1 I te mea ko to te ture he atarangi no nga mea pai e puta ana mai i muri, ehara i te ahua pu o aua mea, e kore e whai mana i aua patunga tapu e whakaeketia tonutia ana e ratou i tenei tau, i tenei tau, e tino tika ai te hunga e whakatata ana.

2 Penei e kore ranei e mutu te whakaeke? me i oti hoki te hunga nana taua karakia te mea kia ma, kua kore o ratou mahara ki nga hara?

3 I aua patunga tapu ia e hokihoki ana te mahara ki nga hara i ia tau, i ia tau.

4 E kore hoki e tau ma nga toto o nga puru, o nga koati e whakakahore nga hara.

5 Na reira i a ia e haere mai ana ki te ao, ka mea ia, Kihai i matenuitia e koe te patunga tapu me te whakahere, kua rite mai i a koe he tinana moku.

6 Kihai koe i ahuareka ki nga tahunga tinana ki nga whakahere hara:

7 Katahi ahau ka mea atu, Tenei ahau te haere atu nei, kei roto i te upoko o te pukapuka te tuhituhinga moku, ki te mea i tau i pai ai, e te Atua.

8 I tana meatanga i mua ake, Kihai koe i matenui ki te patunga tapu, ki te whakahere, ki nga tahunga tinana, ki nga whakahere hara, kahore ano hoki ou ahuareka mai, he mea nei e tapaea ana i runga i te ture;

9 Katahi ia ka mea, Tenei ahau te haere atu nei ki te mea i tau i pai ai, e te Atua. E tangohia ana e ia te tuatahi, kia whakaturia ai e ia te tuarua.

10 Na taua pai nei i oti ai tatou te whakatapu, he meatanga na te tapaenga atu kotahi o te tinana o Ihu Karaiti.

11 Na, ko nga tohunga katoa, e tu ana ratou, e minita ana i tenei ra, i tenei ra, he maha ano hoki a ratou whakaekenga atu i aua patunga tapu ra ano, e kore rawa nei e tau hei tango i nga hara:

12 Ko tenei ia, kotahi nei tana patunga tapu i whakaeke atu ai mo nga hara, noho tonu atu i te ringa matau o te Atua;

13 I muri nei he tatari tana kia waiho ra ano ona hoariri hei takahanga mo ona waewae.

14 Kotahi nei hoki tana whakahere, a tika tonu i a ia ake ake te hunga ka oti te whakatapu.

15 Hei kaiwhakaatu ano te Wairua Tapu mo tenei ki a tatou: i muri mai i tana kiinga mai,

16 Ko te kawenata tenei e whakaritea e ahau ki a ratou i muri i aua ra, e ki ana te Ariki, ka hoatu e ahau aku ture ki o ratou ngakau, ka tuhituhia hoki e ahau ki o ratou hinengaro; a ka mea ano ia,

17 E kore hoki e maharatia e ahau o ratou hara, o ratou kino a mua ake.

18 Na, ki te murua enei, kahore he whakahere mo nga hara i muri iho.

19 Na, e oku teina, ka ai nei nga toto o Ihu hei take e maia ai tatou te tomo ki te tino wahi tapu;

20 Hei ara hou mo tatou, ara hei ara ora, he mea whakatapu nana, e tika atu ana na te arai, ara na tona kikokiko;

21 A, i te mea he nui to tatou tohunga mo te whare o te Atua;

22 Kia whakatata atu tatou, i runga i te ngakau pono, i te whakapono e tino u ana, he mea tauhiuhi te ngakau, kia kore ai te hinengaro kino, he mea horoi ano hoki te tinana ki te wai marama.

23 Kia mau ta tatou whakaae ki te mea e tumanakohia atu nei, kei ngaueue; he pono hoki ta te kaiwhakaari mai;

24 Kia whai whakaaro ano tatou tetahi ki tetahi, kia whakaohokia te aroha me nga mahi pai:

25 Kei mahue te huihui i a tatou ano, kei pera me te hanga a etahi; engari me whakahauhau tetahi i tetahi: kia nui rawa ano hoki i te mea ka kite koutou ka tata te ra.

26 Ki te hara hoki tatou i muri iho i to tatou whiwhinga ki te matauranga ki te pono, kahore atu hoki he patunga tapu i mahue mo nga hara;

27 Engari ka tatari ahua mataku ki te whakawa, ki te riri kino ano na te ahi, e whakangaromia ai nga hoariri.

28 Ko te tangata i takahi i te ture a Mohi kihai i tohungia, ka mate i runga i te kupu a nga kaiwhakaatu tokorua, tokotoru ranei:

29 Ki to koutou whakaaro, e kore ranei e tika kia rahi ake te whiu mo te tangata i takahia ai te Tama a te Atua, i meinga ai hei mea noa nga toto o te kawenata i whakatapua ai ia, a whakaiti ana i te Wairua o te aroha noa?

