1 Melhor é a boa fama do que o melhor ungüento, e o dia da morte do que o dia do nascimento de alguém.
2 Melhor é ir à casa onde há luto do que ir à casa onde há banquete, porque naquela está o fim de todos os homens, e os vivos o aplicam ao seu coração.
3 Melhor é a mágoa do que o riso, porque com a tristeza do rosto se faz melhor o coração.
4 O coração dos sábios está na casa do luto, mas o coração dos tolos na casa da alegria.
5 Melhor é ouvir a repreensão do sábio, do que ouvir alguém a canção do tolo.
6 Porque qual o crepitar dos espinhos debaixo de uma panela, tal é o riso do tolo; também isto é vaidade.
7 Verdadeiramente que a opressão faria endoidecer até ao sábio, e o suborno corrompe o coração.
8 Melhor é o fim das coisas do que o princípio delas; melhor é o paciente de espírito do que o altivo de espírito.
9 Não te apresses no teu espírito a irar-te, porque a ira repousa no íntimo dos tolos.
10 Nunca digas: Por que foram os dias passados melhores do que estes? Porque não provém da sabedoria esta pergunta.
11 Tão boa é a sabedoria como a herança, e dela tiram proveito os que vêem o sol.
12 Porque a sabedoria serve de defesa, como de defesa serve o dinheiro; mas a excelência do conhecimento é que a sabedoria dá vida ao seu possuidor.
13 Atenta para a obra de Deus; porque quem poderá endireitar o que ele fez torto?
14 No dia da prosperidade goza do bem, mas no dia da adversidade considera; porque também Deus fez a este em oposição àquele, para que o homem nada descubra do que há de vir depois dele.
15 Tudo isto vi nos dias da minha vaidade: há justo que perece na sua justiça, e há ímpio que prolonga os seus dias na sua maldade.
16 Não sejas demasiadamente justo, nem demasiadamente sábio; por que te destruirias a ti mesmo?
17 Não sejas demasiadamente ímpio, nem sejas louco; por que morrerias fora de teu tempo?
18 Bom é que retenhas isto, e também daquilo não retires a tua mão; porque quem teme a Deus escapa de tudo isso.
19 A sabedoria fortalece ao sábio, mais do que dez poderosos que haja na cidade.
20 Na verdade que não há homem justo sobre a terra, que faça o bem, e nunca peque.
21 Tampouco apliques o teu coração a todas as palavras que se disserem, para que não venhas a ouvir o teu servo amaldiçoar-te.
22 Porque o teu coração também já confessou que muitas vezes tu amaldiçoaste a outros.
23 Tudo isto provei-o pela sabedoria; eu disse: Sabedoria adquirirei; mas ela ainda estava longe de mim.
24 O que já sucedeu é remoto e profundíssimo; quem o achará?
25 Eu apliquei o meu coração para saber, e inquirir, e buscar a sabedoria e a razão das coisas, e para conhecer que a impiedade é insensatez e que a estultícia é loucura.
26 E eu achei uma coisa mais amarga do que a morte, a mulher cujo coração são redes e laços, e cujas mãos são ataduras; quem for bom diante de Deus escapará dela, mas o pecador virá a ser preso por ela.
27 Vedes aqui, isto achei, diz o pregador, conferindo uma coisa com a outra para achar a razão delas;
28 A qual ainda busca a minha alma, porém ainda não a achei; um homem entre mil achei eu, mas uma mulher entre todas estas não achei.
29 Eis aqui, o que tão-somente achei: que Deus fez ao homem reto, porém eles buscaram muitas astúcias.
1 Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under solen? Predikaren, 7 Kapitlet Sorg och glädje, rättfärdighet och orättfärdighet, vishet, kvinnors ondska m. m.
2 Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen.
3 Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat.
4 Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.
5 De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.
6 Bättre är att höra förebråelser av en vis man än att få höra sång av dårar.
7 Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas löje. Också detta är fåfänglighet.
8 Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre, och mutor fördärva hjärtat.
9 Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse; bättre är en tålmodig man än en högmodig.
10 Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst.
11 Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra?» Ty icke av vishet kan du fråga så.
12 Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom som se solen.
13 Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller sin ägare vid liv.
14 Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?
15 Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.
16 Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.
17 Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv?
18 Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid?
19 Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.
20 Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.
21 Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.
22 Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig.
23 Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.
24 Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig.
25 Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?
26 När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft,
27 då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge.
28 Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman.
29 Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.
30 Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.