanns skyltar med en röd varningstext på grekiska och latin: "Ingen främling får träda innanför templets inhägnad! Den som överträder bär själv ansvaret för sin död, som kommer att bli följden." Hittills har två sådana varningsskyltar hittats. Den första hittades 1871 och finns på Istanbuls arkeologiska museum. Ett fragment från en annan sten som hittades 1936 finns i Jerusalem på Israel Museum. Se även Apg 21:29.]

Han gjorde detta för att från de två [jude och hedning], i sig själv, skapa en ny människa och på så vis bereda frid,

11 Men du gudsman (du som tillhör Gud, som är avskild för hans tjänst):

Fly (ständigt)

allt detta [ordstrider och kärleken till pengar, se vers 3-10].

Följ (sträva ständigt efter):

rättfärdighet (att leva rätt, i fullkomlig harmoni med Guds vilja),

gudsfruktan,

tro,

kärlek [som är osjälvisk och utgivande],

uthållighet (ståndaktighet) [karaktär som står fast även under prövningar],

mildhet (saktmod; balanserad och kontrollerad styrka som är fri från hämndlystnad och bitterhet).

11 När jag var barn (liten, omogen),

talade jag som ett [litet] barn [oförmögen att forma tydliga ord],

tänkte (kände, tyckte) som ett [litet] barn [med en förståelse enbart baserad på sinnesintryck]

och resonerade som ett [litet] barn [med ett barns logik].

Sedan jag blev man [blivit vuxen]

har jag [helt] lagt bort det barnsliga [avskaffat allt det omogna].

[Det grekiska adjektivet nepios beskriver någon som är omogen, barnslig och utan förstånd. Det används här även som ett substantiv om ett barn mellan 1 och 10 år.]

21 Herrens (Jahvehs) ögon ser en människas alla vägar (karaktär, handlande),

och han beaktar (väger) noggrant alla val (vägval, spår).

1 En människa ansvarar för alla planer i sitt hjärta (att bearbeta och strukturera dem),

men det [visa] svar som tungan till sist ger kommer från Herren (Jahveh).

5 Så säger Herren (Jahveh):

Förbannad är den tappre stridsman (modige hjälte, mäktige krigare)

som förtröstar (sätter sitt hopp till, litar) på människor [hebr. adam – en bräcklig människa],

som söker sin styrka i det som är kött [det jordiska],

och vars hjärta vänder sig från Herren (Jahveh).

[Ordagrant "gör kött till sin arm", dvs. förlitar sig på sin egen viljestyrka, kraft och förmåga].

7 En sådan människa ska inte förvänta (föreställa, tänka) sig att få (att hon kommer att ta emot) något från Herren [av det som kommer från hans sida/närhet], 8 eftersom hon är delad i två (ordagrant: "två-själad"), vacklande (ostadig, opålitlig) i allt hon tar sig för.

[Följande verser ger exempel på olika gruppers frestelser. En fattig troende frestas att fastna i att klaga över sin situation. I stället ska han glädja sig över allt Gud ger. Den rike ska inte berömma sig av sin rikedom.]

1 Var inte hård (ordagrant "slå inte ner", tala inte hårda ord) mot en äldre man,

uppmuntra honom (förmana, kom vid hans sida) som [du skulle tala till] en far,

[förmana och uppmuntra]

yngre män som bröder,