Palavras de consolo

4 Även om jag vandrar (om jag än skulle vandra)

genom dödsskuggans dal (i den mörkaste ravin),

så fruktar jag inget (kommer jag inte att vara rädd för något) ont.

För du är med mig. [Detta är psalmens centrum, och dess viktigaste budskap – Gud är med oavsett yttre omständigheter!]

Din käpp [kortare klubba för att försvara fåren]

och din stav [längre herdestav för att leda fåren, men även för att dra tillbaka ett får på väg åt fel håll]

de tröstar mig [de får min sorg att vända till hoppfullt mod].

[Det hebreiska ordet för att trösta, nacham, härstammar ljudmässigt från en kraftig utandning som ger uttryck för sorg, medlidande och tröst. Det har en rik innebörd i sina olika verbformer, alltifrån att bli tröstad till att trösta, och inrymmer själva skeendet däremellan. Samma rot finns i Nahums och Nehemjas namn, dessa profeter vars namn och tjänst – som är sammanlänkade – också målar bilden av att trösta i sorgen och ingjuta hopp och mod.

I denna psalm förstärks det kiastiska mönstret av att subjektet i temat växlar korsvis. I vers 2 ser David sig själv ur ett fårs perspektiv där herden leder honom till spirande betesmarker och lugna vatten. I vers 5 släcker han sin törst (med en bägare fylld till brädden) vid ett dukat bord. Även hebreiskans placering av verb och substantiv växlar mellan vers 2 och 5. Samma mänskliga perspektiv på Herrens ledning finns i vers 3-4, men övergår i vers 4c återigen till att ha ett fårs perspektiv.]

Psalm 27 – Förtröstan på Gud

1 Av David.

[På samma sätt som Psalm 25 och 26, inleds även denna psalm med bara Davids namn. Den grekiska översättningen Septuaginta tillägger här att David blev smord till kung innan han skrev denna psalm. Detta finns dock inte med i den hebreiska texten, men det är tydligt att dessa tankegångar och tolkningar fanns omkring 200 f.Kr. då den hebreiska texten översattes till grekiska.]

______

Inledande förvissning

Herren (Jahveh) är mitt ljus [Joh 1:4] och min frälsning (befrielse, räddning, trygghet)!

Vem skulle jag frukta (vara rädd för)?

Herren (Jahveh) är mitt livs värn (skydd, tillflykt, säkra fästning – den som försvarar mig)!

Vem skulle jag förskräckas (fasa, skaka) inför?

[Det hebreiska ordet för frälsning som används sextio gånger i Psaltaren är jeshua – det hebreiska namnet på Jesus. Psaltarpsalmerna pekar på att vår frälsning finns hos Gud. Han är lik en säker fästning där jag snabbt kan söka skydd vid fara. I psalmen finns ofta uppräkningar i par och tripletter. Herren nämns två gånger i första versen och beskrivs med tre ord: "ljus, frälsning och tillflykt". David beskriver dem som kommer emot honom i vers 2 med tre ord: "onda människor, motståndare och fiender".]

9 och han dömer (har dömt, och ska döma) världen (människorna på jorden) i rättfärdighet,

han fäller dom (råder, och ska döma) över folken med rättvisa.

[Utan en rättvis dom finns inte rättfärdighet, samma hebreiska rot för "fälla dom" finns i vers 5 där den översätts "rättssak". Användandet av det ordet är ännu en försäkran om att Gud kommer att föra psalmistens talan och döma rättvist.]

Närhet till Gud

4 Ett [en sak] har jag begärt av Herren (Jahveh),

[bara] detta söker jag (längtar jag efter):

att få bo i Herrens (Jahvehs) hus

i alla mina livsdagar,

skåda (se; intensivt betrakta) Herrens (Jahvehs) ljuvlighet (välbehag, nåd)

och reflektera [urskiljande begrunda; betraktande söka svar] i hans tempel.

