1 RICORDATI, Signore, di quello che ci è avvenuto; Riguarda, e vedi li nostro vituperio.
2 La nostra eredità è stata trasportata agli stranieri, E le nostre case a’ forestieri.
3 Noi siam divenuti orfani, senza padre; E le nostre madri come donne vedove.
4 Noi abbiam bevuta la nostra acqua per danari, Le nostre legne ci sono state vendute a prezzo.
5 Noi abbiam sofferta persecuzione sopra il nostro collo; Noi ci siamo affannati, e non abbiamo avuto alcun riposo.
6 Noi abbiam porta la mano agli Egizi, Ed agli Assiri, per saziarci di pane.
7 I nostri padri hanno peccato, e non sono più; Noi abbiam portate le loro iniquità.
8 De’ servi ci hanno signoreggiati; Non vi è stato alcuno che ci abbia riscossi di man loro.
9 Noi abbiamo addotta la nostra vittuaglia A rischio della nostra vita, per la spada del deserto.
10 La nostra pelle è divenuta bruna come un forno, Per l’arsure della fame.
11 Le donne sono state sforzate in Sion, E le vergini nelle città di Giuda.
12 I principi sono stati impiccati per man di coloro; Non si è avuta riverenza alle facce de’ vecchi.
13 I giovani hanno portata la macinatura, E i fanciulli son caduti per le legne.
14 I vecchi hanno abbandonato le porte, E i giovani i loro suoni.
15 La gioia del nostro cuore è cessata, I nostri balli sono stati cangiati in duolo.
16 La corona del nostro capo è caduta; Guai ora a noi! perciocchè abbiam peccato
17 Per questo il cuor nostro è languido; Per queste cose gli occhi nostri sono scurati.
18 Egli è perchè il monte di Sion è deserto, Sì che le volpi vi passeggiano.
19 Tu, Signore, dimori in eterno; Il tuo trono è stabile per ogni età.
20 Perchè ci dimenticheresti in perpetuo? Perchè ci abbandoneresti per lungo tempo?
21 O Signore, convertici a te, e noi sarem convertiti: Rinnova i nostri giorni, come erano anticamente.
22 Perciocchè, ci hai tu del tutto riprovati? Sei tu adirato contro a noi fino all’estremo?
1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?