17 Herrens (Jahvehs) ansikte är emot [i vrede för att döma, se Ps 21:10] dem som gör det onda,

för att utplåna deras minne från jorden.

[Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – pe. Tecknet avbildar en mun. Symboliserar ofta tal och relationer. Här är det ordet "ansikte" som börjar med denna bokstav, och förstärker hur Gud vänder sig mot de onda.]

18 De [rättfärdiga, vers 16] ropar och Herren (Jahveh) hör,

och räddar dem (rycker bort; för dem ut) ur all deras nöd (alla deras trångmål och svårigheter).

[Den artonde hebreiska bokstaven är: צ – tsade. Tecknet avbildar en fiskkrok eller en man som böjt sig i ödmjukhet och symboliserar ofta rättfärdighet. Ordet för "ropar" (hebr. tsaaq) börjar med denna bokstav och förstärker de rättfärdigas rop på Gud.]

8 Herren (Jahveh) ger syn till de blinda.

Herren (Jahveh) reser upp de nedböjda (de som har tappat modet).

Herren älskar de rättfärdiga.

9 Jag är kraftlös (förlamad, bortdomnad) och förkrossad – till det yttersta,

jag jämrar mig (ropar – "ryter") [som ett lejon] i mitt hjärtas ångest.

4 Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som sörjer [gråter över synd, orättfärdighet och hjärtats bedrövliga tillstånd]

– för de ska bli tröstade (uppmuntrade, styrkta; få glädje). [Jes 25:8; 61:2-3; Ps 119:136; Upp 21:4]

5 "Återvänd och säg till Hiskia, mitt folks furste: Så säger Herren (Jahveh), din far Davids Gud (Elohim): Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar, på tredje dagen ska du gå upp till Herrens (Jahvehs) hus.

5 Lovsjung (sjung och spela till) Herren (Jahveh), ni hans trogna följare,

tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] hans heliga hågkomst (omnämnande, minne – hebr. zecher) [heliga namn].

[Hur han räddat folket från slaveriet, gett dem undervisningen, fört dem in i landet, osv. Se även Ps 97:12; Luk 22:19; 1 Kor 11:24-26.]

3 Och jag hörde en stark röst från tronen säga: "Se, Guds tabernakel står [är från och med nu] bland (hos) människorna. Han ska bo (tälta, "tabernakla") bland (hos) dem [Joh 1:14] och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara bland (hos) dem.

4 Och han ska torka (kommer att sudda) bort varje tår från deras ögon.

Och döden ska inte finnas mer [Jes 25:8; 1 Kor 15:54; Upp 7:17],

varken sorg eller klagorop [för någon som dött – 5 Mos 34:8; Jes 60:20; Matt 5:4; Jak 4:9],

inte heller ska [någon] smärta (plåga, förtvivlan, ångest, nöd, möda) finnas mer [Kol 4:13; Upp 16:10-11].

För det som förut var [de första tidsåldrarna och världsordningarna] är borta (försvann bort, passerade förbi)."

16 De ska inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta ska träffa dem [Jes 49:10] 17 för Lammet som står mitt för tronen ska vara deras herde [Ps 23; Joh 10]. Han ska leda dem till livets vattenkällor [levande vatten, Joh 4:14]. Gud ska torka varje tår från deras ögon." [Jes 25:8]

[Det är viktigt att komma ihåg att Johannes inte alltid får se exakt hur den framtida härligheten ser ut. Här återger han svaret han "hör". Tidigare i vers 4 "hörde" han vilka de tolv stammarna var. Johannes skriver mer av vad han sett i sina syner än vad Paulus gör, se 2 Kor 12:1-6. Trots det är det tydligt att han följer den bibliska principen att "vi lever här i tro, utan att se", se 2 Kor 5:7. Johannes skriver även i ett av sina brev att det ännu inte är uppenbart vad vi som Guds barn ska bli, men vi vet med säkerhet att när han uppenbarar sig ska vi bli lika honom, för då ska vi se honom som han verkligen är, se 1 Joh 3:2.]

10 som bedrövade,

men ändå alltid (ständigt, oavbrutet) glada [över nåden, se Gal 5:22; 1 Pet 4:13],

som fattiga,

men ändå gör vi många rika,

utan någonting,

och ändå äger vi allt.