[När David skrev denna psalm var templet ännu inte byggt. Det uppfördes senare under hans son Salomos första regeringstid, se 1 Kung 6:1, 37-38. David var dock den som fick föra arken till Jerusalem, se 1 Krön 16:1; 2 Sam 6. I tabernaklet, och även senare i templet, fanns arken med nådastolen där Guds närvaro och helighet vilade. Samtidigt är Bibeln tydlig med att Gud inte bor i mänskligt byggda hus, se 1 Kung 8:27. Davids längtan är att få omgärdas och präglas av Guds närvaro och helighet, se vers 13 och Ps 28:2; 65:5; 84:5; 134:1. Ordet för ljuvlighet är hebr. noam som har en innebörd av nåd – där dess fullhet, välvillighet och välbehag betonas i kombination med favör. Det är här första gången det används, av totalt sju gånger i GT. I vers 4-6 används fyra synonymer: hus, tempel, hydda och boning.]

5 För han skyddar (gömmer) mig i sin hydda (hebr. soch, i sitt sammanflätade och täckande skydd),

på olyckans dag;

han döljer mig på en undangömd (hemlig) plats i sitt tält (tabernakel),

han lyfter mig [högt] upp på en klippa.

5 För du är mitt hopp (den som gett och ger mig framtidstro),

Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), Herre (Jahveh, Guds namn),

min förtröstan (trygghet) ända från min ungdom.

[Vers 5 är fint strukturerad. Den ramas in av två substantiv som är synonymer och centralt finns Herren Gud – Adonai JHVH. Hopp (hebr. tiqvah) handlar om det som vi ser fram emot. Förtröstan (hebr. mibtach) om personen vi ser till för vårt hopp.]

8 Herren (Jahveh) går själv (han är den som går) framför dig

– han ska vara med dig.

Han ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka)

eller överge (lämna, släppa taget om) dig.

Var inte rädd (frukta inte)

eller förfärad (bestört, modfälld, nedslagen)."

[Herren upprepar senare dessa ord till Josua, se Jos 1:5, 9.]

22 Ni ska inte vara rädda (frukta) för dem, för Herren er Gud (Jahveh Elohim), han är den som strider för er."

Tredje uppmaningen

9 Har jag inte befallt dig [nu, se vers 6 och 7, men även tidigare genom Moses ord, se 5 Mos 31:6, 7, 23]:

Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)!

Var inte förskräckt (rädd, uppskrämd) och var inte förfärad (bestört, modfälld, nedslagen),

för Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) är med dig vart du än går [överallt i det du gör].

[Mod är förmågan att övervinna sin fruktan och göra något man egentligen är rädd för. Fruktan förlamar medan frimodighet för med sig initiativförmåga och handlingskraft. I 4 Mos 27:16-23 utsåg Gud Josua till Moses efterträdare. Josua var en andefylld man som redan tidigare uppvisat mod (4 Mos 14:6-9), men Gud instruerade ändå Mose att styrka Josua i sitt uppdrag, se 5 Mos 1:38; 3:28. Även strax innan Mose avslutade sina jordiska dagar ingöt han mod i hela Israels folk och speciellt i Josua, se 5 Mos 31:6, 7, 23. Nu uppmanar Herren återigen Josua att vara stark och frimodig genom att stå fast och följa Guds undervisning. Styrkt av Herren befaller Josua Israels folk att göra sig redo för intåget i löfteslandet, se vers 16-18. Gud styrker och ingjuter mod hos dem som han kallar! Denna viktiga livserfarenhet förmedlar Josua även senare i sina uppmaningar till folket, se Jos 10:25; 23:6.]

11 Så att han upphöjer de låga [Ps 113],

och lyfter de sörjande till frälsning (räddning).

16 Och må vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus) själv och Gud vår Far, som har älskat oss och gett oss evig tröst och gott hopp i sin nåd,

4 Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som sörjer [gråter över synd, orättfärdighet och hjärtats bedrövliga tillstånd]

– för de ska bli tröstade (uppmuntrade, styrkta; få glädje). [Jes 25:8; 61:2-3; Ps 119:136; Upp 21:4]

6 Ödmjuka er därför (låt er därför ödmjukas) under Guds mäktiga hand, så att han kan upphöja er i rätt (sinom, lämplig) tid, 7 när ni kastat all er oro (ängslan; varje bekymmer) på honom – för han har omsorg om (han bryr sig om det som rör) er. [Ps 55:23]

