1 Koia ahau, ta te Ariki herehere, ka whakahau nei i a koutou kia rite ta koutou haere ki te karangatanga i karangatia ai koutou,

2 Kia papaku rawa te ngakau, kia mahaki, kia manawanui, kia ata hanga tetahi ki tetahi, i runga i te aroha;

3 Me whai kia mau te kotahitanga o te Wairua, he mea paihere na te rangimarie.

4 Kotahi tonu te tinana, kotahi te Wairua, pera hoki me to koutou karangatanga, kotahi tonu te mea o to koutou karangatanga hei tumanakotanga atu;

5 Kotahi Ariki, kotahi whakapono, kotahi iriiri,

6 Kotahi Atua, ko te Matua o nga mea katoa, kei runga nei ia i nga mea katoa, puta noa ia i nga mea katoa, kei roto hoki i te katoa.

7 Kua oti ia te aroha noa te homai ki tenei, ki tenei, o tatou, i runga i te mehua o ta te Karaiti homaitanga.

8 Na reira hoki ia i mea ai, I tona kakenga ki runga, whakaraua ana e ia nga whakarau, a hoatu mea ana ia ma nga tangata.

9 Na ko tenei, I kake ia ki runga i te aha, mehemea kahore ia i matua heke ki nga wahi o raro rawa o te whenua?

10 Tera i heke ra, ko ia ano i kake atu nei ki runga ake i nga rangi katoa, kia ki ai nga mea katoa i a ia.

11 A homai ana e ia ko etahi hei apotoro; ko etahi hei poropiti; ko etahi hei kaikauwhau i te rongopai; ko etahi hei hepara, hei kaiwhakaako;

12 Kia tino rite ai te hunga tapu mo te mahi minita, mo te hanga i te whare, ara i te tinana o te Karaiti:

13 Kia tae katoa ra ano tatou ki te kotahitanga o te whakapono, o te matauranga hoki ki te Tama a te Atua, kia tino tangata, kia eke ki te mehua o te tino kaumatuatanga e tutuki ai ki to te Karaiti:

14 Kia mutu ai to tatou tamarikitanga, te akina, te kahakahakina e nga hau katoa o te whakaako, he whakawiringa ke na te tangata, he maminga, he whakapohehe;

15 Engari kia korero pono ai i runga i te aroha, kia tupu ai tatou ki roto ki a ia i nga mea katoa, ko te nei ia, ko te Karaiti:

16 Nona nei te tinana katoa, he mea whakapiri marie, he mea ata hono e nga meatanga a nga hononga katoa, whakarite rawa ki te nui o te mahinga a ia wahi, a ia wahi, e mea ana i te tinana kia neke ake, hei whare e hanga ana i a ia i runga i te aroha.

17 Na ko taku tenei e ki nei, e whakaatu nei i roto i te Ariki, kia kati ta koutou haere pera me era atu Tauiwi, e haere nei i roto i te whakahihi o to ratou hinengaro,

18 Kua oti nei te whakapouri o ratou whakaaro, kua tangata ke ki to te Atua ora, i te kuware o roto i a ratou, he pakeke hoki no o ratou ngakau:

19 Kahore o ratou ohoohonga, a tukua ana ratou e ratou ano ki te hiahia taikaha; riro pu ratou ki te mahi i nga mea poke katoa.

20 Ko koutou ia kihai i pera to koutou ako i a te Karaiti;

21 Ki te mea kua rongo koutou ki a ia, kua whakaakona e ia ki nga mea e rite ana ki te pono i roto i a Ihu:

22 Kia whakarerea e koutou te tangata tawhito, he ahua no to koutou whakahaere o mua; he mea pirau nei hoki ia i runga i nga hiahia tinihanga;

23 Kia whakahoutia te wairua o to koutou hinengaro;

24 Kia kakahuria iho hoki ki a koutou te tangata hou, no ta te Atua nei te hanganga i runga i te tika, i te tapu o te pono.

25 Heoi whakarerea atu te teka; kia pono te korero ki tona hoa, ki ona hoa: he wahi hoki tatou tetahi no tetahi.

26 Kia riri, a kaua e hara: kei toene te ra ki to koutou riri:

27 Kaua hoki tetahi wahi e tukua ki te rewera.

28 Ko te tangata tahae, me whakamutu tana tahae: engari me mahi, ko ona ringa ano hei mahi i te mea pai, kia whai rawa ai ia hei hoatutanga mana ki te rawakore.

