1 Então aqueles três homens cessaram de responder a Jó; porque era justo aos seus próprios olhos.
2 E acendeu-se a ira de Eliú, filho de Baraquel, o buzita, da família de Rão; contra Jó se acendeu a sua ira, porque se justificava a si mesmo, mais do que a Deus.
3 Também a sua ira se acendeu contra os seus três amigos, porque, não achando que responder, todavia condenavam a Jó.
4 Eliú, porém, esperou para falar a Jó, porquanto tinham mais idade do que ele.
5 Vendo, pois, Eliú que já não havia resposta na boca daqueles três homens, a sua ira se acendeu.
6 E respondeu Eliú, filho de Baraquel, o buzita, dizendo: Eu sou de menos idade, e vós sois idosos; receei-me e temi de vos declarar a minha opinião.
7 Dizia eu: Falem os dias, e a multidão dos anos ensine a sabedoria.
8 Na verdade, há um espírito no homem, e a inspiração do TodoPoderoso o faz entendido.
9 Os grandes não são os sábios, nem os velhos entendem o que é direito.
10 Assim digo: Dai-me ouvidos, e também eu declararei a minha opinião.
11 Eis que aguardei as vossas palavras, e dei ouvidos às vossas considerações, até que buscásseis razões.
12 Atentando, pois, para vós, eis que nenhum de vós há que possa convencer a Jó, nem que responda às suas razões;
13 Para que não digais: Achamos a sabedoria; Deus o derrubou, e não homem algum.
14 Ora ele não dirigiu contra mim palavra alguma, nem lhe responderei com as vossas palavras.
15 Estão pasmados, não respondem mais, faltam-lhes as palavras.
16 Esperei, pois, mas não falam; porque já pararam, e não respondem mais.
17 Também eu responderei pela minha parte; também eu declararei a minha opinião.
18 Porque estou cheio de palavras; o meu espírito me constrange.
19 Eis que dentro de mim sou como o mosto, sem respiradouro, prestes a arrebentar, como odres novos.
20 Falarei, para que ache alívio; abrirei os meus lábios, e responderei.
21 Que não faça eu acepção de pessoas, nem use de palavras lisonjeiras com o homem!
22 Porque não sei usar de lisonjas; em breve me levaria o meu Criador.
1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
7 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
13 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!