[Ordet för oro, gr. merimna används om världsliga bekymmer som kväver ordet som såningsmannen sår, se Matt 13:22. Verben "ödmjuka" och "kastat" i vers 6 och 7 hör ihop. Vi ödmjukar oss inför Gud genom att kasta våra bekymmer på honom. Att själv försöka bära sin börda är snarare falsk ödmjukhet, vilket inför Gud är högmod. Det grekiska verbet epiripto förekommer förutom här bara i Luk 19:35 där det står att man "kastade" sina mantlar på åsnan som Jesus sedan satt på när han red in i Jerusalem, redo att offras. När vi kastat det som tynger och splittrar oss på Jesus tar han det hela vägen till korsets fullbordade verk. "Kasta" står båda gångerna i tempusformen aorist, något som uttrycker en punktuell, dvs. enstaka och ögonblicklig handling. Har vi en gång kastat all självcentrerad oro på Herren så behöver vi inte ta tillbaka den och kasta den på nytt! Genom att vi ödmjukar oss kommer Gud, när tiden är inne, att leda oss vidare till den position han har tänkt för oss i sitt rike (vers 6), se även Jak 4:10.]

17 Visa mig ett tecken [Dom 6:17] på din godhet,

när mina fiender ser, ska de komma på skam,

för du, Herre (Jahveh),

hjälper och tröstar mig (vänder min sorg till hopp inom mig).

76 Jag ber dig, låt din nåd (omsorgsfulla kärlek) vara redo att trösta mig,

efter ditt löftesord (hebr. imrah) till din tjänare.

24 När du lägger dig ska du inte vara rädd,

när du ligger ner ska din sömn vara god.

Poem om tid

1 [Vers 1-8 är en stor kiasm. Den inleds i vers 1 där två olika ord för tid används, en bestämd tid och ett intervall av tid. Vers 2-8 består av fjorton par. De tolv första är ordnade i ett fint kiastiskt mönster. Vers 2 börjar med det positiva (födas, plantera). Vers 3-4 vänder på det och börjar med det negativa (döda, bryta ner, gråta, sörja). I mitten speglas kiasmen. Vers 5-6 har den positiva komponenten först. Vers 7 speglar vers 2 och börjar då med den negativa komponenten (riva isär, vara tyst). Vers 8 avslutar med en egen kiasm som ramas in av älska/frid och centralt finns hata och föra krig. Den hör ihop med vers 1, och tillsammans ramar de in hela stycket. Nedan är det positiva ordet fetmarkerat.

Att se kiasmen hjälper även i tolkning. En tid att "kasta bort" (hebr. shalach) stenar i vers 5 måste vara något positivt, och därför är troligaste tolkningen att det har att göra med att utvidga åkermark. Här finns även en kiasm i ordval, vers 6 slutar med samma hebreiska ord för att "kasta bort" och markerar att vers 5-6 hör ihop som en mindre enhet. Dock är betydelsen i vers 6 den negativa – att kasta bort något.]

______

Till allt finns

en bestämd tidpunkt (avtalad, överenskommen tid),

och en lämplig tid (period; säsong)

till allt behagligt (gott; alla glädjefyllda aktiviteter) under himlarna.

2 En tid att födas (ge födsel) – och en tid att dö,

en tid att plantera – och en tid att rycka upp det som planterats,

3 en tid att döda (slakta) – och en tid att läka,

en tid att bryta ner – och en tid att bygga upp,

4 en tid att gråta – och en tid att skratta,

en tid att sörja – och en tid att dansa,

5 en tid att kasta bort (hebr. shalach) stenar [för att bereda åkermark] – och en tid att samla ihop stenar,

en tid att omfamnas (ta i famn, kramas) – och en tid att avstå från omfamning (kramar),

6 en tid att söka (leta upp) – och en tid att förlora,

en tid att behålla – och en tid att kasta bort (hebr. shalach),

7 en tid att slita sönder – och en tid att sy ihop,

en tid att vara tyst – och en tid att tala,

8 en tid att älska

och en tid att hata,

en tid för krig,

och en tid för fred.

______