1 Zult gij voor den ouden leeuw roof jagen, of de graagheid der jonge leeuwen vervullen?

2 Als zij nederbukken in de holen, en in den kuil zitten, ter loering?

3 Wie bereidt de raaf haar kost, als haar jongen tot God schreeuwen, als zij dwalen, omdat er geen eten is?

4 Weet gij den tijd van het baren der steengeiten? Hebt gij waargenomen den arbeid der hinden?

5 Zult gij de maanden tellen, die zij vervullen, en weet gij den tijd van haar baren?

6 Als zij zich krommen, haar jongen met versplijting voortbrengen, haar smarten uitwerpen?

7 Haar jongen worden kloek, worden groot door het koren; zij gaan uit, en keren niet weder tot dezelve.

8 Wie heeft den woudezel vrij henengezonden, en wie heeft de banden des wilden ezels gelost?

9 Dien Ik de wildernis tot zijn huis besteld heb, en het ziltige tot zijn woningen.

10 Hij belacht het gewoel der stad; het menigerlei getier des drijvers hoort hij niet.

11 Dat hij uitspeurt op de bergen, is zijn weide; en hij zoekt allerlei groensel na.

12 Zal de eenhoorn u willen dienen? Zal hij vernachten aan uw kribbe?

13 Zult gij den eenhoorn met zijn touw aan de voren binden? Zal hij de laagten achter u eggen?

14 Zult gij op hem vertrouwen, omdat zijn kracht groot is, en zult gij uw arbeid op hem laten?

15 Zult gij hem geloven, dat hij uw zaad zal wederbrengen, en vergaderen tot uw dorsvloer?

16 Zijn an u de verheugelijke vleugelen der pauwen? Of de vederen des ooievaars, en des struisvogels?

17 Dat zij haar eieren in de aarde laat, en in het stof die verwarmt.

18 En vergeet, dat de voet die drukken kan, en de dieren des velds die vertrappen kunnen?

19 Zij verhardt zich tegen haar jongen, alsof zij de hare niet waren; haar arbeid is te vergeefs, omdat zij zonder vreze is.

20 Want God heeft haar van wijsheid ontbloot, en heeft haar des verstands niet medegedeeld.

21 Als het tijd is, verheft zij zich in de hoogte; zij belacht het paard en zijn rijder.

22 Zult gij het paard sterkte geven? Kunt gij zijn hals met donder bekleden?

23 Zult gij het beroeren als een sprinkhaan? De pracht van zijn gesnuif is een verschrikking.

24 Het graaft in den grond, en het is vrolijk in zijn kracht; en trekt uit, den geharnaste tegemoet.

25 Het belacht de vreze, en wordt niet ontsteld, en keert niet wederom vanwege het zwaard.

26 Tegen hem ratelt de pijlkoker, het vlammig ijzer des spies en der lans.

27 Met schudding en beroering slokt het de aarde op, en gelooft niet, dat het is het geluid der bazuin.

28 In het volle geklank der bazuin, zegt het: Heah! en ruikt den krijg van verre, den donder der vorsten en het gejuich.

29 Vliegt de sperwer door uw verstand, en breidt hij zijn vleugelen uit naar het zuiden?

30 Is het naar uw bevel, dat de arend zich omhoog verheft, en dat hij zijn nest in de hoogte maakt? [ (Job 39:31) Hij woont en vernacht in de steenrots, op de scherpte der steenrots en der vaste plaats. ] [ (Job 39:32) Van daar speurt hij de spijze op; zijn ogen zien van verre af. ] [ (Job 39:33) Ook zuipen zijn jongen bloed; en waar verslagenen zijn, daar is hij. ] [ (Job 39:34) En de HEERE antwoordde Job, en zeide: ] [ (Job 39:35) Is het twisten met den Almachtige onderrichten? Wie God bestraft, die antwoorde daarop. ] [ (Job 39:36) Toen antwoordde Job den HEERE, en zeide: ] [ (Job 39:37) Zie, ik ben te gering; wat zou ik U antwoorden? Ik leg mijn hand op mijn mond. ] [ (Job 39:38) Eenmaal heb ik gesproken, maar zal niet antwoorden; of tweemaal, maar zal niet voortvaren. ]

1 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,

2 när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?

3 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

4 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

5 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

6 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

7 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

8 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

9 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

10 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

11 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

12 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

13 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

14 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

15 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

16 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

17 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

18 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

19 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

20 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

21 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

22 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

23 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

24 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

25 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

26 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

27 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

28 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

29 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

30 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

31 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

32 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

33 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Job, 40 Kapitlet Herren manar Job ytterligare till ödmjukhet, med hänvisning på sina båda underskapelser Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen).

34 Så svarade nu HERREN Job och sade:

35 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

36 Job svarade HERREN och sade:

37 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.

38 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.