1 Människan – född av kvinna,

lever några korta dagar fyllda (mättade) av oro.

2 Som en blomma växer hon upp och vissnar (torkar ihop; faller ner) [Jak 1:10; Ps 37:2; 90:5-6],

hon flyr som skuggan och finns inte kvar (står inte kvar).

[Genom att använda dagar istället för år betonas människas flyktiga tillvaro i det större perspektivet. Skuggan "jagar" hela tiden iväg, mitt på dagen försvinner den helt i Mellanöstern då solen är i zenit. Men kan även syfta på nattens intågande då solen går ner och skuggorna blir längre för att sedan helt försvinna i mörker. Jobs andra vän, Bildad, liknade också livet vid en skugga, se Job 8:9. Se även 1 Krön 29:15; Ps 102:11; 144:4; Klag 4:20]

3 Öppnar du ditt öga [Gud – skärskådar du], mot en sådan [fragil varelse som jag]?

Ja, drar du mig till doms inför dig? [Ps 143:2]

4 Vem kan ge (göra, föra fram) något rent från något orent?

[Kan syfta allmänt på något föremål (kärl, osv) eller specifikt på människan, se Ps 51:5; Jes 6:5; 1 Mos 6:5.]

Nej, ingen! [Bildad tar upp liknande ämne senare, se Job 25:4.]

5 Eftersom hennes [människans] dagar är fastställda (ingraverade – hebr. charats),

hennes månaders antal finns hos dig

och du satt hennes gräns som hon inte kan överskrida,

6 så vänd bort (upphör med) din blick över henne

och låt henne få ro, såsom den inhyrda arbetaren [Job 7:1] får glädje av sin dag.

[På samma sätt som i vers 1 används inte enheten år, utan dagar (och här även månader) för att visa på den flyktiga tillvaron, se även Pred 3:1-2, 11. Dagar, månader och gräns är parallella uttryck i vers 5.]

7 För ett träd finns det hopp även om det huggs ner,

det gror igen och nya skott ska inte saknas.

8 Även om dess rot åldras i marken,

och stubben dör (murknar) i stoftet,

9 så när det känner doften av vatten grönskar det

och skjuter skott som en ung planta!

[Trädet personifieras med luktsinne, vilket förstärker liknelsen med människor.]

10 Men om en stridsman (man i sina bästa år, full av egen styrka och kraft – hebr. gever) dör

och ligger slagen,

om en människa (hebr. adam)

förgås (drar sitt sista andetag – dör),

var är hon då? [Jo, död – borta!]

11 Som vattnet försvinner ur en sjö (ett hav),

och en flod sinar och torkar ut,

12 så lägger sig mannen (hebr. ish)

och står inte upp igen,

inte förrän himlarna inte finns mer [Jes 51:6]

vaknar han och reser sig från sin sömn. [Job 10:21; 16:22; Pred 5:15]

13 [Job talar direkt till Gud i vers 13-22 och flera frågor ställs.]

Om du ändå ville gömma mig i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) [dödsriket]

och hålla mig dold tills din vrede passerat,

sätta en tidsgräns, men kom ihåg mig sedan (rädda mig).

14 När en stridsman (hebr. gever) dör, finns det då liv efter döden?

I så fall ska jag under alla mina dagar [här på jorden] som är som en hård militärtjänst

vänta på (ivrigt se fram emot) min vaktavlösning (då jag byter min klädnad, då jag skjuter nya skott och växer).

15 Då skulle du ropa på mig [vid uppståndelsen från de döda, se Joh 5:28] – och jag skulle svara dig.

Du har en stark längtan (passion) att få se dina händers verk (din skapelse, människan) igen.

16 Ja, du skulle räkna mina steg,

du skulle inte ge akt på min synd (hebr. chatat).

17 Min överträdelse (hebr. pesha) skulle ligga i en förseglad pung,

och du skulle täcka över min missgärning (hebr. avon).

[Samma tre ord för synd som används i Job 13:23 återkommer här i vers 16-17.]

18 Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam),

som berget faller [spricker och lossnar] och vittrar bort,

som klippan flyttas från sin plats,

19 som vatten nöter sönder [slipar ner] stenar,

som dess flöden sköljer bort stoftet [eroderar jorden],

så gör du en bräcklig människas (hebr. enosh) hopp om intet.

20 Du övermannar henne för alltid (en gång för alla)

och hon går bort,

du förändrar hennes utseende (ansikte) [kan syfta på dödskval, se Dan 5:9]

och sänder i väg henne.

21 Om hennes [den dödas] söner äras,

vet hon det inte,

om de blir ringa,

ser hon det inte.

22 Hon [den döda] känner bara smärtan av sin egen kropp,

och hon sörjer bara sin egen själ (liv).

[Banden till de levande bryts (vers 21), den döde är ovetande om allt vad som sker, gott som ont, se även Pred 9:5-6.]