1 És lõn az Úr beszéde hozzám, mondván:

2 Embernek fia, adj találós mesét, és mondj példabeszédet Izráel házának.

3 És mondjad: Így szól az Úr Isten: A nagyszárnyú nagy saskeselyû, melynek hosszú csapótollai valának, s mely rakva vala különféle színû tollakkal, jöve a Libanonra, és elfoglalá a czédrusfa tetejét.

4 Gyönge ágainak hegyét letépte, és vivé azt a kalmárok földére, az árusok városában tevé le.

5 És võn annak a földnek magvából, és elveté azt termékeny mezõbe; sok vizek mellé vivé; mint fûzfát ülteté el.

6 És felsarjadt, és lõn elterülõ, alacsony szõlõtõvé, hogy vesszõit amahhoz fordítsa s gyökerei amaz alatt legyenek, és szõlõtõvé lõn, és vesszõket terme, s ágacskákat bocsáta ki.

7 És vala más nagy szárnyú, soktollú nagy saskeselyû, és ímé, ez a szõlõtõ feléje terjeszté gyökereit s vesszeit hozzá nyújtá ültetésének ágyaiból, hogy öntözze õt;

8 Pedig jó földbe, sok víz mellé ültették vala el, hogy ágakat hajtson és gyümölcsöt teremjen, hogy legyen jeles szõlõtõ.

9 Mondjad: Így szól az Úr Isten: Vajjon jó szerencsés lesz-é? Vajjon gyökereit nem szaggatja-é ki, és gyümölcsét nem vágja-é le, hogy elszáradjon, hajtásának minden ága elszáradjon, és pedig nem erõs karral és sok néppel [támad reá,] hogy kitépje azt gyökerestõl.

10 És ímé elplántáltatott, jó szerencsés lesz-é? Avagy ha a napkeleti szél illeti õt, nem szárad-é el teljesen, ültetésének ágyában nem szárad-é el?

11 És lõn az Úr szava hozzám, mondván:

12 No, mondjad a pártos háznak: Avagy nem értettétek-é mi ez? Mondjad: Ímé, eljött a babiloni király Jeruzsálembe, és fogá királyát és fejedelmeit és elvivé õket magához Babilonba.

13 És võn a királyi magból, s frigyet szerze vele, s megesketé õt, de a földnek erõseit elvivé,

14 Hogy alacsony királyság legyen, hogy fel ne emelkedjék, hanem frigyét megõrizze, hogy ez megálljon.

15 De pártot üte ellene, bocsátván követeit Égyiptomba, hogy adjon néki lovakat és sok népet. Vajjon jó szerencsés lesz-é? Vajjon megszabadítja-é magát, a ki ezeket cselekszi? a ki megszegte a szövetséget, megszabadul-é?

16 Élek én, ezt mondja az Úr Isten, hogy annak a királynak lakóhelyén, a ki õt királylyá tette, a kinek tett esküjét megvetette, s a kivel tett frigyét megszegte, [ott ]nála, Babilonban hal meg.

17 És a Faraó nagy haddal és nagy sokasággal vele semmit nem tesz a háborúban, mikor sánczot töltenek és tornyot építenek sok lélek kiirtására.

18 S ha megvetette az esküt, hogy megszegje a frigyet, pedig ímé, kezet adott rá, s mégis megcselekedte mindezeket; nem fog megszabadulni!

19 Azért így szól az Úr Isten: Élek én, hogy eskümet, melyet megvetett, és frigyemet, melyet megszegett, fejéhez verem.

20 És kiterjesztem hálómat ellene, és megfogatik varsámban, és elviszem õt Babilonba s ott törvénykezem vele gonoszságáért, melylyel ellenem járt.

21 És minden menekültje minden seregébõl fegyver miatt hull el, és a megmaradottak szélnek szélednek mindenfelé, és megtudjátok, hogy én, az Úr beszéltem.

22 Így szól az Úr Isten: És veszek én ama magas czédrus tetejébõl, és elültetem; felsõ ágaiból egy gyönge [ág]at szegek le, s elplántálom én magas és fölemelt hegyen.

23 Izráel magasságos hegyén plántálom õt, és ágat nevel és gyümölcsöt terem s nagyságos czédrussá nevekedik, hogy lakjanak alatta, mindenféle szárnyas madarak ágainak árnyékában fognak lakozni.

