Lucas 23 - Bíblia Online

ALLORA tutta la moltitudine di loro si levò, e lo menò a Pilato. 
E cominciarono ad accusarlo, dicendo: Noi abbiam trovato costui sovvertendo la nazione, e divietando di dare i tributi a Cesare, dicendo sè esser il Cristo, il Re. 
E Pilato lo domandò, dicendo: Sei tu il Re de’ Giudei? Ed egli, rispondendogli, disse: Tu lo dici. 
E Pilato disse a’ principali sacerdoti, ed alle turbe: Io non trovo maleficio alcuno in quest’uomo. 
Ma essi facevan forza, dicendo: Egli commuove il popolo, insegnando per tutta la Giudea, avendo cominciato da Galilea fin qua. 
Allora Pilato, avendo udito nominar Galilea, domandò se quell’uomo era Galileo. 
E, risaputo ch’egli era della giurisdizione di Erode, lo rimandò ad Erode, il quale era anche egli in Gerusalemme a que’ dì. 
Ed Erode, veduto Gesù, se ne rallegrò grandemente; perciocchè da molto tempo desiderava di vederlo; perchè avea udite molte cose di lui, e sperava veder fargli qualche miracolo. 
E lo domandò per molti ragionamenti; ma egli non gli rispose nulla. 
Ed i principali sacerdoti, e gli Scribi, comparvero quivi, accusandolo con grande sforzo. 
Ma Erode, co’ suoi soldati, dopo averlo sprezzato, e schernito, lo vestì d’una veste bianca, e lo rimandò a Pilato. 
Ed Erode e Pilato divennero amici insieme in quel giorno; perciocchè per l’addietro erano stati in inimicizia fra loro 
E Pilato, chiamati insieme i principali sacerdoti, ed i magistrati, e il popolo, disse loro: 
Voi mi avete fatto comparir quest’uomo davanti, come se egli sviasse il popolo; ed ecco, avendolo io in presenza vostra esaminato, non ho trovato in lui alcun maleficio di quelli de’ quali l’accusate. 
Ma non pure Erode; poichè io vi ho mandati a lui; ed ecco, non gli è stato fatto nulla, onde egli sia giudicato degno di morte. 
Io adunque lo castigherò, e poi lo libererò. 
Or gli conveniva di necessità liberar loro uno, ogni dì di festa. 
E tutta la moltitudine gridò, dicendo: Togli costui, e liberaci Barabba. 
Costui era stato incarcerato per una sedizione, fatta nella città, con omicidio. 
Perciò Pilato da capo parlò loro, desiderando liberar Gesù. 
Ma essi gridavano in contrario, dicendo: Crocifiggilo, crocifiggilo. 
Ed egli, la terza volta, disse loro: Ma pure, che male ha fatto costui? io non ho trovato in lui maleficio alcuno degno di morte. Io adunque lo castigherò, e poi lo libererò. 
Ma essi facevano istanza con gran grida, chiedendo che fosse crocifisso; e le lor grida e quelle de’ principali sacerdoti, si rinforzavano. 
E Pilato pronunziò che fosse fatto ciò che chiedevano. 
E liberò loro colui ch’era stato incarcerato per sedizione, e per omicidio, il quale essi aveano chiesto; e rimise Gesù alla lor volontà 
E COME essi lo menavano, presero un certo Simon Cireneo, che veniva da’ campi, e gli misero addosso la croce, per portarla dietro a Gesù. 
Or una gran moltitudine di popolo, e di donne, lo seguitava, le quali ancora facevano cordoglio, e lo lamentavano. 
Ma Gesù, rivoltosi a loro, disse: Figliuole di Gerusalemme, non piangete per me; anzi, piangete per voi stesse, e per li vostri figliuoli. 
Perciocchè, ecco, i giorni vengono che altri dirà: Beate le sterili! e beati i corpi che non hanno partorito, e le mammelle che non hanno lattato! 
Allora prenderanno a dire ai monti: Cadeteci addosso; ed a’ colli: Copriteci. 
Perciocchè, se fanno queste cose al legno verde, che sarà egli fatto al secco? 
Or due altri ancora, ch’erano malfattori, erano menati con lui, per esser fatti morire. 
E QUANDO furono andati al luogo, detto del Teschio, crocifissero quivi lui, e i malfattori, l’uno a destra, e l’altro a sinistra. 
E Gesù diceva: Padre, perdona loro, perciocchè non sanno quel che fanno. Poi, avendo fatte delle parti de’ suoi vestimenti, trassero le sorti. 
E il popolo stava quivi, riguardando; ed anche i rettori, insiem col popolo, lo beffavano, dicendo: Egli ha salvati gli altri, salvi sè stesso, se pur costui è il Cristo, l’Eletto di Dio. 
Or i soldati ancora lo schernivano, accostandosi, e presentandogli dell’aceto; e dicendo: 
Se tu sei il Re de’ Giudei, salva te stesso. 
Or vi era anche questo titolo, di sopra al suo capo, scritto in lettere greche, romane, ed ebraiche: COSTUI È IL RE DE’ GIUDEI. 
Or l’uno de’ malfattori appiccati lo ingiuriava, dicendo: Se tu sei il Cristo, salva te stesso, e noi. 
Ma l’altro, rispondendo, lo sgridava, dicendo: Non hai tu timore, non pur di Dio, essendo nel medesimo supplizio? 
E noi di vero vi siam giustamente, perciocchè riceviamo la condegna pena de’ nostri fatti; ma costui non ha commesso alcun misfatto. 
Poi disse a Gesù: Signore, ricordati di me, quando sarai venuto nel tuo regno. 
E Gesù gli disse: Io ti dico in verità, che oggi tu sarai meco in paradiso 
Or era intorno delle sei ore, e si fecer tenebre sopra tutta la terra, infino alle nove. 
E il sole scurò, e la cortina del tempio si fendè per lo mezzo. 
E Gesù, dopo aver gridato con gran voce, disse: Padre, io rimetto lo spirito mio nelle tue mani. E detto questo, rendè lo spirito. 
E il centurione, veduto ciò ch’era avvenuto, glorificò Iddio, dicendo: Veramente quest’uomo era giusto. 
E tutte le turbe, che si erano raunate a questo spettacolo, vedute le cose ch’erano avvenute, se ne tornarono, battendosì il petto. 
ORA, tutti i suoi conoscenti, e le donne che l’aveano insieme seguitato da Galilea, si fermarono da lontano, riguardando queste cose 
Ed ecco un certo uomo, chiamato per nome Giuseppe, ch’era consigliere, uomo da bene, e diritto; 
il qual non avea acconsentito al consiglio, nè all’atto loro; ed era da Arimatea, città de’ Giudei; ed aspettava anch’egli il regno di Dio; 
costui venne a Pilato, e chiese il corpo di Gesù. 
E trattolo giù di croce, l’involse in un lenzuolo, e lo mise in un monumento tagliato in una roccia, nel quale niuno era stato ancora posto. 
Or quel giorno era la preparazion della festa, e il sabato soprastava. 
E le donne, le quali eran venute insieme da Galilea con Gesù, avendo seguitato Giuseppe, riguardarono il monumento, e come il corpo d’esso vi era posto. 
Ed essendosene tornate, apparecchiarono degli aromati, e degli olii odoriferi, e si riposarono il sabato, secondo il comandamento 

Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus. 
Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.» 
Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?» Han svarade honom och sade: »Du säger det själv.» 
Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag finner intet brottsligt hos denne man.» 
Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.» 
När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från Galileen. 
Och då han fick veta att han var från det land som lydde under Herodes' välde, sände han honom bort till Herodes, som under dessa dalar också var i Jerusalem. 
När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken. 
Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade denne honom intet. 
Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade honom häftigt. 
Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus. 
Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra; Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap. 
Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna och folket 
och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något av det som I anklagen honom för. 
Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort något som förtjänar döden. 
Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.» 
Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss Barabbas lös.» 
(Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.) 
Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva Jesus lös. 
Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!» 
Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag har tuktat honom.» 
Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga. 
Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde. 
Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i fängelse för upplopp och dråp; men Jesus utlämnade han, för att med honom skulle ske efter deras vilja. 
När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att han skulle bära det efter Jesus. 
Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor som jämrade sig och gräto över honom. 
Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn. 
Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: 'Saliga äro de ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst som icke hava givit di.' 
Då skall man begynna säga till: bergen: 'Fallen över oss', och till höjderna: 'Skylen oss.' 
Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra!» 
Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas tillika med honom. 
Och när de hade kommit till den plats som kallades »Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. 
Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra. Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. -- 
Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.» 
Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte honom ättikvin 
och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.» 
Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är judarnas konung.» 
Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.» 
Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade: »Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom? 
Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.» 
Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.» 
Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.» 
Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen, 
i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade mitt itu. 
Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp andan. 
Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!» 
Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen. 
Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen. 
Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig man, 
som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike. 
Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. 
Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen hade varit lagd. 
Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå. 
Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri. 
Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud. 

Lucas 24

Veja também

5 parábolas de Jesus e seus ensinamentos sobre o Reino de Deus

A visita dos 3 reis magos a Jesus