1 My brethren, hold not the faith of our Lord Jesus Christ, the Lord of glory, with respect of persons. 2 For if there come into your synagogue a man with a gold ring, in fine clothing, and there come in also a poor man in vile clothing; 3 and ye have regard to him that weareth the fine clothing, and say, Sit thou here in a good place; and ye say to the poor man, Stand thou there, or sit under my footstool; 4 do ye not make distinctions among yourselves, and become judges with evil thoughts? 5 Hearken, my beloved brethren; did not God choose them that are poor as to the world to be rich in faith, and heirs of the kingdom which he promised to them that love him? 6 But ye have dishonored the poor man. Do not the rich oppress you, and themselves drag you before the judgment-seats? 7 Do not they blaspheme the honorable name by which ye are called? 8 Howbeit if ye fulfil the royal law, according to the scripture, Thou shalt love thy neighbor as thyself, ye do well: 9 but if ye have respect of persons, ye commit sin, being convicted by the law as transgressors. 10 For whosoever shall keep the whole law, and yet stumble in one point, he is become guilty of all. 11 For he that said, Do not commit adultery, said also, Do not kill. Now if thou dost not commit adultery, but killest, thou art become a transgressor of the law. 12 So speak ye, and so do, as men that are to be judged by a law of liberty. 13 For judgment is without mercy to him that hath showed no mercy: mercy glorieth against judgment.

14 What doth it profit, my brethren, if a man say he hath faith, but have not works? can that faith save him? 15 If a brother or sister be naked and in lack of daily food, 16 and one of you say unto them, Go in peace, be ye warmed and filled; and yet ye give them not the things needful to the body; what doth it profit? 17 Even so faith, if it have not works, is dead in itself. 18 Yea, a man will say, Thou hast faith, and I have works: show me thy faith apart from thy works, and I by my works will show thee my faith. 19 Thou believest that God is one; thou doest well: the demons also believe, and shudder. 20 But wilt thou know, O vain man, that faith apart from works is barren? 21 Was not Abraham our father justified by works, in that he offered up Isaac his son upon the altar? 22 Thou seest that faith wrought with his works, and by works was faith made perfect; 23 and the scripture was fulfilled which saith, And Abraham believed God, and it was reckoned unto him for righteousness; and he was called the friend of God. 24 Ye see that by works a man is justified, and not only by faith. 25 And in like manner was not also Rahab the harlot justified by works, in that she received the messengers, and sent them out another way? 26 For as the body apart from the spirit is dead, even so faith apart from works is dead.

1 Så läggen då bort all ondska och allt svek så ock skrymteri och avund och allt förtal.

2 Och då I nu ären nyfödda barn, så längten efter att få den andliga oförfalskade mjölken, på det att I genom den mån växa upp till frälsning,

3 om I annars haven »smakat att Herren är god».

4 Och kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor är förkastad, men inför Gud är »utvald och dyrbar»;

5 och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett »heligt prästerskap», som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud.

6 Det heter nämligen på ett ställe i skriften: »Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall icke komma på skam.»

7 För eder, I som tron, är stenen alltså dyrbar, men för sådana som icke tro »har den sten som byggningsmännen förkastade blivit en hörnsten»,

8 som är »en stötesten och en klippa till fall». Eftersom de icke hörsamma ordet, stöta de sig; så var det ock bestämt om dem.

9 I åter ären »ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk», för att I skolen förkunna hans härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till sitt underbara ljus.

10 I som förut »icke voren ett folk», men nu ären »ett Guds folk», I som »icke haden fått någon barmhärtighet», men nu »haven fått barmhärtighet».

11 Mina älskade, jag förmanar eder såsom »gäster och främlingar» att taga eder till vara för de köttsliga begärelserna, vilka föra krig mot själen.

12 Och fören en god vandel bland hedningarna, på det att dessa, om de i någon sak förtala eder såsom illgärningsmän, nu i stället, när de skåda edra goda gärningar, må för dessas skull prisa Gud på den dag då han söker dem.

13 Varen underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, vare sig det är konungen, såsom den överste härskaren,

14 eller det är landshövdingarna, som ju äro sända av honom för att straffa dem som göra vad ont är och för att prisa dem som göra vad gott är.

15 Ty så är Guds vilja, att I med goda gärningar skolen stoppa munnen till på oförståndiga och fåkunniga människor.

16 I ären ju fria, dock icke som om I haden friheten för att därmed överskyla ondskan, utan såsom Guds tjänare.

17 Bevisen var man ära, älsken bröderna, »frukten Gud, ären konungen».

18 I tjänare, underordnen eder edra herrar med all fruktan, icke allenast de goda och milda, utan också de obilliga.

19 Ty det är välbehagligt för Gud, om någon, med honom för ögonen, tåligt uthärdar sina vedervärdigheter, när han får lida oförskylt.

20 Ty vad berömligt är däri att I bevisen tålamod, när I för edra synders skull fån uppbära hugg och slag? Men om I bevisen tålamod, när I fån lida för goda gärningars skull, då är detta välbehaglig för Gud.

21 Ty därtill ären I kallade, då ju Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa honom och vandra i hans fotspår.

22 »Han hade ingen synd gjort, och intet svek fanns i hans mun.

23 När han blev smädad, smädade han icke igen, och när han led, hotade han icke, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.

24 Och »våra synder bar han» i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort ifrån synderna och leva för rättfärdigheten; och »genom hans sår haven I blivit helade».

25 Ty I »gingen vilse såsom får», men nu haven I vänt om till edra själars herde och vårdare.