1 Így szól az Úr: Õrizzétek meg a jogosságot, és cselekedjetek igazságot, mert közel van szabadításom, hogy eljõjjön, és igazságom, hogy megjelenjék:

2 Boldog ember, a ki ezt cselekszi, és az ember fia, a ki ahhoz ragaszkodik! a ki megõrzi a szombatot, hogy meg ne fertõztesse azt, és megõrzi kezét, hogy semmi gonoszt ne tegyen.

3 És ne mondja ezt az idegen, a ki az Úrhoz adá magát: Bizony elszakaszt az Úr engem az Õ népétõl! ne mondja a herélt sem: Ímé, én megszáradt fa vagyok!

4 Mert így szól az Úr a herélteknek: A kik megõrzik szombatimat és szeretik azt, a miben gyönyörködöm, és ragaszkodnak az én szövetségemhez:

5 Adok nékik házamban és falaimon belül helyet, és oly nevet, a mely jobb, mint a fiakban és lányokban [élõ név;] örök nevet adok nékik, a mely soha el nem vész;

6 És az idegeneket, a kik az Úrhoz adák magukat, hogy néki szolgáljanak és hogy szeressék az Úr nevét, hogy Õ néki szolgái legyenek; mindenkit, a ki megõrzi a szombatot, hogy meg ne fertõztesse azt, és a szövetségemhez ragaszkodókat:

7 Szent hegyemre viszem föl ezeket, és megvídámítom õket imádságom házában; egészen égõ és véres áldozataik kedvesek lesznek oltáromon; mert házam imádság házának hivatik minden népek számára!

8 Így szól az Úr Isten, a ki összegyûjti Izráel elszéledt fiait: Még gyûjtök õ hozzá, az õ egybegyûjtötteihez!

9 Mezõnek minden vadai! jertek el enni, erdõnek minden vadai!

10 Õrállói vakok mindnyájan, mitsem tudnak, mindnyájan néma ebek, nem tudnak ugatni; álmodók, heverõk, szunnyadni szeretõk!

11 És ez ebek telhetetlenek, nem tudnak megelégedni, pásztorok õk, a kik nem tudnak vigyázni; mindnyájan a magok útára tértek, kiki nyeresége után, mind együtt!

12 Jertek, hadd hozzak bort, és igyunk részegítõ italt! és legyen a holnap olyan, mint a ma, nagy [és] dicsõ felettébb!

1 Så säger HERREN: Akten på vad rätt är och öven rättfärdighet, ty min frälsning kommer snart, och snart bliver min rättfärdighet uppenbarad.

2 Säll är den människa, som gör detta, den människoson, som står fast därvid, den som håller sabbaten, så att han icke ohelgar den, och den som avhåller sin hand från att göra något ont.

3 Främlingen, som har slutit sig till HERREN, må icke säga så: »Säkert skall HERREN avskilja mig från sitt folk.» Ej heller må den snöpte säga: »Se, jag är ett förtorkat träd.»

4 Ty så säger HERREN: De snöpta, som hålla mina sabbater och utvälja det mig behagar och stå fast vid mitt förbund,

5 åt dem skall jag i mitt hus och inom mina murar giva en åminnelse och ett namn, en välsignelse, som är förmer än söner och döttrar; jag skall giva dem ett evigt namn, som icke skall varda utrotat.

6 Och främlingarna, som hava slutit sig till HERREN för att tjäna honom och för att älska HERRENS namn och så vara hans tjänare, alla som hålla sabbaten, så att de icke ohelga den, och som stå fast vid mitt förbund,

7 dem skall jag låta komma till mitt heliga berg och giva dem glädje i mitt bönehus, och deras brännoffer och slaktoffer skola vara mig välbehagliga på mitt altare; ty mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk.

8 Så säger Herren, HERREN, han som församlar de fördrivna av Israel: Jag skall församla ännu flera till honom, utöver dem som redan äro församlade till honom.

9 I alla djur på marken, kommen och äten, ja, I alla skogens djur.

10 Väktarna här äro allasammans blinda, de hava intet förstånd; de äro allasammans stumma hundar, som icke kunna skälla; de ligga och drömma och vilja gärna slumra.

11 Men de hundarna äro ock glupska och kunna ej bliva mätta. Ja, sådana människor äro herdar, dessa som intet kunna förstå! De vilja allasammans vandra sin egen väg; var och en söker sin egen vinning, alla, så många de äro.

12 »Kommen, jag skall hämta vin, och så skola vi dricka oss druckna av starka drycker. Och morgondagen skall bliva denna dag lik, en övermåttan härlig dag!»