30 E matau ana hoki tatou na wai tenei kupu, Maku te rapu utu; maku te hoatu utu, e ai ta te Ariki: me tenei ano, E whakawa te Ariki mo tana iwi.

31 He mea mataku te taka ki roto ki nga ringaringa o te Atua ora.

32 Engari kia mahara ki nga ra o mua, i a koutou i whakamaramatia ra, he nui noa atu nga rauhanga a te mate, i whakaririka kau na koutou;

33 Ko tetahi wahi, i a koutou i meinga e nga tawainga, e nga tukinotanga hei mea matakitaki; ko tetahi wahi, i a koutou i meinga hei hoa mo te hunga i peratia.

34 I mamae tahi hoki koutou me te hunga i te herehere, i hari hoki ki te pahuatanga o o koutou taonga, i mahara hoki tera atu he taonga mo koutou, he mea pai ake, he mea pumau tonu.

35 Na, kaua e whakarerea to koutou maia, he rahi hoki tona utu.

36 Ko te mea hoki hei matenuitanga ma koutou he manawanui; kia oti ai i a koutou te mahi ta te Atua i pai ai, e riro tonu ai i a koutou nga mea i whakaaria mai ra.

37 Potopoto kau ake hoki, a ka tae mai tenei e haere mai nei, e kore ano e whakaroa.

38 Ma te whakapono ia e ora ai te tangata tika: a ki te hoki tetahi ki muri, e kore toku wairua e ahuareka ki a ia.

39 Otiia ehara tatou i te hunga e hoki ana ki muri, ki te whakangaromanga, engari no te hunga e whakapono ana, a ora ana te wairua.

1 Ty lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda, men framställer icke tingen i deras verkliga gestalt; därför kan den aldrig genom de offer som ständigt frambäras, år efter år på samma sätt, fullkomna dem som framträda med sådana.

2 Annars skulle man väl hava upphört att offra, då ju de som så förrättade sin gudstjänst icke mer kunde veta med sig någon synd, sedan de en gång hade blivit renade.

3 Men just i offren ligger en årlig påminnelse om synd.

4 Ty omöjligt är att tjurars och bockars blod skulle kunna borttaga synder.

5 Därför säger han vid sitt inträde i världen: »Slaktoffer och spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig;

6 i brännoffer och syndoffer fann du icke behag.

7 Då sade jag: 'Se, jag kommer -- i bokrullen är skrivet om mig -- för att göra din vilja, o Gud.'»

8 Sedan han först har sagt: »Slaktoffer och spisoffer, brännoffer och syndoffer begärde du icke, och i sådana fann du icke behag» -- och dock frambäras de efter lagen --

9 säger han vidare: »Se, jag kommer för att göra din vilja.» Så tager han bort det förra, för att sätta det andra i stället.

10 Och i kraft av denna »vilja» hava vi blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi »kropp» en gång för alla har blivit offrad.

11 Och alla andra präster stå dag efter dag i sin tjänst och frambära gång på gång enahanda offer, som dock aldrig kunna borttaga synder;

12 men sedan denne har framburit ett enda offer för synderna, sitter han för beständigt på Guds högra sida

13 och väntar nu allenast på att »hans fiender skola bliva lagda honom till en fotapall».

14 Ty med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som bliva helgade.

15 Härom vittnar jämväl den helige Ande för oss. Ty sedan Herren hade sagt:

16 »Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar», säger han: »Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan, och i deras sinnen skall jag skriva dem»;

17 och vidare: »Deras synder och deras orättfärdiga gärningar skall jag aldrig mer komma ihåg.»

18 Men där förlåtelse för dessa är given, där behöves icke mer något offer för synd.

19 Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå in i det allraheligaste i och genom Jesu blod,

20 i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin genom förlåten -- det är genom sitt kött --

21 och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus,

22 så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet, bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont samvete, och till kroppen tvagna med rent vatten.

23 Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har givit oss löftet, han är trofast.

24 Och låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till kärlek och goda gärningar;

25 låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra -- detta så mycket mer som I sen huru »dagen» nalkas.

26 Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder,

27 utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld som skall förtära motståndarna.

28 Den som föraktar Moses' lag, han skall »efter två eller tre vittnens utsago» dödas utan barmhärtighet;

29 huru mycket svårare straff tron I icke då att den skall anses värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för orent -- det i vilket han har blivit helgad -- och som smädar nådens Ande!

30 Vi veta ju vem han är som sade: »Min är hämnden; jag skall vedergälla det», och åter: »Herren skall döma sitt folk.»

31 Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.

32 Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp

33 och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo genomgå sådant.

34 Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen att I haven en egendom som är bättre och bliver beståndande.

35 Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön.

36 I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är.

37 Ty »ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja;

38 och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom».

39 Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.