24 És megismeri a mezõ minden fája, hogy én, az Úr tettem a magas fát alacsonynyá, az alacsony fát magassá; megszáraztottam a zöldelõ fát, és zölddé tettem az asszú fát. Én, az Úr szólottam és megcselekedtem.

1 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

2 Du människobarn, förelägg Israels hus en gåta, och tala till det en liknelse;

3 säg: Så säger Herren, HERREN: Den stora örnen med de stora vingarna och de långa pennorna, han som är så full med brokiga fjädrar, han kom till Libanon och tog bort toppen på cedern.

4 Han bröt av dess översta kvist och förde den till krämarlandet och satte den i en köpmansstad.

5 Sedan tog han en telning som växte i landet och planterade den i fruktbar jordmån; han tog den och satte den bland pilträd, på ett ställe där mycket vatten fanns.

6 Och den fick växa upp och bliva ett utgrenat vinträd, dock med låg stam, för att dess rankor skulle vända sig till honom och dess rötter vara under honom. Den blev alltså ett vinträd som bar grenar och sköt skott.

7 Men där var ock en annan stor örn med stora vingar och fjädrar i mängd; och se, till denne böjde nu vinträdet längtansfullt sina grenar, och från platsen där det var planterat sträckte det sina rankor mot honom, för att han skulle vattna det.

8 Och dock var det planterat i god jordmån, på ett ställe där mycket vatten fanns, så att det kunde få grenar och bära frukt och bliva ett härligt vinträd.

9 Säg vidare: Så säger Herren, HERREN: Kan det nu gå det väl? Skall man icke rycka upp dess rötter och riva av dess frukt, så att det förtorkar, och så att alla blad som hava vuxit ut därpå förtorka? Och sedan skall varken stor kraft eller mycket folk behövas för att flytta det bort ifrån dess rötter.

10 Visst står det fast planterat, men kan det gå det väl? Skall det icke alldeles förtorka, när östanvinden når det, ja, förtorka på den plats där det har vuxit upp?

11 Och HERRENS ord kom till mig, han sade:

12 Säg till det gensträviga släktet Förstån I icke vad detta betyder? Så säg då: Se, konungen i Babel kom till Jerusalem och tog dess konung och dess furstar och hämtade dem till sig i Babel.

13 Och han tog en ättling av konungahuset och slöt förbund med honom och lät honom anlägga ed. Men de mäktige i landet hade han fört bort med sig,

14 för att landet skulle bliva ett oansenligt rike, som icke kunde uppresa sig, och som skulle nödgas hålla förbundet med honom, om det ville bestå.

15 Men han avföll från honom och skickade sina sändebud till Egypten, för att man där skulle giva honom hästar och mycket folk. Kan det gå den väl, som så gör? Kan han undkomma? Kan den som bryter förbund undkomma?

16 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: där den konung bor, som gjorde honom till konung, den vilkens ed han likväl föraktade, och vilkens förbund han bröt, där, hos honom i Babel, skall han sannerligen dö.

17 Och Farao skall icke med stor härsmakt och mycket folk bistå honom i kriget, när en vall kastas upp och en belägringsmur bygges, till undergång för många människor.

18 Eftersom han föraktade eden och bröt förbundet och gjorde allt detta fastän han hade givit sitt löfte, därför skall han icke undkomma.

19 Ja, därför säger Herren, HERREN så: Så sant jag lever, jag skall förvisso låta min ed, som han har föraktat, och mitt förbund, som han har brutit, komma över hans huvud.

20 Och jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall bliva fångad i min snara; och jag skall föra honom till Babel och där hålla dom över honom, för den otrohets skull som han har begått mot mig.

21 Och alla flyktingar ur alla hans härskaror skola falla för svärd, och om några bliva räddade, så skola de varda förströdda åt alla väderstreck. Och I skolen förnimma att jag, HERREN, har talat.

22 Så säger Herren, HERREN: Jag vill ock själv taga en kvist av toppen på den höga cedern och sätta den; av dess översta skott skall jag avbryta en späd kvist och själv plantera den på ett högt och brant berg.

23 På Israels stolta berg skall jag plantera den, och den skall bära grenar och få frukt och bliva en härlig ceder. Och allt vad fåglar heter av alla slag skall bo under den; de skola bo i skuggan av dess grenar.

24 Och alla träd på marken skola förnimma att det är jag, HERREN, som förödmjukar höga träd och upphöjer låga träd, som låter friska träd förtorka och gör torra träd grönskande. Jag, HERREN, har talat det, och jag fullbordar det också.