Morte

55 "Död, var är din seger?

Död [dödsrike], var är din udd (din giftgadd)?"

[Hos 13:14; en del manuskript har Hades istället för död, hebreiska texten har Sheol.]

56 Dödens udd [dess gift] är ju synden,

och syndens kraft kommer av (makt är) lagen [eftersom Mose undervisning pekar på och fördömer synden, se Rom 7:7-12.]

57 Men Gud vare tack [för hans nåd] som ger oss segern genom vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus)!

[Det grekiska ordet charis som här översätts med tack har en grundbetydelse av nåd och favör. Ordet för seger (erövring, triumf – gr. nikos) ramar in det sista stycket, vers 54c och 57.]

26 Den sista fienden att utplåna (eliminera, avväpna)

är döden,

Adam och Jesus

21 För eftersom det var genom en människa som döden kom [in till världen],

så kom också uppståndelsen från de döda genom en människa.

22 Liksom alla dör genom Adam,

på samma sätt ska alla genom den Smorde (Messias, Kristus) få liv (göras levande).

[Alla människor är släkt med Adam och har del i syndafallet. Alla kommer också att uppstå till evigt liv eller evig dom. När Paulus kvinnosyn diskuteras kan det vara värt att notera att Paulus skyller syndafallet på Adam, tvärt emot den vedertagna judiska traditionen att skylla på Eva. Några av de utombibliska skrifter som påverkade judendomen på Paulus tid var Ben Syraks skrifter från 190-talet f.Kr. där det står "Från en kvinna leder synden sitt ursprung, och för hennes skull måste vi alla dö", se Syr 25:24.]

Ett ord att lita på

11 Detta är ett ord att lita på (trovärdigt):

Om vi har dött med honom (vilket vi gjort),

ska vi också leva med honom.

6 Salig (lycklig, välsignad) och helig (avskild för tjänst) är den som har del i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden [att bli kastad i eldsjön, se vers 14] ingen makt, utan de ska vara präster till Gud och den Smorde (Messias, Kristus), och regera med honom i tusen år.

[En period på tusen år nämns sex gånger, se vers 2, 3, 4, 5, 6, 7. Ofta används ordet millennium, från latinets mille annum (tusen år), för denna tidsperiod. Utifrån profetior i GT om ett fridsrike, och föregående verser där Jesus kommer på en vit häst, se Upp 19:11-15, verkar det vara en period då Jesus regerar på jorden. Det blir en tid då skapelsen upprättas, se Rom 8:20-22. Lamm och vargar ska bo tillsammans, se Jes 11:6. Det är ett fridsrike där svärd smids till plogbillar, se Jes 2:4. Dock är det inte en helt fullkomlig värld:

- Människor kommer fortfarande att dö: "Den som dör vid hundra års ålder kallas fortfarande ung", se Jes 65:20. Paulus gör det klart att "Jesus måste vara kung och regera tills han har lagt alla sina fiender under sina fötter, den sista fienden som utplånas är döden", se 1 Kor 15:25-26. Det är först efter den sista striden med djävulen som jorden renas i eld och en ny himmel och en ny jord kommer, se 2 Pet 3:10-13. Det är först efter den nya himlen och den nya jorden som "döden inte finns mer", se Upp 21:4.

- Även om Jesus tillsammans med de troende regerar här på jorden, krävs det domar, se vers 4. Jesus regerar, men många böjer sig motvilligt för hans vilja eftersom de i slutet av perioden gör uppror, se vers 7-9.

Denna syn att Jesus kommer före millenniet kallas premillennialism och är den vanligaste tolkningen. I amillennialismen (det grekiska prefixet a betyder inte) tolkas tusenårsriket som en symbolisk tid. Under 1800-talet, då många trodde på människans egen förmåga att förändra världen, växte postmillennialismen fram där man tänker att Jesus kommer först efter tusenårsriket med en ny himmel och en ny jord, fram till dess har församlingen regerat på jorden under tusen år medan Jesus är i himlen.]

[Nu återupptas temat från vers 3.]

25 Jesus sa till henne [Marta]: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på [kontinuerligt förtröstar och sträcker sig fram till] mig ska (kommer att) leva även om han skulle dö, 26 och alla (var och en) som lever [i Guds överflödande liv] och tror på [kontinuerligt förtröstar och sträcker sig fram till] mig ska (skulle) aldrig någonsin (i evighet) [behöva] dö. Tror du detta?"