7 när ni kastat all er oro (ängslan; varje bekymmer) på honom – för han har omsorg om (han bryr sig om det som rör) er. [Ps 55:23]

[Ordet för oro, gr. merimna används om världsliga bekymmer som kväver ordet som såningsmannen sår, se Matt 13:22. Verben "ödmjuka" och "kastat" i vers 6 och 7 hör ihop. Vi ödmjukar oss inför Gud genom att kasta våra bekymmer på honom. Att själv försöka bära sin börda är snarare falsk ödmjukhet, vilket inför Gud är högmod. Det grekiska verbet epiripto förekommer förutom här bara i Luk 19:35 där det står att man "kastade" sina mantlar på åsnan som Jesus sedan satt på när han red in i Jerusalem, redo att offras. När vi kastat det som tynger och splittrar oss på Jesus tar han det hela vägen till korsets fullbordade verk. "Kasta" står båda gångerna i tempusformen aorist, något som uttrycker en punktuell, dvs. enstaka och ögonblicklig handling. Har vi en gång kastat all självcentrerad oro på Herren så behöver vi inte ta tillbaka den och kasta den på nytt! Genom att vi ödmjukar oss kommer Gud, när tiden är inne, att leda oss vidare till den position han har tänkt för oss i sitt rike (vers 6), se även Jak 4:10.]

8 Herren (Jahveh) går själv (han är den som går) framför dig

– han ska vara med dig.

Han ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka)

eller överge (lämna, släppa taget om) dig.

Var inte rädd (frukta inte)

eller förfärad (bestört, modfälld, nedslagen)."

[Herren upprepar senare dessa ord till Josua, se Jos 1:5, 9.]

15 Gläd er med dem som gläder sig

och gråt med dem som gråter.

[Det svenska ordspråket "Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg" beskriver på ett fint sätt vad som sker när vi delar glädje och sorg med varandra.]

12 Och även nu förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh) [som en bekräftelse på att Herrens dag är nära, se vers 1-11]:

Vänd om [vänd/omvänd er] till mig av (i) hela ert hjärta, i fasta, och i gråt, och i klagan (sorg; jämrande klagosång).

12 Vinet vissnar,

fikonträdet slokar (förtorkar),

granatäppelträdet, dadelpalmen och äppelträdet,

alla fältets träd är förvissnade,

för glädjen har vissnat bort

från människors söner (barn).

[Nöden är så stor i landet att det inte finns något att offra.]

20 När Job hörde detta ställde han sig upp och rev sönder sin mantel och rakade sitt huvud [dåtida seden för att visa sorg, se Joel 2:13; Jer 7:29; Mika 1:16]. Sedan kastade han sig raklång till marken [i vördnad för Gud] 21 och sa:

"Naken [utan ägodelar] föddes jag (kom jag ur min moders liv),

och naken kommer jag att dö (återvända).

Herren (Jahveh) gav [alla ägodelar]

och Herren (Jahveh) tog [bort dem].

Lovat är Herrens (Jahvehs) namn!"

[Versen har en fin poetisk rytm där ordet "naken" binder ihop den första delen med de två verben som ordagrant är: "kom" och "återvända". Återvända kan syfta på att återvända till jorden, se 1 Mos 3:19; Ps 139:15, men viktigt att komma ihåg är att hela stycket här har poetisk karaktär och huvudbetydelsen är: Jag föddes naken utan några ägodelar, och jag dör naken utan att ta med mig några ägodelar. Nästa del har också liknande kontrast "gav" och "tog". Sammanfattningsvis i allt detta, oavsett omständigheter: Herren är den som är värdig att prisas.]

1 Salomos ordspråk. [Det numeriska värdet av de hebreiska bokstäverna i ordet Salomo är totalt 375 (300 + 30 + 40 + 5) – det exakta antalet verser i Ords 10:1-22:16. Sektionen består av korta ordspråk som handlar om rätt och fel, ibland grupperade, men oftast fristående.]

En vis son (barn) är en glädje för sin far,

men en självsäker dåre till son (barn) är en sorg (bedrövelse, smärta, tyngd) för sin mor.

18 För i mycket visdom är mycket förtret (sorg, ilska),

och han som förökar kunskapen (baserad på personlig erfarenhet), förökar sorgerna.

[Ordet för "vishet" (hebr. chochmah) beskriver en moralisk vishet att kunna avgöra vad som är rätt och fel. Ordet för "kunskap" är dat som beskriver en personlig erfarenhet och att vara väl förtrogen med något. Det är en kunskap som utforskar djupet av tingens väsen. Verbet "känna", som används i vers 17, används i Bibeln även för att beskriva det mest intima mänskliga umgänget, se 1 Mos 4:1.

Besvikelse: Även kunskap är ett jagande efter vind, se vers 17.]

10 Ta därför bort förtret från ditt hjärta

och ta bort ondska från ditt kött (din kropp),

för barndom och ungdom är fåfängt.

30 Och bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill (blivit försäkrade med) för återlösningens dag [med en slutgiltig befrielse genom Jesus från ondska och syndens konsekvenser].

[I vers 15 uppmanar Paulus att tala och praktisera sanning i kärlek och i vers 25 att lägga bort lögnen och tala sanning. I ordet för nåd (gr. charis, i vers 29) ryms Paulus önskan att det skulle bli till välsignelse och glädje och föda tacksamhet hos dem som hörde på.]