1 Now Peter and John were going up into the temple at the hour of prayer, being the ninth hour. 2 And a certain man that was lame from his mother’s womb was carried, whom they laid daily at the door of the temple which is called Beautiful, to ask alms of them that entered into the temple; 3 who seeing Peter and John about to go into the temple, asked to receive an alms. 4 And Peter, fastening his eyes upon him, with John, said, Look on us. 5 And he gave heed unto them, expecting to receive something from them. 6 But Peter said, Silver and gold have I none; but what I have, that give I thee. In the name of Jesus Christ of Nazareth, walk. 7 And he took him by the right hand, and raised him up: and immediately his feet and his ankle-bones received strength. 8 And leaping up, he stood, and began to walk; and he entered with them into the temple, walking, and leaping, and praising God. 9 And all the people saw him walking and praising God: 10 and they took knowledge of him, that it was he that sat for alms at the Beautiful Gate of the temple; and they were filled with wonder and amazement at that which had happened unto him.

11 And as he held Peter and John, all the people ran together unto them in the porch that is called Solomon’s, greatly wondering. 12 And when Peter saw it, he answered unto the people, Ye men of Israel, why marvel ye at this man? or why fasten ye your eyes on us, as though by our own power or godliness we had made him to walk? 13 The God of Abraham, and of Isaac, and of Jacob, the God of our fathers, hath glorified his Servant Jesus; whom ye delivered up, and denied before the face of Pilate, when he had determined to release him. 14 But ye denied the Holy and Righteous One, and asked for a murderer to be granted unto you, 15 and killed the Prince of life; whom God raised from the dead; whereof we are witnesses. 16 And by faith in his name hath his name made this man strong, whom ye behold and know: yea, the faith which is through him hath given him this perfect soundness in the presence of you all. 17 And now, brethren, I know that in ignorance ye did it, as did also your rulers. 18 But the things which God foreshowed by the mouth of all the prophets, that his Christ should suffer, he thus fulfilled. 19 Repent ye therefore, and turn again, that your sins may be blotted out, that so there may come seasons of refreshing from the presence of the Lord; 20 and that he may send the Christ who hath been appointed for you, even Jesus: 21 whom the heaven must receive until the times of restoration of all things, whereof God spake by the mouth of his holy prophets that have been from of old. 22 Moses indeed said, A prophet shall the Lord God raise up unto you from among your brethren, like unto me; to him shall ye hearken in all things whatsoever he shall speak unto you. 23 And it shall be, that every soul that shall not hearken to that prophet, shall be utterly destroyed from among the people. 24 Yea and all the prophets from Samuel and them that followed after, as many as have spoken, they also told of these days. 25 Ye are the sons of the prophets, and of the covenant which God made with your fathers, saying unto Abraham, And in thy seed shall all the families of the earth be blessed. 26 Unto you first God, having raised up his Servant, sent him to bless you, in turning away every one of you from your iniquities.

1 Och Petrus och Johannes gingo upp till helgedomen, till den bön som hölls vid nionde timmen.

2 Och där bars fram en man som hade varit ofärdig allt ifrån moderlivet, och som man var dag plägade sätta vid den port i helgedomen, som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna begära allmosor av dem som gingo in i helgedomen.

3 När denne nu fick se Petrus och Johannes, då de skulle gå in i helgedomen, bad han dem om en allmosa.

4 Då fäste Petrus och Johannes sina ögon på honom, och Petrus sade: »Se på oss.»

5 När han då gav akt på dem, i förväntan att få något av dem,

6 sade Petrus: »Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det giver jag dig. I Jesu Kristi, nasaréens namn: stå upp och gå.»

7 Och så fattade han honom vid högra handen och reste upp honom. Och strax fingo hans fötter och fotleder styrka,

8 och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det att han lovade Gud.

9 Och allt folket såg honom, där han gick omkring och lovade Gud.

10 Och när de kände igen honom och sågo att det var samme man som plägade sitta och begära allmosor vid Sköna porten i helgedomen, blevo de uppfyllda av häpnad och bestörtning över det som hade vederfarits honom.

11 Då han nu höll sig till Petrus och Johannes, strömmade allt folket, utom sig av häpnad, tillsammans till dem på den plats som kallades Salomos pelargång.

12 När Petrus såg detta, tog han till orda och talade till folket så: »I män av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet åstadkommit att han kan gå?

13 Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden, och som I förnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva honom lös.

14 Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden att en dråpare skulle givas åt eder.

15 Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de döda; därom kunna vi själva vittna.

16 Och det är på grund av tron på hans namn som denne man, vilken I sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro som verkas genom Jesus har, i allas eder åsyn, gjort att han nu kan bruka alla lemmar.

17 Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre.

18 Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att hans Smorde skulle lida.

19 Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder bliva utplånade,

20 på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen Jesus,

21 vilken dock himmelen måste behålla intill de tider nå allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun.

22 Moses har ju sagt: 'En profet skall Herren Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna till i allt vad han talar till eder.

23 Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den profeten, han skall utrotas ur folket.'

24 Och sedan hava alla profeterna, både Samuel och de som följde efter honom, så många som hava talat, också bebådat dessa tider.

25 I ären själva barn av profeterna och delaktiga i det förbund som Gud slöt med edra fäder, när han sade till Abraham: 'Och i din säd skola alla släkter på jorden varda välsignade.'

26 För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var, omvänden eder från eder ondska.»