25 Jesus sa till henne [Marta]: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på [kontinuerligt förtröstar och sträcker sig fram till] mig ska (kommer att) leva även om han skulle dö, 26 och alla (var och en) som lever [i Guds överflödande liv] och tror på [kontinuerligt förtröstar och sträcker sig fram till] mig ska (skulle) aldrig någonsin (i evighet) [behöva] dö. Tror du detta?"

27 Mina får lyssnar till min röst och jag känner (har en personlig relation med) dem och de följer mig (är mina lärjungar). 28 Jag ger dem evigt liv och de ska aldrig någonsin dö (vara förlorade), och ingen ska rycka dem ur min hand.

16 För så (på samma sätt) älskade [så högt värdesatte] Gud världen

att han utgav sin ende Son (ordagrant: att han gav Sonen – den Enfödde),

för att var och en som tror (litar, förtröstar) på honom

inte ska gå under (inte skulle gå förlorad), utan ha (skulle äga) evigt liv.

Herrens ankomst

13 Syskon (bröder och systrar i tron), vi vill att ni ska veta hur det blir med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer på samma sätt som de andra, de som inte har något hopp. [Alla människor känner sorg och saknad när någon nära anhörig dör. Skillnaden är att utan den kristna tron finns inget hopp.] 14 För om vi tror att Jesus har dött och uppstått [vilket vi ju gör], så ska Gud på samma sätt genom Jesus föra fram de insomnade [de som dött] tillsammans med honom.

16 För Herren [Jesus] ska själv stiga ner från himlen

när en befallning ljuder,

en ärkeängels röst [som hörs]

och en Guds basun [som ljuder].

Då ska de döda som tillhör den Smorde (Messias, Kristus) uppstå först.

[Denna uppståndelse gäller "de som dött i den Smorde". Den gäller alla de som trott på Jesus som Messias och kan även gälla troende från Gamla testamentet. Vad som är helt klart är att det inte är en allmän uppståndelse där alla som levt uppstår. I Uppenbarelseboken nämns sju basuner där den sista har att göra med domen i vedermödan, se Upp 11:15-18. Se även 1 Kor 15:51-52.]

17 Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i luften (den lägsta atmosfären). Och så ska vi alltid vara hos Herren. [Denna händelse brukar kallas "uppryckandet".]

28 Frukta inte dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i Gehenna (helvetet).

25 För den som vill rädda (skulle vilja bevara) sitt liv,

ska mista (förlora; totalt förstöra/ruinera) det,

men den som mister (nu ändå skulle mista) sitt liv för min skull,

han ska rädda (han är den som kommer att bevara) det.

[Gr. psuche betecknar både liv och själ, men måste förstås och användas utifrån sitt sammanhang i vers 25-26, se även Joh 12:25. Att ’förneka sig själv’ i vers 24 handlar inte om brist på självaktning. Jesu efterföljare har skäl till en bättre självkänsla än någon annan. Den faderskärlek Gud känner för sina barn är enorm och bygger inte på gärningar utan på barnaskap, se Gal 3:26, osv. Genom saligprisningarna visar Jesus vad det innebär att tillhöra Guds rike och få den himmelska lönen, se Matt 5:3-12. I ljuset av detta förstår vi att självförnekelsen handlar om att korsfästa sina egna själviska intressen och ambitioner och sätta Gud och hans rike främst. Samma skarpa åtskillnad görs i Matt 6:19-24 där Jesus förklarar att man inte kan tjäna både Gud och mammon.]

21 För min del är den Smorde (Messias, Kristus) själva livet [hans liv är i mig – han är enda anledningen till att jag lever], och döden [ordagrant: "att ha dött", dvs. livet efter döden] är en vinst för mig.

23 Jag dras åt båda hållen. Min längtan är att bryta upp (plocka ner tältet för att resa vidare) och vara hos den Smorde (Messias, Kristus), vilket är långt mycket bättre, 24 men att jag är kvar i min kropp (köttet) är nödvändigt för er skull.