29 Kei puta tetahi kupu kino i o koutou mangai, engari hei te mea e tau ana hei hanga i te pai, kia whiwhi ai ki te pai nga tangata e rongo ana.

30 Kaua hoki e whakapouritia te Wairua Tapu o te Atua, nana nei koutou i hiri mo te ra o te whakaoranga.

31 Kia wehea rawatia atu i roto i a koutou te nanakia, te riri, te aritarita, te ngaungau, te korero kino, me te mauahara katoa:

32 Kia ngawari to koutou tikanga tetahi ki tetahi, kia pai te ngakau, me te hohou roa iho i te rongo tetahi ki tetahi, kia pera ano me te Atua i hohou nei i te rongo ki a koutou i roto i a te Karaiti.

1 Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att föra en vandel som är värdig den kallelse I haven undfått,

2 med all ödmjukhet och allt saktmod, med tålamod, så att I haven fördrag med varandra i kärlek

3 och vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens band:

4 en kropp och en Ande, likasom I ock bleven kallade till att leva i ett och samma hopp, det som tillhör eder kallelse --

5 en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader,

6 han som är över alla, genom alla och i alla.

7 Men åt var och en särskild av oss blev nåden given, alltefter som Kristus tillmätte honom sin gåva.

8 Därför heter det: »Han for upp i höjden, han tog fångar, han gav människorna gåvor.»

9 Men detta ord »han for upp», vad innebär det, om icke att han förut hade farit hit ned till jordens lägre rymder?

10 Den som for ned, han är ock den som for upp över alla himlar, för att han skulle uppfylla allt.

11 Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare.

12 Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp,

13 till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet.

14 Så skulle vi icke mer vara barn, icke såsom havets vågor drivas omkring av vart vindkast i läran, vid människornas bedrägliga spel, när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga anslag.

15 Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen, och i alla stycken i kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus.

16 Ty från honom hämtar hela kroppen sin tillväxt, till att bliva uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får sammanhållning genom det bistånd var led giver, med en kraft som är avmätt efter var särskild dels uppgift.

17 Jag tillsäger eder alltså och uppmanar eder allvarligt i Herren, att icke mer vandra såsom hedningarna i sitt sinnes fåfänglighet vandra,

18 hedningarna, vilka, i följd av den okunnighet som råder hos dem genom deras hjärtans förstockelse, äro förmörkade till förståndet och bortkomna från det liv som är av Gud.

19 Ty i sin försoffning hava de överlämnat sig åt lösaktighet, så att de i girighet bedriva alla slags orena gärningar.

20 Men I haven icke fått en sådan undervisning om Kristus,

21 om I eljest så haven hört om honom och så blivit lärda i honom, som sanning är i Jesus:

22 att I -- då detta nu krävdes på grund av eder förra vandel -- haven avlagt den gamla människan, som fördärvar sig genom att följa sina begärelsers bedrägliga lockelser,

23 och nu förnyens genom Anden som bor i edert sinne,

24 och att I haven iklätt eder den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet.

25 Läggen därför bort lögnen, och talen sanning med varandra, eftersom vi äro varandras lemmar.

26 »Vredgens, men synden icke»; låten icke solen gå ned över eder vrede,

27 och given icke djävulen något tillfälle.

28 Den som har stulit, han stjäle icke mer, utan arbete hellre, och uträtte med sina händer vad gott är, så att han har något varav han kan dela med sig åt den som lider brist.

29 Låten intet ohöviskt tal utgå ur eder mun, utan allenast det som är gott, till uppbyggelse, där sådan behöves, så att det bliver till välsignelse för dem som höra det.

30 Och bedröven icke Guds helige Ande, vilken I haven undfått såsom ett insegel, för förlossningens dag.

31 All bitterhet och häftighet och vrede, allt skriande och smädande, ja, allt vad ondska heter vare fjärran ifrån eder.

32 Varen i stället goda och barmhärtiga mot varandra, och förlåten varandra, såsom Gud i Kristus har förlåtit eder. 5:1. 5:2. tryckta upplagan. --Red för den elektroniska upplagan. elektroniska utgåvan.