20 Men vårt medborgarskap är (har alltid varit, och är nu fast förankrat) i himlen.

[Ordet för medborgarskap, gr. politeuma, klingade speciellt för brevets mottagare i Filippi som bodde i en romersk koloni, se Apg 16:12. Filippi var som ett "litet Rom", här kunde man äta romersk mat, romerska regler gällde osv. Det var här som Paulus använde sitt romerska medborgarskap för första gången, se Apg 16:22-39. En kristen har sitt hemland i himlen men lever här på jorden som i en "himmelsk koloni", se Heb 11:16; 13:14.]

Därifrån [med den vetskapen att vårt medborgarskap är i himlen] ser vi ivrigt fram emot (fokuserar vi helt på, väntar vi tålmodigt på) Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus), Frälsaren (den som befriar, bevarar, upprättar och helar), 21 som ska förvandla vår ömkliga kropp (mänskliga natur, yttre form som blivit förnedrad genom synd och död, den ska genomgå en permanent förändring) till att likna hans härlighetskropp med den kraft som har auktoritet att lägga allt under honom.

4 Även om jag vandrar (om jag än skulle vandra)

genom dödsskuggans dal (i den mörkaste ravin),

så fruktar jag inget (kommer jag inte att vara rädd för något) ont.

För du är med mig. [Detta är psalmens centrum, och dess viktigaste budskap – Gud är med oavsett yttre omständigheter!]

Din käpp [kortare klubba för att försvara fåren]

och din stav [längre herdestav för att leda fåren, men även för att dra tillbaka ett får på väg åt fel håll]

de tröstar mig [de får min sorg att vända till hoppfullt mod].

[Det hebreiska ordet för att trösta, nacham, härstammar ljudmässigt från en kraftig utandning som ger uttryck för sorg, medlidande och tröst. Det har en rik innebörd i sina olika verbformer, alltifrån att bli tröstad till att trösta, och inrymmer själva skeendet däremellan. Samma rot finns i Nahums och Nehemjas namn, dessa profeter vars namn och tjänst – som är sammanlänkade – också målar bilden av att trösta i sorgen och ingjuta hopp och mod.

I denna psalm förstärks det kiastiska mönstret av att subjektet i temat växlar korsvis. I vers 2 ser David sig själv ur ett fårs perspektiv där herden leder honom till spirande betesmarker och lugna vatten. I vers 5 släcker han sin törst (med en bägare fylld till brädden) vid ett dukat bord. Även hebreiskans placering av verb och substantiv växlar mellan vers 2 och 5. Samma mänskliga perspektiv på Herrens ledning finns i vers 3-4, men övergår i vers 4c återigen till att ha ett fårs perspektiv.]

4 Även om jag vandrar (om jag än skulle vandra)

genom dödsskuggans dal (i den mörkaste ravin),

så fruktar jag inget (kommer jag inte att vara rädd för något) ont.

För du är med mig. [Detta är psalmens centrum, och dess viktigaste budskap – Gud är med oavsett yttre omständigheter!]

Din käpp [kortare klubba för att försvara fåren]

och din stav [längre herdestav för att leda fåren, men även för att dra tillbaka ett får på väg åt fel håll]

de tröstar mig [de får min sorg att vända till hoppfullt mod].

[Det hebreiska ordet för att trösta, nacham, härstammar ljudmässigt från en kraftig utandning som ger uttryck för sorg, medlidande och tröst. Det har en rik innebörd i sina olika verbformer, alltifrån att bli tröstad till att trösta, och inrymmer själva skeendet däremellan. Samma rot finns i Nahums och Nehemjas namn, dessa profeter vars namn och tjänst – som är sammanlänkade – också målar bilden av att trösta i sorgen och ingjuta hopp och mod.

I denna psalm förstärks det kiastiska mönstret av att subjektet i temat växlar korsvis. I vers 2 ser David sig själv ur ett fårs perspektiv där herden leder honom till spirande betesmarker och lugna vatten. I vers 5 släcker han sin törst (med en bägare fylld till brädden) vid ett dukat bord. Även hebreiskans placering av verb och substantiv växlar mellan vers 2 och 5. Samma mänskliga perspektiv på Herrens ledning finns i vers 3-4, men övergår i vers 4c återigen till att ha ett fårs perspektiv.]

8 Lever vi, så lever vi för Herren.

Dör vi, så dör vi för Herren.

Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.

3 Och jag hörde en stark röst från tronen säga: "Se, Guds tabernakel står [är från och med nu] bland (hos) människorna. Han ska bo (tälta, "tabernakla") bland (hos) dem [Joh 1:14] och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara bland (hos) dem.

4 Och han ska torka (kommer att sudda) bort varje tår från deras ögon.

Och döden ska inte finnas mer [Jes 25:8; 1 Kor 15:54; Upp 7:17],

varken sorg eller klagorop [för någon som dött – 5 Mos 34:8; Jes 60:20; Matt 5:4; Jak 4:9],

inte heller ska [någon] smärta (plåga, förtvivlan, ångest, nöd, möda) finnas mer [Kol 4:13; Upp 16:10-11].

För det som förut var [de första tidsåldrarna och världsordningarna] är borta (försvann bort, passerade förbi)."

4 Och han ska torka (kommer att sudda) bort varje tår från deras ögon.

Och döden ska inte finnas mer [Jes 25:8; 1 Kor 15:54; Upp 7:17],

varken sorg eller klagorop [för någon som dött – 5 Mos 34:8; Jes 60:20; Matt 5:4; Jak 4:9],

inte heller ska [någon] smärta (plåga, förtvivlan, ångest, nöd, möda) finnas mer [Kol 4:13; Upp 16:10-11].

För det som förut var [de första tidsåldrarna och världsordningarna] är borta (försvann bort, passerade förbi)."

27 På samma sätt som det är bestämt att alla människor ska dö (det väntar alla) [Rom 6:23] och sedan dömas,

38 Jag är helt övertygad (förvissad) om att:

[Nu räknar Paulus upp tio saker som finns i Guds universum. Ofta är det motpoler. Denna lista tar vid där uppräkningen av sju lidanden slutade – martyrdöden av svärd, se vers 35.]

varken död [med all sin skräck och plåga],

eller liv (ett överflödande liv) [med sina lockelser],

varken änglar,

eller andefurstar [demoniska furstar],

eller auktoriteter (makter) [både mänskliga tyranner och demoniska krafter],

varken vad som sker just nu,

eller vad som kommer att hända,

39 varken någonting upphöjt [världen ovanför, något övernaturligt],

eller något djup [makter i den mörka och onda världen, helvetets krafter],

eller något annat skapat [djur, människor, universum, eller mänskliga skapade myndigheter, ordningar, strukturer]

[inget av detta] ska kunna skilja oss från Guds [utgivande] kärlek i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre.

7 Det är sällsynt (knappast) att någon vill dö för en rättfärdig – kanske vågar någon dö för den som är god [den som har ett generöst hjärta, är ärofylld på alla sätt]. 8 Men Gud demonstrerar (visar, bevisar, anförtror) [står gång på gång där med] sin egen kärlek [den rättfärdiga, osjälviska och utgivande kärleken] för oss genom att den Smorde (Messias, Kristus) dog för oss medan vi ännu var syndare.

17 Om en enda mans överträdelse betydde

att döden började regera (utöva konungsligt envälde) genom denne ende,

hur mycket mer ska inte de som blir rättfärdiga

genom att ta emot nådens överflödande rika gåva

få regera i livet,

tack vare en enda,

Jesus den Smorde (Messias, Kristus).

23 Syndens lön [plural]

är död [evig död i kontrast till evigt liv],

men Guds gåva

är evigt liv i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre.

[Det grekiska ordet för lön, opsonion, kommer från optos – dvs. grillad eller halstrad mat. En soldats dagslön bestod ofta till stor del av matransoner. Eftersom lön står i plural är det inte bara den slutgiltiga döden som åsyftas, utan även den förstämning och skugga som synden kastar över var dag i denna tidsålder. Soldatens lön var generellt låg, så en friare tolkning skulle kunna uttrycka att syndens usla lön enbart för med sig död. Andra ställen där lön nämns är bl.a. Luk 3:14; 1 Kor 9:7; 2 Kor 11:8.]

1 För vem vet vad som är gott för människan i hennes liv, alla dagar av hennes fåfänga liv som hon tillbringar som en skugga? [1 Krön 29:15; Ps 144:4; Job 8:9; 14:12] Vem kan berätta för en människa vad som ska komma efter henne under solen?

2 Han kommer in i frid (ro, stillhet, vila – fullständig harmoni) [i kontrast till förföljelsen här på jorden].

De som vandrar i sin uppriktighet (rättfärdigt) – de vilar på sina bäddar [dödens vila].

2 Det folk som vandrar (lever) i mörker [vers 1]

ser ett stort ljus.

Över dem som bor (vistas, sitter) i dödsskuggans land [där djupt mörker, förvirring och misär råder]

skiner ett ljus.

17 men kunskapens träd – gott och ont – får du inte äta av, för om (hebr. bejom) du äter av det kommer du sannerligen att dö [infinitiv absolutus – döden dö, med all säkerhet dö]."

[I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "att äta du ska äta" och "dö ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta. Det går också att se det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jfr Matt 6:11; Joh 4:32. Död har en andlig och fysisk aspekt. Paulus skriver hur skapelsen är lagd under förgängelsen, se Rom 8:20. När Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig.]

[Fram tills nu har allting varit gott eller mycket gott. För första gången är nu något "inte bra", och det är Adams brist på en kompanjon.]

48 Kom ihåg hur kort min tid är.

För vilken fåfänga har du skapat alla människans söner (barn)?

7 [I ett par retoriska frågor hyllar David nu Guds stora kärlek och nåd som når överallt, se även, se även Ps 23:6:]

Vart kan jag gå (skulle jag vandra) från din Ande?

Vart kan jag fly från ditt ansikte (din närvaro; ordagrant: dina ansikten)?

8 Om jag stiger upp för himlarna,

är du där,

och lägger jag mig (bäddar jag åt mig) i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) [dödsriket],

se, där är du [också]! [ordagrant: se – du/dig!]

Brudens ord

6 [Bruden till sin älskade:]

Sätt mig som en signetring (ett sigill) över ditt hjärta,

som en signetring på din arm.

[En signetring användes för att plombera dokument. Det var det värdefullaste föremålet och ägaren hade den ständigt runt sin hals eller arm.]

För kärleken är stark som döden,

passionen (svartsjuka kärleken) är lika omedgörlig (hård, grym) som Sheol (graven, underjorden, de dödas plats) [Sheol kommer från hebr. shaal – fråga efter].

Dess lågor är som eldslågor,

det är en våldsam eldsflamma.

14 Se, jag vandrar (tar nu nästa steg) på den väg allt [vi alla här] i världen måste gå [1 Kung 2:2], betänk därför i hela ert hjärta och med hela er själ att inte en enda sak av allt det goda som Herren er Gud (Jahveh Elohim) talade över er har uteblivit, allt har kommit till er, inget av det saknas.

32 Jag har ingen glädje i någons död, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), så vänd om och lev!

46 Och när Jesus hade ropat med hög röst sa han: "Fader, i dina händer överlämnar (anförtror, lägger) jag min ande." [Här citerar Jesus den inledande strofen i Ps 31:6 ur en förtröstansfull psalm av David.] När han hade sagt detta gav han upp andan (ordagrant: andades han ut) [i en sista kraftfull utandning, se även Matt 27:50; Joh 19:30].

23 I dödsriket där han plågades, lyfte han upp sina ögon och fick se Abraham långt borta och Lasarus vid hans sida. [Dödsriket, på grekiska Hades, Sheol på hebreiska, är de dödas plats i väntan på den slutliga uppståndelsen och domen inför den vita tronen, se Ps 16:10; Dan 12:2; Apg 2:27, 31; Upp 20:13.] 24 Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och sänd Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten och svalka min tunga, för jag plågas i denna eld!’

[Det var inte rikedomen i sig som var orsaken till den rike mannens dom; Abraham var ju rik men fanns i paradiset. Det är anmärkningsvärt att den rike mannen visste vad tiggaren hette! Här på jorden hade han alltså varit fullt medveten om honom, men valt att inte bry sig om sin nästa som led nöd precis utanför hans dörr. Det var orsaken till hans eviga död, se Matt 25:46.]

15 När begäret sedan blir havande (gr. sullambano), föder (frambringar – gr. tikto) det synd, och när synden blivit fullt utvecklad (fullvuxen) leder den till död [Rom 6:23].